Fyrbåken/Företal
|
Till mina Vänner → |
FÖRETAL.
I dessa krigiskt oroliga tider, då hela verlden skriker, stojar och pratar mer än vanligt, och då ingen kan vända sig utan att stöta på en politikus, har det varit högst bekymmersamt för författaren att kunna finna en plats, nog tyst och fredlig, för att skrifva ett Företal till detta interessanta arbete.
Flere gånger har jag börjat, men i samma ögonblick har alltid någon kommit och frågat mig, om jag nyss läst tidningarna, om jag sett, huru det går med kriget, o. s. v. och med sina strategiska funderingar, förutsättningar och planer så förbryllat mig, att jag alltid måst sluta precist der jag börjat.
En dag tog jag nyckeln ur dörren, i akt och mening att få vara i fred; men just som jag grep efter ett ark papper för att börja, stack ett grått hufvud in genom fönstret, som jag glömt att stänga, och skrek med full hals: »Sebastopol har fallit», och började att röra ihop Östersjön och Svarta hafvet i ett så genomkorkadt virrvarr, så att jag genast måste afstå från min föresats att skrifva något Företal.
Högst förtretad tog jag min hatt och vandrade ut åt hamnen, då jag blef varse ett större skepp liggande för ankar fredligt och stilla, i afbidan på gynnsammare vindar.
Med alla mina Visor i fickan rodde jag ombord på fartyget och anhöll hos Befälhafvaren om tillåtelse att få sitta på toppen af stormasten, för att sammanskrifva ett Företal, då jag hoppades der kunna påräkna en stunds tystnad, för att samla mina tankar till ett så vigtigt företag.
Den hederlige Skeppskaptenen, för hwilken jag presenterade mig såsom Författare, spärrade visserligen upp både ögon och öron, men bad mig, som artig värd, vara god och begagna den plats som jag önskade, samt föreslog, om jag icke hellre ville sitta på bogsprötet, hvilket i hans tanka vore mera beqvämt än att sitta på stortoppen. Jag tackade honom för hans förslag, men som meningen var att få sitta i fred, ansåg jag mig böra stå vid mitt första beslut; hvarföre jag genast företog äntringen, uppnådde den efterlängtade toppen, och sedan jag försäkrat mig om en någorlunda säker ställning, tog jag fram min Visbundt, lade den, på knäet och skulle just börja att skrifva på omslaget, då en skeppspojke kom klängandes efter ner ifrån däck och ropade: »Herr Författare! Kapten har skickat mig opp för att fråga, om Herrn vill begagna detta paraply, emedan det börjar smådugga, och om han sedan får skicka opp ett glas punsch eller någon annan förfriskning?»
Mitt Herrskap! Ni kan föreställa Er huru jag blef till mods vid detta nya störande. Grönögd af harm, att ej heller. nu få sitta i fred, då jag gjort mig ett så outsägligt besvär att förskaffa mig en lugn och ogenerad plats för att fullborda mitt arbete, ropade jag: »Finns då icke mellan himmelen och jorden någon enda punkt, der man i ro kan få skrifva ett Företal! På jorden fanns ej någon plats, och när jag trodde mig ha funnit en sådan här uppe i luften, så komma skeppspojkar och paraplyer och omstörta hela min glädje och förhoppning.»
Med full föresatts att icke skrifva något Företal, samlade jag i förargelsen ihop mina Visor, fattade tag i en bardun och med blixtens hastighet firade mig ner i däck.
Genom den förfärliga farten hade jag ej märkt att manuskriptet, som jag hade under armen, halkat undan, så att just som jag dunkade i däck, slungades hela bundten ifrån mig och, till min stora förskräckelse, nedstörtade i den närastående pumpen.
Förgäfves skrek jag till och satte näsan ner i pumphålet, liksom för att vädra hvart den tog vägen.
Den hederlige Skeppskaptenen, som hörde skriket och dunkandet på däck, kom uppspringandes ur kajutan; och då jag med andan i halsen berättade hela förloppet, kommenderade han i ögonblicket fyra man till pumpen, hvilket slutligen hade den lyckliga påföljd, att den ena Visan efter den andra pumpades upp ur det orena vattnet, hvarvid jag sjelf stod till reds och uppsamlade dem i en pyts.
Några stycken, under rubrik: »Erotiska Fantasier» kunde ej återfås, oaktadt ett flitigt pumpande, utan äro troligen för evigt försvunna; och kan jag vid detta tillfälle, med all min blygsamhet, ej undgå att erkänna, att det för litteraturen var en oersättlig förlust.
Detta får nu gälla som ett Företal, hvilket jag äfven antydt, då jag ofvanför med stora bokstäfver satt ut hvad det skall föreställa, ehuru jag gerna önskat, och som äfven var min afsigt, att i ett verkligt Företal göra reda för ett och annat, som kunnat möjligen interessera Läsaren att känna.
Jag begagnar emedlertid tillfället att tillönska Alla och hvar och en isynnerhet en glad och treflig Julhelg samt ett godt slut på det gamla året.
Sandhamn i December 1854.