Det nya Templet på Drottninggatan har wunnit tillwäxt
← Folkskrifter |
|
Enda möjliga sättet för upphjelpandet af Kongl. Stora Teatern → |
Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 86 (29 Okt. 1839) |
Det nya Templet på Drottninggatan har wunnit tillwäxt.
”O huru ljuft och gladt,
När bröder kunna sämjas!”
Om ditt hufvud ej dukar under för Her Davidssons punsch och skomakarns galoscher ej lösas upp i höstslasket, så sätt före apostlahästarna, så framt de ej, af brist på foder med tillbehör, nödgas hållas inne, och kuska af, o landsman! öfver Sqvalbänken, detta nya Jordan, gör hallt midt emellan det Ryska palatset och Hrr Davidssons tempel, the Pbilistéers och the Israeliters landsändar, och bestig med guldnyckeln i handen den väl tillhuggna tempeltrappan! Äfven du, o tärna! så framt ej din blygsamhet såras af de svällandé släng-pussar den kurtisanta hösten kastar åt den gulkindade Hertha, sätt den lilla foten på kulminationspunkten af Drottninggatans gatstenar, låt den hvita strumpan besegra de Argandska lampornas glans, luta din Dianabild mot den Endymion, hvars hjerta och kassa du har i ditt våld, och sväfva sålunda med piraten i din hand och piraten vid din arm uppåt Kungsbacken samt fäst din blick och din varelse vid denna ljusa glasdörr, i hvars speglar tusende färgor leka, som Gratierna i ditt eget öga! Med ett ord, inträden — och j skolen mottagas, om ej af öppna armar, likväl af öppna händer, det kan jag heligt försäkra eder.
Dock, hvi sen j så förvånade ut? Hvi studsen j för denna tomhet, som gapar mot er från samma salong, der förra årets höst bevittnade så mycken rörlighet, så mycken fullhet! Denna Kandelaber, som förut öfver en talrik församling spred så mycken upplysning och klarhet, står han ej nu och lyser förgäfves, midt bland salongens dekorationer, lik Wexiö Consistorium i förbistringens Pajazzotid, der allt bjuder sömn och liknöjdhet! Dessa vaxljuslågor, i hvilka förr så mången taljögd blick dykte efter glädje och fröjd, flamma de ej nu förgäfves, liksom stjernorna öfver en slumrande otacksam jord! Der förr Graindoren qvintilerade för ett helt folk, surrar nn höstflugan för handfallna Ganymeders öron. Olyckliga petimäter! Den Fransyska dialekten och den Svenska mandelmjölken knyta ej mer sina allianstraktater, — — Dock modfällens ej! Förakten fritt den utkramade citronen, men glömmen ej, att dess kärnor, förflyttade i en ny kruka, ännu kunna bli vällustdoftande för kommande tider! — Templet har fått en tillväxt — skåden ditöfver — ljufva toner tränga till eder — från de rikt upplysta fönstren visa sig för eder, som i ett skuggspel, de mörka profilerna af oräkneliga näsor och öron. — Misskännen ej Hrr Davidsson! — Deras begrepp om tidens anda och smak äro lika litet förrunna, som aracks- och vinfloderna i deras bålar. Upptagen en sextonskilling — svängen den, som Feen sitt trollspö — — och ett litet skärt kort, innefattande en hel verld af tortor och Strauss-valser, flyger i era händer. Smygen er derefter midt emellan de af årstiden förhärjade blomsterparterrerna, och, sedan ni åt höger kastat en blick på det präktiga jernstaket, som skiljer er från hvardagslifvet, och åt venster på den djupa grundfond, som i sitt sköte famnar Sabbatsbergs fattighus och KrigsAkademiens kadetter samt något litet stött näsan mot Smedjegårdens sträfva konturer, inträden — — Ach — hvad det är gudomligt, att så der i en hast blifva förflyttad från den ensliga höstqvällens svarta sängomhängen och ymniga vattensåar rakt in i bland draperier af purpur och guld, kristaller och ljus, punch- och menniskoångor!
Det första, som vid ert inträde spänner förtjusningens vingar, är en mängd sköna harmonier, som från en i höjden placerad englaskara i klädesrockar och pantalonger gjuta sig neder öfver den talrika församlingen. Lik åskan, dånar pukan deruppe och stråkarna korsa hvarandra, som blixtrar i skyn. Framskriden nu, mina vårdaste, med en viss högtidlighet genom den vid dörren samlade skaran, som, oaktadt värdarnes uppmuntrande blickar, icke vågar gå så långt fram, emedan kassan håller i rockskjörtet. — — Der äro röda dynor att sitta på och ett bord att sätta på, hvad på en gång er sjelfva och Hrr Davidsson behagar, och låten derefter blickarna, sedan de antagit den position deras stånd tillkommer, helt stilla taga allt i öfverskådande. En vals af Strauss uppspelas. Thékoppar, lemonader och andra läckerheter mysa så sött mot åskådaren; tolfskillingar framträda och uppbjuda dem till vals, och nu går det i fullan fläng salongen igenom. Der figurerar en rik smörtorta så sylten far om henne — fem officersfingrar bjuda henne upp på en gång och bitas om den sköna, tills hon blir alldeles uppäten, stackars lilla; der hoppar i sina bästa ynglinga-år en lång och fyllig konfektspåse — en mängd unga damer trängas kring honom, och dela honom emellan sig, så att till slut ingenting mera af honom återstår, än det tomma bortkastade papperet; der framtrippar flåsande ett varmt glas punsch — en blek Notarie tager den spensliga halfjungfrun om lifvet och trycker henne till sina läppar, om det också kostar honom enda fyrken: der flyger i sin hvita gasklädning en oskyldig mandelmjök i gapet på en förnäm herre, med ordensband i knapphålet, som nedlåtande slukar det oskyldiga offret, i det han, med en blick på salongens lysande emblemer, i patriotisk ifver lyckönskar sitt fädernesland att hafva så långt framskridit i välstånd och civilisation; der göra ett par prestkragar sin kur för en »liten Carolina»; der framdansar en liten Jamaika, starkt byggd och glödhet, som en masugn, spanskande sig framför en gammal hederlig borgares näsa — men den hedersmannen småler föraktligt åt den lilla utländska brunetten, reser från den granna bänken sin väldiga gestalt och larfvar af helt barnsligt till den bredvid liggande Barnhuskällaren, för att der gifva sin hyllning åt den nordiska blonda sötkumminen, älskande mer en enkel Domino vid taljljuset, än glädjens tillgjorda mask under kristallkronan; der hoppar — o! hvad är det väl som ej hoppar eller hoppas, när Strauss-valsen ljuder! När dess retande glödande färgtoner slå an sina trefjerdedetar i salongerna, hur lätt kommer ej då hela verlden på treqvart! Hur håfva sig ej på en gång bröstet och foten i de orimligaste luftsprång! Hur stiga ej mot taket glädjen och dammet i förenade dunsthvirflar!
Hafven derföre tack, j Conditores novi templi, för merinot, förgyllningen och draperierna! Mätte allt, hvad j på den ståtliga disken uppduken, hajlikt slukas af en tacksam mensklighet, medan j sjelfve gån otuggade ur afundens och medtäftlarens käftar!
Måtte ingen fläck på er lysande salongs tiljor finnas, hvarpå ej en mensklig fot hvilar, ingen fläck på era vålstoppade divaner, hvarpå ej — — nog af, måtten j med förenad brödrakärlek hinna ert dyrbara mål: Mensklighetens förtäring! Måtte alla dansar här uppspelas, utom björndansen! Och skulle en gång den misslyckade kreditens onde ande sticka näsan inom era målade glasdörrar, j Davidssöner, måtte han vika för era Musikaliska Soiréer, liksom Sauls onde ande för er Konungslige namnes harpospel![1]
- ↑ Allvarsamt taladt, hafva likväl Hrr Davidsson mycken förtjenst af sina nya arrangemanger, oberäknadt den enorma kostnad de derå nedlagt. De hafva iden nya paviljongen en 20 per- stark Orchester, som exequera dels Ouverturer, dels också valser af Strauss, de' flesta ganska väl inöfvade och sammanhållna. Det vore derföre önskligt, att den eckonomvsiska förtjensten blefve motsvarande den Artistiska.