←  Trumpetarn vid Narva
Samlade skrifter – Första bandet
av Carl Wilhelm Böttiger

Den gamle grenadören
Ett ord i stormen  →


[ 124 ]

Vid stranden af en bortgömd sjö,
Den vinden sällan rör,
Satt på sitt torp, betäckt af snö,
En gammal Grenadör.

Den snö, hvaraf han var betäckt,
Det var hans hvita hår;
Men för kung Carl han stridde käckt
I sina unga år.

Med honom red han mången natt
Då i fiendtlig nejd:
Han vid hans stockeld ofta satt
Och bidde dagens fejd.

Men minnet från hans sista fall
Gör honom arm och — rik;
Ty han var med vid Fredrikshall,
Och bar sin konungs lik.

Han ser, som om det skett i går,
Ännu den knutna hand,
Den dragna värjan, och det sår,
Som fåfängt han förband.

[ 125 ]

Då var han ännu stark och ung.
I långa åren se’n
Han burit mången börda tung,
Men ingen, tung som den.

Och hjeltebilden ljus och skön
För gubbens blickar sken,
Fast femti vintrar sållat snön
På kungens graf alltre’n.

Nu på sitt torp satt gamle Flink
Med sina ärr, sin plog,
Beredd att lyda i en blink,
När uppbrottstimman slog.

Väl står han opp, i templets famn
Med andakt hör han på,
När Fredriks, Adolf Fredriks namn
Från prestens läppar gå;

Väl tro och lydnad han i byn
Predikar alla dar;
Men rynkadt var hans ögonbryn,
Och pannan molnad var.

Dock — högre brann hans ögas glans,
När han fick höra se’n,
Att, fast en Carl ej mera fans,
En Gustaf lefde än.

[ 126 ]

”Väl oss, som bo i nordanskog,
— Han sad’ — vår vilda trakt
Har länge sörjt, och det med fog,
Sin fallna lejonvakt.

Men nu mig anar, att vi fått
En kung, som är för oss,
Och, fast mitt hår är glest och grått,
Jag vill för honom slåss.

Kom ned, mitt kyller! Sänk dig, plit!
Jag skurar mitt gevär,
Och ropar Gustaf: ”Flink, kom hit!”
Jag svarar: ”Flink är här.”