Fridas bok/Aftonsamkväm i »F. S. F. Brödratoner»
| ← Basens sorg |
|
Uppror i kören → |
| Ur första upplagan av Fridas bok från 1922. På Wikipedia finns en artikel om Fridas bok. |
22. Aftonsamkväm i F. S. F. Brödratoner.
(Efter Sångardagen, med särskilt inbjudna gäster. Man lägge här märke till, hur tenoren Gyllberg vill avlägsna sig, då kvartetten skall sjunga sitt bästa nummer, »Sov, hulda ros, i ro».)
(»Sån—ga—re!»)
Små glasen de ställa.
Nu dörrar börja smälla,
och basar bullra barska
i rummet strax invid.
Och tonerna svälla —
tenorerna, så gälla
sig kråma och sig harska
och lämna bordens frid.
Och Ledarn ses taga
åt västen för alt draga
ur den sin silverpipa, med ljud
av fågelkvid.
(»Sån—ga—re!»)
Det ljudet, det svaga,
som så kan sammandraga
en sångens storm, o Frida, lik dånet av en strid.
Ännu det surrar
och sorlar och murrar.
Vid fönstret stå tvänne:
— Säj inget om henne!
— Min broder förstå mej . . .
Låt bli att förgå dej . . .
— Förgå mej! Vem är som förgår sej, måntro?»
(»Sån—ga—re!»)
Skynda sej, Vera,
kom hit och servera I
Ta inga parfymflaskor och sej genera!» —
Men blek andra basen
bland glittrande glasen
går ensam — en vålnad i Fröjdernas bo.
(»Sån—ga—re!»)
Sig skallet förvärrar:
»Till samling, mina herrar,
så att vi få begynna: »Sov, hulda ros, i ro!»
Rökmolnen nagga
och simma och vagga
kring stärkveck i båga
och kinder, som låga.
— Ett glas kan vi hinna . . .»
— Åh, Vera! O, kvinna!
— Nej släpp mej! Jag ropar!» Hon skrattande flyr.
(»Sån—ga—re!»)
— Allt var för galet.
Dom slök kapitalet.
Jag sålde i tid, fast jag tveka i valet . . .»
Men prövande stilla
tenorerna drilla
bak sorlet och bullret och röken, som pyr.
(»Sån—ga—re!»)
Sig skallet förvirrar:
»Till samling, mina herrar,
så att vi få begynna: »Sov, hulda ros, i ro!»
Ledarn sig vänder,
med skälvande händer
han makar sin skara:
— Nå, Gyllberg? »Kan vara!»
Tenoren försvinner,
till tröskeln han hinner
och gnolar så retfullt, när hastigt han går.
(»Sån—ga—re!»)
— Sårad han blivit.
Vem är det som givit
ett glåpord åt Gyllberg? Är någon, som drivit? . . .
Och ledarn går neder,
han trugar och beder.
Snart hyllad tenoren bland sångarne står.
(»Sån—ga—re!»)
Strax samlade alla!
Nu slutar sorlet svalla,
och gästerna se stilla
mot körn, som står i ro.
Och ledarn hörs tralla
ett sakta: »Lalla, lalla».
Det cisset kan förvilla.
Den takten är ej god!»
Hans pipa, den kvider
och bådar brus omsider.
Nu blixtrande med pinnen han slår en bågig bro.
(»Sån—ga—re!»)
Tenorerna nynna,
och basarne begynna.
Snart hela kören brusar: »Sov, hulda ros, i ro!»