Trumpetarn vid Narva
| ← Fosterbygden |
|
Den gamle grenadören → |
Der ligger, i slaget vid Narova flod,
Den gamle trumpetarn uti sitt blod,
Med sår från hjessa till fot betäckt:
Mot Ryssen han stridt hela dagen käckt.
Och såren de bränna, men dö han ej kan;
Först måste han höra, hvem segern vann.
Det smattrar i skogen. Han vet hvad det var,
Han känner Svenskarnas segerfanfar.
Sin sista kraft samlar gubben då,
Han sätter sig upp på sin gångare grå.
Till häst, så rak som en bild af sten,
Han satt, med trumpeten för mun alltre’n.
Och seger, seger han blåste. Det hven,
Det gick som en åska till merg och ben.
Victoria klang det i muntert skall,
Victoria hördes kring nejden all.
Och när som han slutat sin sista drill,
Hans lunga var sprängd, och hans öga stod still.
Han störtar från hästen på blodig sand,
Dock knyter han än om trumpeten sin hand.
Kung Carl den unge i flygande traf
Kom fram, innan gubben sin anda uppgaf.
”Det kallar jag, gossar, ett saligt slut,
— Sad’ kungen — så dör man bland kulor och krut.
Låt trummorna hvirfla! Han lättare dör,
När kring sig det jublande spelet han hör.”
- ↑ Fri efterbildning.