Från Stockholms synkrets/Mycket väsen för ingenting
| ← Under en fältmanöver |
|
Akta er för portföljen → |
Mycket väsen för ingenting.
(Aug. 1867.)
En del af Stockholms kvinliga befolkning har
undgått en hotande fara. Det gälde hufvudstadens
tjänstflickor, men det var icke, vi äro rätt glade att kunna
säga det, fråga om lönens minskande eller förbud mot
hattar och parasoller, och likväl var det något mycket,
mycket värre. Det rörde flickornas heligaste intressen,
mer än lifvet, mer än Humlegården en söndagsafton,
det gälde själfva kärleken till brödrafolket, denna ömma
tillgifvenhet hvilken kommer att för nordens enhet
uträtta mycket mer än hvad unionskomitén kan åstadkomma.
Hvar och en som känner — och hvilken stockholmare gör ej det? — den hänryckning med hvilken nordens sak, företrädd af de norske skarpskyttarne, omfattas af vår hufvudstads tjänstflickor, inser lätt med hvilken förskräckelse dessa flickor skulle mottaga underrättelsen om norska gardesafdelningens afmarsch från Stockholm. Och likväl stod denna underrättelse en dag att läsa i ett af hufvudstadens blad.
»Du, min skapare!» utropade jungfru Kristin, och Aftonbladet föll ur hennes hand, i hörnet af Mynttorget och Stadssmedjegatan, just när hon kom från Aftonbladskontoret och skulle skynda sig hem med tidningen, sedan hon först genomögnat innehållet. »Du, min skapare, skulle Jensen lemna mig! Det blir min död.»
Hvem skulle nu följa henne på hennes ut-söndagar? Åt hvem skulle hon nu koka kaffe, när herskapet vore borta? Hvem skulle nu förtära alt smått och godt hon kunde lägga afsides?
»Jensen, Jensen,» utropade hon med tårade ögon. »Har du redan kanske marscherat hem? . . . Under full musik, står det i Aftonbladet. Det är nedrigt . . . Inte ett enda ord till afsked ens!»
Jungfru Kristin hade fallit i vanmakt midt på gatan, om hon ej varit tvungen att springa hem med Aftonbladet.
Hvar enda jungfru Kristin i hela Stockholm jämrade sig på samma sätt i två dagar och en natt. Alla tänkte på att flytta till Norge, att för alltid lemna detta Stockholm som blifvit så »otäckt» sedan Jensen marscherat. Saken var verkligen af ganska allvarsam art.
Då, på tredje dagens morgon, just som Kristin satt och malde morgonkaffet, inträdde Jensen i köket. Kristin tappade kaffekvarnen, när hon slog i hop händerna af glädjerik öfverraskning, och hon skrek:
»Jensen, Jensen, är det verkligen du?»
»Ja, s’gu er det jeg,» svarade Jensen och sporde, om Kristin hade något att gifva honom att dricka.
Han var »uhyre» törstig och äfven »sulten», för han hade varit ute på ett par dagars militärpromenad.
Jungfru Kristin hade undgått den hotande faran, åt minstone för den gången. De norske skarpskyttarne hade ingalunda öfvergifvit Stockholm, blott för ett par dagar därifrån aflägsnats. Tidningarna voro illa underrättade. Alt var som förr.
»Usch, det otäcka Aftonbladet!» sade Kristin, under det hon drog korken ur en halfbutelj öl. »Det höll på att skrämma i hjäl mig . . . Men drick nu, lille Jensen, och tala om något trefligt!»
Hvar enda Kristin i hela staden stälde till kalas, och de som vistades på sommarnöje skaffade sig tillfälle att komma in till staden och taga del i kalaset, där Jensen var »schangtilare» än någonsin, smalare om lifvet än någonsin och talade norska gudomligare än någonsin.
Det var en utmärkt lyckad bjudning, där man dansade och sjöng »boer jeg på det höje Fjeld» i en bottenvåning i Stora Gråmunkegränd och roade sig utomordentligt ända till dess Jensen måste gifva sig af till kasernen.
Unionen var räddad.
——————