Fyrbåken/Löjtnanter borde aldrig finnas till

←  Sockenskräddarn
Fyrbåken. Poetisk Kalender för år 1855
av Elias Sehlstedt

Löjtnanter borde aldrig finnas till
Sjömans-Sång  →


[ 33 ]

Löjtnanter borde aldrig finnas till.


Det var en tid, då jag var ung och glad.
Då bodde jag uti en liten stad.

En lycka hade der så när mig händt.
Det var straxt efter, se'n jag blef student.

Jag i en flicka blef så dödligt kär.
Ni vet hvad det är för ett grymt besvär.

Fast jag var glad, jag ändå gret och led:
Då man är kär, är allting upp och ned.

[ 34 ]


Om dagen gick jag sofvande omkring.
Då natten kom, då sof jag ingenting.

Jag magrade, blef glåmig, blek och hvit.
Fast jag var hungrig, åt jag ej en bit.
 
Och hade mygg ej funnits, så min själ!
Jag tror jag rigtigt hade svält ihjäl.

Och hade regn ej stundom fallit ned,
Jag tror af törst jag hade strukit med. —

Min Sköna, som jag var så kär uti,
Var sjutton år och hette Amelie.
 
Af elden, som i hennes öga brann,
Jag märkte snart att vi förstått hvarann.

På stadens brygga stodo vi en dag. —
”Stå ej så nära kanten”, sade jag.

[ 35 ]


”För min skull, Amelie! låt bli, låt bli!” —
Men foten slant, och flickan föll uti.

”Fräls himmel!” skrek dess moder, som var med,
Och med ett skutt jag dök i djupet ned.

Men i en slup en löjtnant kom i hast,
Och fick med ens i hennes klädning fast.
 
Han flickan förde, lefvande fast blek,
Till hennes mor, som stod på strand och skrek.

Jag samm till stranden med det rön jag gjort:
I byxor är det svårt att simma fort. —

Men mamma i sin famn löjtnanten slöt
Och gaf mig fan, fast jag var mera blöt.

Löjtnanten kom i sjunde himlen in —
Och Amelie var icke mera min.

[ 36 ]

 
En ed jag svor, så helig som en bön,
Att ej för flickor hoppa uti sjön. —

Men sällan går det som man tror och vill.
Löjtnanter borde aldrig finnas till.