Lustresa till och från Gustafsberg d. 23 Junii

←  Främlingen från Bergslagen

Lustresa till och från Gustafsberg d. 23 Junii av August Blanche

Waxholmsresan  →

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 52 (2 Juli 1839)

Lustresa till och från Gustafsberg d. 23 Junii.

Klockan precis 41 stöter ångbåten Bellman från Lo- gårdstrappan, Han bår i sit sköte omkring 50 personer, af hvilka de fleste, mest åldre fruntimmer, tagit aktern i besittning, under det att förn, utan att just derföre kunna anses för någon fördel, bestormas af en liten utvald trupp, bestående af några officerare vid Borgerskapet, några skrifvare med god tid, Brukslåkaren vid Gustafs- berg och en hedervård Borgare från Petersburg samt un- dertecknad, som, omstångd å ena sidan af den qvåfvande ångan från machineriet och, ä den andra, af transpiratio- nen från en reslig blossande kökspiga, onekligen sitter mellan tvenne eldar, Det åren skaldisk fård, ty Bellman liknar så till vida sin store namne, som han, lik en dik- tens son, ilar öfver djupet. Men det år också en Kung- lig fård, ty man drages, om ej af 6 håstar, åtminstone af G håstars kraft, under det att skorstenspipan, lik en styfhalsad löpare, låter sin rika rökplym fladdra i luften, Snart lemnar man ur sigte på venstra handen de herrliga Djurgårdsstrånderna, hvars sköna villor hånga mellan tråden, som mångfårgade guldvirkade börsar med Gros- sörsdukater uti, Manilla med sina döfstumma och blinda, och Friisens park, hvarmed Hans Majeståt ywuerligare förskönat Djurgården och vid hvars strånder Högstden- samme beråttas hafva för afsigt uppresa några nya pa- viljonger; på högra hauden flyger man förbi, Gudi vare lof! lika obehindradt, Fåfånjan och den i grannskapet deraf befintliga Danviken , drages lika litet af Beckbruket , som af tullbetjenternes fingrar, och befinner sig nu på Kär- tan, hvars friska vindar leka i portvinsglasen, som i denna stund serveras kring I land herrarne i förur Sedan man skånkt en blick åt Skärsätra och Mölna qvarnar, be- finner man sig vid Kungshamn, ett stort namn för en så liten possession, och Danmarks holme, hvarest för 3 är sedan afled en 103 år gammal gumma, som, mått vid verlden och menskligheren. der tillbragt största delen af sin lefnad, utan annat sällskap, ån en katt, en gris och en get, hvilkas oskyldiga terzetter fågnade hennes öron, medan hennes ögon hvilade på Bibeln och gamla Psalm- boken. Man viker af åt höger och befinner sig i Skurö- sund, omslutet af granbeväxta brädstupor, mot hvars gula grundfot de menlösa vågor förgälves klättra, Det första, som hår möter oss, år en död gådda, hvarpå såll- skapet i förn finner sig föranlåtet yuerligare taga ettglas portvin. Medan blicken hvilar på en vid högra löfstran- den belågen enstaka koja, kallad Christinedal, hvarest en gammal gumma på lifstid bor, tangeras örhinnan af ett kanonskott, som vånder blicken förbi en klådesvalk, Skurö herrgård och ett stålle kalladt Hlinten äv Skuröfårja, hvarigenom Bellman simmar, sedan han först derstådes åt venster landsatt några »små köttknyten», dels lefvande i kjortlar, dels ock nyslagtadt i handdukar samt ät höger »slångt kåfw med en »kötsens» fiende, cen fryntlig prest- man, klådd i tobakspung och dito pipa, In vattqvarn, kallad Björknäs, visar nu åt venster sin dammande pu- dernacke med cu vedstapel i flinten, medan dufnäs hol- me midt emot skakar de friska grönskande lockar mot sjöfararen. Från Dufnäs holme utskjuter, I form af ett dufslag, en gråönmälad brygga, hvarpå fladdra små hvita dufvor i gröna parasoller och mysa med de friska nåb- bar så oskyldigt mot Bellman och de slaghökar, som sla- git ned på honom, Ofvanberörde kökspiga klånger hu från ångbåten, slåpande med sig i anletes' svett sina tunga korgar, hvarefter kavaljererne om bord, som derigenom får någorlunda andrum, börja rivalisera om hennes lediga plats, ånnu varm, som om en potatiskastrull derpå im- mat. Sedan man återigen lagt ut och tagit afsked af bland andra, en lutande majstång, som tycktes bevisa att midsommarsnöjet stått på klena fötter, år man i sköte; af Trollerö sjö och berg, en verkligt förtrollande nejd med rikt omvexlande naturskönheter. På höger reser sig Dufnäs gård, hvaraf utmårker sig ett drifhus för sill något i Götisk smak gående spåntak, allt omkran- sadt af sköna ångar och skogslunder, men på venster tått vid ångbåten står en hög, brant och naken bergsklippa, djupt begrundande, omedveten af en skönhet, som den endast genom kontrasten åger. Man fårdas nu med JV erm- dön på venstra banden och har på den högra Södertörn , hvars kuster ånnu båra spåren efter en för några år se- dan Öfvergången skogsbrand. En midt i farvattnet upp- skjutande holme bildar hår tvenne smala sund, at hvilka man fårdas genom det venstra och varscblifver der- efter åt hég:r en gård kallad, Fisksätra, som presente= rar sig temmeligen kal och soltorkad. Man år nu i Lennersta sund, hvarvid gården af samma namn fram- ståller sig, spridd, som husen i en by. Midt framför ståfven reser sig nu ur vattnet en höggrön mur med lef- vande grantorn, hvilka tyckas såtta en ogenomtrångelig gråns för fården; men oförmodadt snuddar man af ät venster in i en löpgraf och belinner sig vid Stäket. Sun- det, ovauligt smalt med blott 5 fots vatten, slingrar sig som en orm mellan blomstren, åtskiljande Roslagen och Södermanland, och har på flera stållen af de motsatta strånderna raserade vallar och fåstningsverk, minnen af graunen i Öster. Vid slutet af sundet, som kall:s Knapp- hålet, och hvarefter Bosviken vidtager, ser man på venster hand, eller Roslagen, Bos Herrgård och Kapell^[1], en nått åttkantig byggnad med sin bredvid stående klock- stapel, samt på höger, eller i S&dermanland, Kapellets kyrkogård, hvars svartmålade staket skjuter upp och våxer den vackra strandens blommor och grås öfver hufvudet, som förgångelsen Öfver lifvets beråkningar och fröjder. Den vid grafkorset dignande tanken uppbläses nu igen af den vid-tråckta Baggersfjerdens friska lifliga vindar, som nu så mildt framskicka mot Bellman de ödmjukt krusande vågor, Flere karlar åro på venstra stranden sysselsatta med att draga not, hvilket gifver oss anled- ning nåmna, det ågaren till Bo hotat ståmma ängbäts- ågarne, för det de, genom fårderna till Gustafsberg , bortskråmt fisken från hans strånder, Att ångbåten är nåmde istorfiskare en »ful fisk», kan visserligen vara måj- ligt; men att han kan blifva detsamma för ångbåten, lä- rer likvål nåppeligen låta tänka sig, Nu förbivaggar man flera vackra stållen, såsom, på venster hand: Huil, Erstavik och Westra Ekdal; samt på höger: Tjursvik, Färsta och Hlubbudden; af hvilka Farsta y 2 mantal frålse, presenterar sig ganska fördelaktigt genom vackra alléer; men bufvudbyggnaden år obebodd, emedan åga=- ren bor i Norrköping: Man fårdas genom en gammal förfallen bro, för 5 å 6 år sedan förstörd af en storm, utan att man derefter ansett sig böra återstålla densam- ma. Så år man nu omkring kl. 3 till 3 vid Gustafsberg, af hvars höga och smakfulla byggnader ögat fröjdar sig, ehuru sjelfva stållet, såsom saknande vackra omgifoingar, alltför vål kan förliknas vid ett grannt ståtligt porcellins- fat utan någonting att åta på. Hvad som. nåst sjelfva husen, fåstade vår uppmårksamhet, var en mångd por- cellinsgubbar och smårre lergökar, som, efter slutadt förmiddagsarbete och derpå intagen middag, hvilade sina porcellinsben i gråset. De fleste af passagerarne begafvo sig nu till vårdshuset, vågledde af Hr Bretzner, hulvud- redare i ångbåtarne Bellman och Drottningholm, samt för öfrigt en spekulativ och mycket treflig ung man. Efter intagen middag, begaf man sig till Bruket, hvarest Hr Löjtnant Alström, Brukets verksamme och skicklige disponent, hade den artigheten visa oss hela fabriken. Femton Engelsmån, af Bolaget förskrifoa, hade i No- vember månad sistlidne år till Bruket ankommit, ehuru de först på våren börjat arbeta, och ett helt annat lif deri- genom spridt sig bland de infödde arbetarne, hvilka, oaktadt de i början, såsom fallet vanligtvis år, prutat emot de nya föråndringarna, småningom gifvit med sig och nu för intet pris skulle vilja bortbyta det nya mot det gamla. Det var:ett verkligt nöje att se, med hvilket lif fabrikaterna förtskyndade hand i hand från flintmjö- let, som dammade ner vid ångmachinen, till EE gen och glaceringen ofvan torkugnarna. En Engclsman, med orårligt ansigte, men desto mer rörliga hånder, dre- jadé här till skålen med en beundransvård fårdighet; der halftorkades, svarfvades samma skål, hvarefter en liten »lergök» gaf honom det enda sinne, som på dess lut kunde komma, nemligen öron. En fråmmande herre frågade, som vi hörde en svarfvare, om han svarfvade ovala pjeser på samma stol som de runda, hvilket på ett naivt sått erinrade mig historien om de »fyrkantiga bor- rarna» Dercfter besägo vi de fårdiggjorda fabrikaterna och gladdes på det NL åt den lyckliga reform Bruket undergått; de vackraste pjeser, både tull materia och form, runkade för våra Ögon, utan att gifva minsta rum at utlåndskt företråde. Sedan man sålunda sett allt och deraf njutit, så mycket som sig göra låter, af tomma fat, begåfvo vi oss till vår Bellman igen, som precis på slaget sju stötte ut från Gustafsberg. Hvarför detta stålle, som snarare ligger i en dal ån på ett berg, icke heldre kallas Gustafs- dal, kunna vi ej förstå. Den Jugnaste afton slumrar på den guldskimrande vattenytan, hvarpå Bellman samm, under det att några muntergökar i förn, för att afhålla myggen, börja repartisera till en liten »florshufva» och småpimpla nåstan lika flitigt, som de strömmingsfiskare vi förbiloro. Under allt detta skrider solen, verldens stora Omnibus med sin gula korg och sitt röda undeéer- rede, småningom in i vesterns vagnslider, hvarefter qvållens patruller, de Iljusblåa dimmor jaga fram på sina skummiga skymlar, nickande sitt verda åt bergens hög- vakter. Man landstiger vid Logårdstrappan, vandrar för- nöjd till fredlig boning, lågger ena Örat på örngottet, lemnande det andra vidöppet åt nattens tysta hviskning och dråémmer om den bäcken porcellins-koalitionen, med thy åtföljande »guld och gröna skogar.»

—e.

1. Till Wermdö moderkyrka.