Främlingen från Bergslagen

Lustresa till och från Gustafsberg d. 23 Junii →

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839 n:r 50 (25 Juni 1839), n:r 51 (28 Juni 1839), n:r 53 (5 Juli 1839), n:r 55 (12 Juli 1839).

Främlingen från Bergslasgen.

(Berättelse från slutet af nästlidet Århundrade.)

I.

Jernbruket S. i Bergslagen har en den skönaste be- lågenhet man kan tånka sig. En vacker med löfskog be- kransad sjö slår sina små skummiga vågor mot de strån- der, hvarifrån de stora och prydliga hammarvetken resa sig, och mottager i sitt sköte en liten å, hvilken, på samma gång den såtter Vattenhjulen i rörelse, slingrar sig i. mångfaldiga bugter genom den vackra Engelska parken, som från alla sidor omsluter den, lik ett slott, prunkande herrgårdsbyggnaden, En Friherre F, beherr- skade år 1794 denna nejd med dess rika omgifningar;. Friherre F. var en bördsrvåttens ifrige och intime vån, dock förmådde ej denne jaga hjertats adel ur hans bröst. Sina underhafvandes fader och beskyddare, förstod han på samma gång våcka flitens och belåtenhetens känslor i deras hjertan, och ingen af dessa hammarsmeder, så råa och otåmjda de för öfrigt ån voro, fans, som ej med kårlek lyssnade till den ålskade husbondens befallningar, som ej med tacksamhet prisade hans råd och gjorde allt för att behjerta dem, F. var omkring femtiotalet, hade en ålskad maka; men inga egna barn förskönade ett i alla öfriga hånseenden lyckligt åktenskap. En” systerdotter till Frihkerrinnan, Fröken Amalia upptagen i barns ställe, var föremålet för deras hela ömhet och föråldraomvårdnad. En vacker Juniimorgon hade nyss kallat fåglarna till sång i den sköna parken, då en gestalt syntes 1 en af alléerna. Det var en man i fulla styrkan af sin kraft, hög till våxten och med ett vålbildadt "ansigte, hvars mörka konturer tillkånnagaf fråmlingen. Vid en af gån- garna möttes han af en person, hvars yttre klådedrvågt röjde domestiken, men i hvars ansigte något helt annat ån tjenarens ödmjukhet hade sin plats; vilda passioner i förening med den tygellösaste djerfhet hade på de bleka anletsdragen tryckt sin outplånliga ståmpel, och ur de skelande ögonen lågade något infernaliskt, hvilket kom hvar och en, som något nårmare såg i dem, att studsa tillbaka, »God morgon, hans nåd!» ropade betjenten med ett hånleende, »God morgon Bertram!» genmålte den tillsporde, i det han nårmade sig honom och fattade hans hand. »Allt går ju förtwråfligt, eller hur?»

»Förtråffligt utåri like, Bertram; dessa goda menni- skor, som så gåstfritt mottagit Oss flyktingar, utöfva på mig ett underbart vålde, och denna förtjusande flicka 2 denna engel i qvinnogestalt — — O min Gud! hvad jag skulle kunna vara lycklig!» »Du år lycklig, Arnold! öfver all beskrifning.» »Det glåder mig ännn ter värde på densamma», fixerade Bertram, | »Ja, jag vårderar den till sådan grad, att jag når som helst vore fårdig slita den ur ditt hjerta, om det också skulle kosta dess sista pulsäder», svarade Bertram, konvulsiviskt tryckande Arnolds hand mellan sina. »Ha, huggorm!» ropade Arnold, i det han stötte kamraten ifrån sig) »vid den afgrund, som lågar i din fördömda sjål, vore jag icke frestad at »Bra, min vån! rått bra'» inföll Bertram med ett rys- ligt leende; »det vore ej så rasande, om du kundeii detta vatten, som så menlöst genomilar parkens blommor, be- grafva en viss person och jemte honom ett och annat olycksaligt minne, För mindre pris kunde du knappast förvårfva himmelen: — men, du öfverlycklige! slå dessa tokroliga tankar ur hågen — det skulle så lått kunna vaktombyte i min hjerna, utan att om paraden vore efter din smak inte sannt? Din lycka gär mer, alt du erkånuer och såt- sade Arnold, i det ban skarpt hända, att de gjorde sårdeles fråga efter, eller ej.» vUsling! hvem vore vål jag, om jag ej i tid lårt mig förakta dina hotelser? Du kan förpesta den luft jag an- das och förgifta mitt lif; men aldrig skall du förmå>-be- ståmma eller åndra dess riktning, om dw ock vare en tio gånger större afgsrundsande ån du verkligeu år, Lågg dock på hjertat, i hvilken stållning vi på denna ort äro, att ett enda ord, i otid utkastadt, kan slita masken från våra ansigten och med stormens makt nedstörta våra be- råkningar, att en enda afvikning från de roller vi här spela, kan komma oss att förlora allt, utan: att ge os$ i ersåttning en milliondel af hvad vi förlora.» »Medgif likvål att lotterna åro förb -- ojemt delade!» ropade Bertram, seende föraktligt på sina kläder.» Men kunna blifva förb - - lika — — förstår da — — så lika, att icke en gång skogens korpar skulle kunna åt- skilja dem, Har du förstått mig?» »Åh! tvifla ej derpå, min bror! Skulle vål dina ord vara mer obegripliga för mig, ån för fråken Amalia, — — för mig som har tillfålle att dagligen höra dem på originalspråket? — — Men, på heder och samvete ta- ladt, hur långe skall nu allt detta räcka?» Jag gifter mig i dag, som du vet.» »Ån i morgon då?» »År jag den lyckligaste under solen.» »Och i öfvermorgon ?» Tyst! der går hon — — nej hon går ej — hon ö (a) e svåfvar öfver blommorna, som morgonens ljusstråler öf- ver vårens läddör.—— s=-Arnala?. Dale »Arnold b ropade en hvitklådd etherisk varelse, som framflög ur håcken i Arnolds famn.

»God morgon, du himmelens engel! Låt mig från dina ögon kyssa upp hvarje erinring, som ånnu der kan finnas qvar efter dina drömmar denna natt, gudomliga flicka, innan ånnu det afundsjuka dagsljuset förekommit mig. Dina kinder purpras lik gryningen af min lyckas morgon och i dina blå ögon ser jag himlar af oåndlig kärlek och klarhet.» »Arnold! min Arnold stammade den hånryckta flickan. | »Såg om detta ord, att jag må tro det, min Amalia!» »Min Arnold '» »Ja, i afton tillhör du mig — och ingen engel eller djefvul skall kunna slita dig från mitt bröst,» »Ingen — Ingen. »För mig lemnar du då allt, som förr var dig kä- rast slågtingar, vånner och fådernesland,» — »A Ht.» | — »Om en hel lefnads oföränderliga kärlek och upp- offring åt dig kunna ersåtta dig allt detta, min Amalia, då har du ej förlorat något, det svår jag vid den lefvande Guden, hvars morgonsol i detta Sgonblick år det enda vittnet till vår sållhet! — — sTyst, svårmarel» hviskade Amalia i det hon lade sin band på hans mun och rådd smög sig nårmare till hans bröst; »tyst! vi hafva ju hår åfven ett annat vitllne; din Bertram; men hans blick år mörk — — mörkare ån det åskmoln, som i denna stund slåcker solens strålar.» Arnold vånde sig om och såg icke blott det upp- gående molnet, hvars mörka anlete allvarsamt hotade från fåstet, utan åfven den vilde förfårlige mannen, som, lu- tade mot ett tråd, med korslagda armar och rynkad panna betraktade de älskande. »Bertram'» sade han, »hvarföre förenar du dig ej med - det öfriga beskedliga folket, hvilket ru som båst sysselsåtter sig med att binda guirlander, som i afton skola smycka den vackra kyrkan, inför hvars altare jag skall emottaga min bruds hand? — — »Skall genast ske, hans Nåd!» svarade Bertram, i det han gjorde en tvungen bugning ochavånde sig om för alt gå. »Jag vill så -gerna se alla glada på denna dag», im= föll fröken och ropade Bertram tillbaka, »se hår, tag detta lilla smycke såsom ett minne af din nya matmoder; blif henne lika trogen, som du varit och år din husbonde !» »Måtte himmelen beskydda edra dagar och vålsigna denna förening!» sade Bertram, »Alla vill du göra lyckliga, min Amalia! måtte hvar och en i sin mån rått förstå vårdera denna lycka och göra sig förtjenta af den njutning, din blotta nårvaro be- reder hvarje dödlig!» sade Arnold, fåstande en allvarlig blick på tjenaren»; ovådret nalkas — låtom oss, min Amalia, från deta lusthus äskåda dess annalkande» De älskande skyndade arm i arm genom allén, »Göra sig förtjenta af den njutning, din blotta når- varo bereder hvarje dödtig», mumlade Bertram för sig sjelf. »Smådare! det ligger mer sanning, ån du kan för- moda, i denna smådelse; men denna sanning skall slå ner på dig, förfårligare ån- blixten, som i denna stund klöf skyn deruppe — — det regnar allvarsamt — — når det regnar i brudkronan, betyder det guld eller tå- rar, såger folket hår i landet — — tånk om det goda folket spår sannt:».

II.

Vintertiden före nyss at oss beskrifna sommarscen Hha= de till Bruket ankommit tvenne resande fråmlingar, PTy- skar till nationen, Grefve Arnold von X. och hans kam- martjenare Bertram, hvilka, enligt gammal plågsed, in- togo de å herrgården för resande beståmda boningsrum-= meu, Begåfvad med ett fördelaktigt yttre och förenande i sig verldsmannens fullbildade manér, förstod den fråm= mande Grefven snart förvårfva sig sitt goda vårdfolks hela. vånskap och tillgifyvenhet, Han jagade i sällskap med sin vård, och hade den lyckan att under en björn- jagt rådda dennes ifs han roade och förtjuste damerna, når aftrarna intråffade, med hvarjehanda sysselsåttuingar i musik och liueratur, hvaruti han mer ån vanligt tyck- tes vara hemmastadd, och varierade dessa med beråttel- ser om sina krigsåfventyr; ty han uppgaf sig vara Öfver- ste i sterrikisk tjenst och, såsom sädan, hafva bevistat flera fåluåg dels i Italien, dels ock vid Rehnströmmen mot Frankrikes revolutionåra skaror, samt bar: på sitt . fa.) nn ee bröst lika minga årr som ordnar, såsom högst rekom- - Oo 4 nn Å . mendabla minnen från en redan på åra rik lefnads- bana. Ägare derjemte af, såsom han sade, betydligare - WG . ; e Ö "3 egendomar i grannskapet af Prag, mötte han ingen svå= righet, "då han hos 'Friherren- och dennes Friherrinna: anhöll om den sköna Fröken Amalias hand, hvars hjerta han redan, nader de första dagarna af sitt vistande' på herrgården, förstått förvårfva sig. LJ Den unga ålskvårda:' flickans anhöriga och vånner kånde visserligen på för- ' band den djupa saknad Amalias aflåssnande från fåderv- 0- neslandet skulle bereda dem; men inom sig öfvertygade, alt partiet var godt och i allt förenligt med hennes börd” och förmögenhet, gåfvo de sitt samtycke. Amalia var, som. man 'såger, »i sjunde himmeln» och råknade dagarna: med en fåstmös hela förtjusning, stolt öfver en-ålskare, som redan skurit så många lagrar på ärans och brag- dernas bana, och öfverlemnade sig åt de ljufvaste fram- tida drömmar med qvinnohjertats mest odelade hånryck- ning, Om dagarna svårmade hon oskiljaktligt vid sin tillbedde "Arnolds sida genom skogarna och fålten, och om aftinarna satt hon i hans knå, lekande med ett barns sjelfsvåld i sin ålskares rika lockar, och deras »god natt!» vaggande i kyssar och smekningar mot midnattens sköte, kunde med möda afbrytas af de leende stjufföråldrarna, som. voro tysta och lyckliga vittnen till de ungas sållhet. Så led det genom våren och sommarens första dagar till dét var vwlyst i Sockenkyrkan, alla tre gångerna beled- sagadt af den åldrige Prostens våltalighetsrika väålsignel- ser och lyckönskningar, som upptogo nästan lika myc- ket, som sjelfva predikan. Stora fester anställdes nåstan dagligen på herrgården, hvartill strömmade från alla, els i grannskapet dels ock flera mil bort aflågsna orter, herrskaper i granna ståtliga vagnar, för att förhöja och dela den bögståmda glådjen. Dansar anstålldes för Bruks- folkets råkning, hvilka: besöktes af de nådiga herrska- pen, som i dem icke vågrade deltaga. Den lyckliga och ståtliga Grefyen. var allas älskling; ty ord och penningar klingade lika hjerttigt från hans man och hånder, och skålar både i vin och öl vexlade med hvarandra till det unga parets lycka och välgång.

III.

Bröllopsgåster hyimlade om hvarandra i den blom- sterrika parken, afyaktande klockringningen, för att då | uppstiga i de på gården redan uppkörda vagnarna och i dem fara till den näårbelågna sockenkyrkan, hvarest vigselakten , emellan. Grefve Arnold von X. och Fröken Amalia von Y.”skulle försiggå, Utmärkt bland alla, så vål i egenskap af dagens hjelte som ock för sin manligt ” sköna gestalt, af den ståtliga guldbesmidda. och orden- beprydda uniformen ännu mer förhöjd, var den lyckli- e brudgummen, som, omgifven af bygdens och de når- belågna stådernas förnåmsta kavaljerer, intog hvar och en genom sitt på en sång förnåma och vänliga manér, samt lyckades sålunda med sig försona mången rival, som icke gerna sett, "att: en fråmling så der hastigt och oförmodadt knep åt sig bygdens skönaste och rikaste flicka; och fans troligtvis bland de unga damerna och deras mödrar eller tanter ingen, som ej med afunds- fulla blickar mötte den Tyske Grefven, som snart skulle föra den sköna Amalia till sina furstliga slott och egen- domar i Böbmen, Grefven stod som båst inbegripen i ett lifligt samtal med några officerare vid Lifregemenvtets Grenadierer, då Bertram, klådd i ett lysande livré, nal- kades och ödmjukt anhöll om ett ögonblicks samtal med sin herre. Arnold steg ur den lysande cirkeln och åt- följdes af. Bertram till ett aflågset stålle af parken. »Hvad vill du, menniska?» frågade Arnold med en lågande vrede 1 röst och äthåfvor. = M» »Hå, bå, herr Grefve! ett ord i sinom tid år guld vårdv; svårade Bertram hånleende. »Fram med deta ord! Denna för mig så högtidliga stund; hvars helgd du redan söker störa, tillåter "mig ej bortkasta ett öfverflådigt samtal på en sådan person, som din,» »Svartrocken våntar dig, min höge herre, för att snart få den höga nåden lågga dina hånder i en rik arl- tagerskas. Som ingen mer ån jag af dina talrika under- hafvande år vårvarande "Vittne. till "din lycka, tager jag mig friheten att, 3 deras vågnar, lyckönska dig till en förening, som skånker dem den skönaste herskariuna och dig den skönaste hemgift.» »Fram med den orm, som slingrar sig under din giftiga tunga — Jag fruktar ej dess stygn» ; »Jag, som redan långe njutit så mycket godt af min nva matmoder, har naturligtvis ingenting vidare att be- dä af henne, utan Önskar, med oegennyttans hela kän- sla, mina öfriga medtjenare denna lycka odelad; men an- norlunda år likvål förhållandet med hemgiften, hvarom: jag egentligen med dig ville tala..s ; »Skurk! Har du ej redan mitt ord om en broderlig delning?» Visserligen, hans nåd, men van vid en sårdeles ord- ning i afflårsvåg, får Jag ödmjukast anhålla om din under- skrift på detta lilla papper, som jag hår har det nöjet resentera dig; ty du fär förlåta, om' jag €j kan anse din frisinnade tunga kapabel af ett kungsord.» »Fit enda ord till, och jag klyfver din fördömda unga, om den också vore hårdad, som det hårdaste stål» ropade Arnold utom sig, i det han till hålften blottade sitt svård ur skidan. - »Barnsligheter, bror lilla!» svarade Bertram lungt; »du måtte vål ej glömma , att denna lilla lustpark icke år någon af Böhmens skogar och att denna guldiulagda klinga, hvarpå din hand så trotsigt hvilar, icke får vara annat ån ett lagerbesmyckadt hjeltesvård från årans valplats !» »Så är jag då dömd till evig förbannelse och eviga qval!» ropade Arnold, slående sig för pannan, Genom: parken förde vinden 1 detsamma de landt- liga klockorhas högtidliga ljud, »Hår du, Arnold, hur malmens tunga redan nppståm- mer bröllopssången — — vill du skrifva under eller ej?» — »I morgon, i MOrgon:: — — mig kallar kyrkan i detta ögonblick.

ocNej, skrif genast, eller, vid alla afgrunder, står du icke, innan. nåsta timma, inför en annan hämnare , fån den så lått gåckade deruppe», ropade Bertram, i det han med stark arm fasthöll den förtviflade brudgummen, »Låt mig se skriften — — — ha! — så har då hel- vetet i din person sammansvurit sig mot mig — — »Bröllopsgåsterna söka brudgummen! — — skrif!» F »Det skimlar, som blodiga: skuggor, för minga son — —» »Hvitklådda flickor strö redan blomsterkransar på vågen till kyrkan, — — Skrifl» — — — mm — — »Så tag då denna fördömmelsens skrift; bvarvid mitt hjerta sitter fastsmidt med blodiga bojor; men ve dig, om du missbrukar densamma!» ropade År- nold, i det han kastade papperet underskrifvet för Bert rams fötter och hastade bort. = »Inte kan man just såga, att den nådiga Grefven år sårdeles gifmild och artig mot sina underhafvande», sade Bertram, i det han upptog papperet från marken och stoppade det i sin ficka; »men så år också slågter och vånner vårst, såger det ordspråksrika folket hår på Orien.»

IV.

Klockorna tystna — Öfver det lyckliga paret låser från altaret den gråhårige Guds mannen vålsignelsens ord —- Klockaren upptager psalmen: »Herre signe du och råde ete. —» Orgeln sammansmålter med den rörda Försam- lingens röster — Klockorna börja igen, i förening med styckeskotten och hurraropen utom kyrkovallen. = Den öfverlycklisa Amalia hyilar vid brudgummens klappande hjerta.

V.

En stormig natt hösttiden samma år sutto 1 en elån- dig stuga, belågen i en djup skog, några mil norr om Böhlmens hufvudstad, fyra karlar af ett vildt, misstånkt utseende, dobblande kring eww bråckligt bord, hvarpå stodo vinbågare, som af en halt, smutsig kärng immer- fort påfylldes, Skjutgevår och sablar af alla slag lågo vårdslöst kastade kring golfyet. De fyra karlarne voro som ifrigast sysselsatte med att drifva ett för stållet högst passande skåmt med den fula gumman, dä ljudet af en vagn, som hördes stanna utanför kojan, våckte deras uppmårksamhet och med ens aflbröt samtalet, »För fan», hviskade en af dem, »det måtte vål icke vara några af de fördömda skogsjägarne, som roa sig med att öfva sina kattögon i mörkret.» »Skogsjägare i vagn, ditt dumhufvud !» inföll en an- nan; »såg snarare, alt det år någon resande, som tagit vilse om skogsvågen.» »Och som under detta fredliga tak önskar skygd mot höststormen», tillade en tredje med ett vildt löje. »Vare-hvem han vara vill, så år han bjertligt väl- kommen, så framt låset på hans resgevår icke år star- kare, ån låset till hans kassakista», skrålade den fjerde, i det han latade sig ned på golfvet och upptog en bössa; hvars flinta han pröfvade, Dörren till kojan sprang upp och genom den en karl i resklåder in i stugan, »Bertram bb ropade på en gång de fyra karlarne och måtte den inspringande med förvånade blickar. »Har du då verkligen hunnit så långt i konsten att du till och med förmått stjäla ögonen ur hin håle; ty på något apnat ställe, än i bans faderliga sköt, våntade jag nåppeligen tråfla dig, du erkeprelat bland alla skål- marb- ropade en af stallbröderne, skakande Bertrams hand. ,Så år det då ni, edra galgfåglar!» sade omsider Bertram, efter att några sekunder skarpt hafva fixerat sin omgifning; »samma hedervårda handtering som förut, kan jag vål förmoda?» sMen inte fullt ut samma lycka, som förr», svarade en af kamraterne; »men dig tyckes det halva gått något båttre, efter du har råd lågga dig till vagn; ty jag be- kånner uppriktigt, aw det ej var på sådana slags bjul, jag våntat få se dig.» ,»Hvad som rör mig sjelf, kunna vi uppskjuta till en annan gång», afbröt honom Bertram; »men jag förer med mig en gammal bekant, — — Arnold Thäringar. »Den spetsbofven » ropade alla med en mun, Vi ha ett ord otalt med honom, sedan han i fjol somras lemnade oss i sticket vid Hvita Berget och deri- genom vållade, att tjugo af våra hederligaste vånner nöd- gades göra en tjugufyra fots himmelsfård rakt emot sin vilja», tillade en. »Arnold har gjott lycka — han har gift sig med en Svensk fråken och för med sig en börs vård guld och en hustru, icke mindre vård», sade Berwam. »Ja så, han har qvar sina gamla romangriller, allt sedan han vid Akademien enleverade professor F:s dot- ter och befriade, medelst ett vårjstyng, hennes ålskare, den tjocka majoren, från alla svartsjukans qvalb, inföll kamraten. »Och sköt sin öfverste vid husarerna för pannan, för det denne vågade en karusellridt kring Elsa, den vackra marketenterskan», tillade en annan, Det kan derföre vara tid på, att vi visa oss vårdiga vår förra anförare och börja försöket med honom sjelf», sade en tredje. »Det torde vara nådigt erinra er, mina vånnerl» hör- jade nu Bertram, »att försigtighet hår måste vara af lika nödvåndighet som kåckhet, och att allt kan lika lått för- loras, som vinnas, om vi blindt rusa till vårt mål — — Viljen ] lyda mitt kommando ?» »I lif och dåd!» ropade karlarne. q »Så tigen och gåmmen eder, tills jag befaller er göra motsatsen. Jag måste ut och trösta de i vagnen kut- trande turturdufvorna, som annars kunde förundra sig öfver min länga bortovaro, Laga nu först rummet cn trappa upp i ordning, min gumma! och sedan dig sjelf på dörren, att ej din nattuggelsfysionomi måtte skrånima slag på den sköna från Sverige:

VI.

»Der jag år når dig, hvad skål har du till fruktan; min ålskade ?» frågade Arnold sin maka, under det han i det trånga gåstrummet tog den tunga reskappan från sin makas axlar, | »Jag vet ej hur det kommer sig», svarade Grefvin- nan; »men detta stålle förefaller mig så hemskt, ty, når vi stego uppför trappan, tyckte jag mig se den mörka. gestalten af en karl, som sökte dölja sig bakom vinds- dörren.» »Din låttskråmda inbillning, min Amalia, målar allt i mörka fårger. »Du sjelf, min Arnold! bjuder förgåfves visa ett lugn, som du ej åger, Under hela resan desto mer, ju nårmare vi nalkats dina egendomar, har du varit dyster och tankfull, och oroliga drömmar hafva om natten stört. din slummer. Hvad bekymmer kan vål trycka dig, som jag ej får dela och låtta?« »Englahjerta, i hvars minsta vinkel idel oskuld och barndomsfrid hitintills herrskat, bjud ej att jag skall fö- ra dit in någon skugga», svarade Arnold, tryckande sin maka mot sitt bröst. »Dröj hår och var lugn, medan jag ombestyr der nere, att vid gryningen hästarna och vagnen måtte vara att lita på — — luta dig mot denna soffa och slumra, stackars liten; du var ej van vid en så lång resa — — inom några minuter år jag åter hos dig.»

VII.

»Det var ledsamt, nådig Grefve, att ovådret denna natt skulle bindra er från att, innan morgonen, med er unga fru hvila under eget tak; ty, om jag ej bedrager mig, hafva vi cj så långt div, sade Bertram till Arnold, som. var sysselsatt med att, vid ljuset af en lykta, under- söka vagnen, som blifvit inkörd i ett gammalt förfallet vagnslider, »Det har långe varit min afsigt au så fort sig göra låter skaffa dig tak öfver hufvudet», genmålte Arnold, med qvåfd harm; »om det också icke vore annat ån ett simpelt jordtak — — det beror på dig sjelf att påskyn- da den goda afsigten.» »Jag vet det, min hedersvån!» svarade Bertram; »men som det år billigt, att herrn stiger in i huset förr ån tje- naren, så — — men rent spel, Arnold Thuringer! Den- na spånning oss emellan kan ej fortfara långre. Min tjenst år 'slut — — det år tid på att jag kräfver ut min lön, om den också består i bara blodspenningar —-- — innan ljuset i denna lykta slocknat, är du död! Arnolds sabel flög ur skidan snabbt som blixten mot förrådarens hufvud. »Skada på så vackert konstgrepp'” hånade Bertram, parerande hugget lika raskt, »För öfrigt år ditt motstånd fruktlöst, hvarom du sjelt kan öfvertyga dig. Arnold ser fyra karlar rusa fram med dragna sablar, Bertram hånskrattade och sade; »Som du nu icke behöfver uppgöra något testamente, hvilket jag redan D har i mitt våld, underskrifvet af din hand på din egen rållopsdåg, och du dertill har mitt löfte om att jag efter båsta förmåga skall söka trösta din gråtande enka, hvars tårar din skrifna sjelfbekånnelse nog torde kunna upptorka; så återstår för dig cj annat, ån att tacka För- synen för den lycka du njutit hår i lifvet, och att han gifvit dig en vån och trotjenare, från hvilken blow dö- den kan skilja dig!» Striden var kort, men förtviflad: Arnold stupade, öfverhöljd af sår; men vid hans sida summo i sit blod tvenne af mördarne med klufna hjessor. VIII Blådande från ett sär i pannan, hvilket han sjelf un- der strideå erhållit, inrusade Bertram, åtföljd af sina håndtlangare, i Grefvinnars rum — och några minuter derefter dånade resvagnen öfver den ojemna steniga skogs- vågen, hvaröfver de vilda håstarna jagade med lösa ty- glat — — Från deh bortflygande vagnen hördes jem- merrop af en klagande qvinna, som småningom dogo bort i natten och den hårjande stormen.

IX.

Afionen följande dagen i en gåstkammare i ett vid Båhmens gråns belåget mindre vårdshus satt med ett blekt förgråtet ansigte ett ungt skönt fruntimmer, stöd- jande ena armen mot ett bord, hvarpå under hennes ögon läg ett skrifvet papper, befuktadt af nygjutna tå- rar. Midt på golfvet stod med korslaggda armar en man, ur hvars ögon en demonisk segerglådje flammade, trots det yttre deltagande han sökte affektera. »Som jag sagt, olyckliga fru», sade mannen, »så skåndligt har ånnu ingen blifvit bedragen, som ni. Den, ät hvilken ni skånkt ert hjerta och er hand, var en tid dessa landsvågars skråek och flydde hårifrån med ett pris på sivu hufvud. Hade ej den allmånna råttvisans hand drabbat honom denna förfårliga natt, skulle det rysliga öde, han åmnade bereda er, hafva satt kronan: på alla hans illgerningar,»

»Ni hade, Bertram, denna hans sjelfbekånnelse i erå hånder på vär brölloppsdag; ni kånde hans förflutna lefnadsbana — och ni teg, under det jag, olyckliga, för- blindad kastade mig i förderfvet! — — Himmel och jord hafva öfvergifvit mig och endast döden» — — ”Tä- rar qvåfde hennes röst. »Jag har ingenting att förebrå mig», sade Bertram, »en förfårlig ed band min tunga; men ni såg under hela tiden min oro, min tysta förtviflan, och ni hade bordt låsa allt i mina blickar.» »Hvar skall jag vål finna en fristad i detta fråmman- de obekanta land?» återtog Amalia; »ty mitt fådernesland skall jag ej återse — det djupaste elånde tusen gånger heldre ån Iöje och medömkan! — O Arnold! Arnold!» »Nåmn ej förrådarens namn, min fru! Så långe jag andas, skall ni i mig hafva ett stöd, en tjenare, som för ett ord af er skall våga lifvet.» »För mig till en boning, der goda menniskor åro, all jag må finna någon som ej hådar min sorg eller ler ät mira lårar. »Er önskan skall uppfyllas, — innan morgondagen slutat, har jag fört eder i skötet af en familj, som med öppna armar skall emottaga er, vörda er olycka och om- famna er, svin en dotter,»

X.

Ett år derefter just i solnedgången hördes från en smal skogsvåg i Sachsen nägra pistolskott, hvarefter syntes tvenne ryttare, den ena i sporrstreck flyende för den 'audra, hvars eldiga skumhöljda håst på sina sidor bar djupa mårken efter strafispotren, Hastigt afbrånde den förföljande ryuaren sin pistol och den flyendes håst störtade till marken med sin ryttare, som raskt uppreste sig från sin döende håst, drog sin sabel och våntade så- lunda förföljaren. »Du har kånt igen mig, nidingb ropade den sed- narc ; »så ha då ej dina och dina fega medbröders hugg helt och hållet måktat vanstålla mina anletsdrag — t Ja, vid helvetet! jag känner dig, och år beredd på allt.» »Hvar år Amalia? Hvart har du fört min maka? Tala sanning, så framt du ej med en lögn på dina låp- par vill lemna jorden.» »Hon dog, och mitt namn var det sista hennes tun- ga uttalade», svarade Bertram med ett hånskratt, vy »Du ljuger röt Arnold; »jag vill ge din förstockade blod något luft.» Han aflossade pistolen på Bertram, hvars högra arm genomborrades af kulan. »Med döden och fördömelsen för dina ögon, hvad har du att beråtta mig om min olyckliga maka?» fråga- de Arnold, i det han steg af håsten och med sabeln i handen nalkades den blödande uslingen. »Du skulle hafva gjort henne för andra gången till enka, om hon hade lefvat», stammade Bertram med sam- ma hån i sitt bleknande ansigte, »Så dö, som dn lefvat, förhårdade bof! och må din kropp blifva rofdjurens byte! gnisslade Arnold, och söndersplittrade röfvarers hufvud; trampande ursinnigt deti sargade kroppen under sina fötter, liksom tyckte han sin håmd ej ånnu vara tillräckligt måttad. Afionsolen hade redan nedgått öfver det stympade liket, då håmnaren kastade sig på sin håst och ilade med bliztens hastighet genom skogen.

XI.

Ännu ett år hade förflutit, då en mörk höstafton i högar sammandref de gula aäffallna löfven mellan grafste> narna å kyrkogården, som omgaf den gamla sockenkyr- kan vid S:s bruk i Bergslagen, ”Tvenne personer gingo derofver, inbegripne i ett djupt samtal, »Inom knappast trenne års tid, min herre! sade den ena af dem, som var församlingens nya Kyrkoherde, »har hår på orten det mörkaste olycksöde haft sitt nåste. För ett år sedan afled ågaren till detta bruk; 3 månader efter hans död insomnade hans efterlemnade enka i sorg och tårar; på hennes begrafningsdag, hitkom en ung qvirna i det djupaste armod; bon hade varit gift och i fråmmande lånder genomgått de grymmaste öden, Nu hade hon tiggt sig fram till sitt fådernesland, slåpat sig hit för att återse de slågtingar, hos hvilka hon tillbragt sina barndomsdagar — hon fann dem icke mer; men hon fann en fristad i denna kyrkogård — — och år det hennes grafvård, vid hvilken vi nu stannat, Kyrkoherdens följeslagare kastade sig ned vid graf- vården, på hvilken stod att låsa, »Amalia von Y. o»Tack, ådle man, för er underråttelse hb sade den obekante med djup ståmma; »ni kånner ingenting når- mare om detta olyckliga fruntimmer.» : »Under biktens hemlighet mycket, min herre! Hon hade tömt olyckans och lidandets kalk till sista droppen, och var för henne döden en mild förlossare, som förde henne till eu land, der hon tusendfallt återvunnit deh frid, hon förlorade hår nere i jemmerdalen — Hon dog som en sann christen, förlåtande dem, som mördat hen- nes glådje hår i lifvet.» »Åfven dem» upprepade den obekante med dof röst. .Frid vare stoftev, återtog prestmannen, »till dess engelen kommer och återtager sin förklarade hydda!» De aflågsnade sig från Kyrkogården,

XII.

Följande morgonen fann kyrkovaktaren, når han öf- vergick kyrkogården, vid Amalias graf en död mansper- son, med högra handen vid fåstet af en dolk, hvars jern låg fördol i det blottade bröstet, Kyrkoherden, kallad till stållet, igenkånde i liket den samme obekante, med hvilken ban aftonen förut på kyrkogården bade talat, och Inspektoren jemte tjenstfolket på herrgården tyckte sig bland de djupa årren på sjelfmördarens ansigte återfinna dragen af den bekante Främlingen i Bergslagen,

—e.