Fridas bok/F. S. F. Brödratoner på Societetens sommarfest
| ← Duvdrottningen |
|
Basens sorg → |
| Ur sångsamlingen Fridas bok från 1922. På Wikipedia finns en artikel om Fridas bok. |
20. F. S. F. Brödratoner på Societetens sommarfest.
(Efter sammanslagningen framträdde kören för första gången på Societetens stora sommarfest, anordnad till förmån för skytteföreningen. Därvid utfördes Vårt land enligt stadens press »med gott tillvaratagande av samtliga röstresurser och nobelt utnyttjande av nyanseringseffekterna». Vid detta tillfälle tändes hans åtrå att få ställa sig under sångarfanan.)
(»Vårt land, vårt land . . .»)
Laga, Frida säkert ser dem!
Böj den kvisten undan strax!
Ledarn hastigt tecken ger dem.
Basen ryter blek som vax.
Från en grav han ljudet hämtar.
Ovan kragens låga rand
skymtar, när hans stämma klämtar,
adamsäpplet blekt ibland.
(»Vårt land, vårt land . . .»)
Under gullregnträdets klasar
står tenoren trind och skär.
Fin hans vita halsduk frasar.
En korall till mun han bär
under gullmustaschens slöja.
Nu den blir en purpurprick!
Läckra kvar hans toner dröja
ännu några ögonblick.
(»Vi älska vå . . .»)
Societeten under tiden
bakom skyttars leder står,
klädd i sammet och i siden
än till Höst och än till Vår.
Rådmans dotter, mild Astrea,
slantar bär kring hår och hand.
Klädd hon är till Moder Svea,
säljer lyckobrev ibland.
(»Vårt land, vårt land . . .»)
Frida! Bortom sångarbrösten,
som sig häva, sänka så,
glimmar denna ögontrösten
vår kanal med båtar på.
Upp- och nedpåvända segel
darra skönt med ring och rand
uti sommarns vattenspegel,
klarblå spänd från strand till strand!
(»Vårt land, vårt land . . .»)
Gröna trän i molnig klunga
susa över folkets här.
Röda parasoller gunga
under gren, som blommor bär. —
Ledarn knäar — upp han rusar:
»Schy», han väser, sträcker hand...
Trotsigt, vilt från kören brusar
slutet på »Vårt land, vårt land».