Ett ord i stormen
| ← Den gamle grenadören |
|
Sveas vår → |
Der borta samhällsbanden brista,
Der släcks i blod hvart nytändt hopp,
Och kungar sina kronor mista,
Och folken stå till härnad opp.
De vilda skaror ge ej skoning,
En storm bevingar deras steg:
I lågor står den rikes boning,
Och osådd står den armes teg.
Och städer grusas, throner vackla,
Och ingen borg är nog befäst,
När kriget svänger kring sin fackla
Och plågan breder ut sin pest.
Det ilskna våldet slipar dolken,
Till flamma blåses upp hvart glöd.
På frihet, frihet ropa folken,
Och hämndens åskor ljunga död.
I fria norden friden finner
Sitt tempel än, der förr det stått;
Och andra länders fasa hinner
Till Svensken som ett rykte blott.
Sin Gud, sin lag, sin kung han vördar,
Bor fri och glad i tryggadt tjäll,
Han bergar tacksam sina skördar
Och blickar stolt mot sina fjäll.
O må allt split, som pestluft, vika
Från oss, och endrägt bli vårt värn!
Må våra hjertan bli så rika
På frid, som våra berg på jern!
Då skola inga irrsken tränga
Hitopp ifrån den södra jord;
Men klar skall polens stjerna hänga
Som lykta i vår gamla nord.