Fosterbygden
| ← De två Gustaverna |
|
Trumpetarn vid Narva → |
Du land, hvars berg af purpursken förgyllas
Vid vakans slag i sommarnatten lång,
Låt af din friska flägt mitt hjerta fyllas,
Och fyll med dina fjällars kraft min sång!
Jag hörde dig af fordna Barder hyllas,
Låt deras harpor strängas än en gång,
Att norden så, sin gamla vana trogen,
Hör bragders ljud än klinga fram ur skogen.
Du sköna land, som mig en majdag väckte
Till anblick af de blåa hvalfvens ljus,
Och, likt en moder, famnen mot mig räckte
Och smekte mig vid svala källors sus!
Se ej med sorg tillbaka på det slägte,
Hvars ättehögar falla re’n i grus,
Nej, se dig kring, mot vestan och mot östan,
Med hoppets mod, med kärlekens förtröstan!
Du sköna nord, du höga hjelteamma,
O lär mig fullt din varma själ förstå!
Ditt modershjerta är ju än detsamma,
Jag hör dess pulsar lika eldigt slå.
När öfver isar dina norrsken flamma,
Och när jag ser din sommarhimmel blå,
Hur gläds jag ej åt denna fläck af jorden,
Hur gläds jag ej att vara son af norden!
Än äro ej de höga andar flydda,
Som fordom vakat öfver Skandiens ö,
Än skola Sturar, skola Vasar skydda
Det land, som såg dem födas, såg dem dö.
Der blicke flit ur fönstren af hvar hydda,
Och frid sig lägge öfver land och sjö,
Och ärfda stålet, nu som fordom, värje
Mot oväns guld det gamla, kära Sverge!