←  Löjtnanter borde aldrig finnas till
Fyrbåken. Poetisk Kalender för år 1855
av Elias Sehlstedt

Sjömans-Sång
Skaldekonsten  →


[ 37 ]

Sjömans-Sång.


Gunga, mitt fartyg! på böljorna blå,
Fyllen i seglen, J susande vindar!
Allt står på gafvel, det finns inga grindar,
Hafvet står öppet, stick ut, låt det gå!
Vågorna lätt uti solskenet leka,
Frisk står min håg utåt blånande rand. -
Tåren dock bränner, jag kan icke neka:
Smärtsamt jag skiljs från mitt fädernesland.

Dyrbara vänner jag tagit ombord,
Saknadens tröst på min ensliga bölja:
Vänliga englar på hafvet mig följa,
Heliga minnen från barndomens jord.

[ 38 ]

Ej finns ett land mera härligt än Norden,
Äran är döpt på dess tallkrönta strand.
Kärlek och Tro finnas aldrig på jorden
Starkare än i mitt fädernesland.

Väl är det härligt, dit böljan mig bär;
Men om ock Södern kan sinnet förtjusa,
Ej får jag höra, hur skogarna susa
Väldigt bland snötäckta fjellen, som här.
Ej får jag höra i dalar så gröna
Forsarna larma i norrskenets brand,
Aldrig se himlen i qvällar så sköna,
Som dem jag såg i mitt fädernesland.

Spänn dina vingar, min hafsdrake god!
Smärtan får längre med mig icke gunga:
Sorgen försvinner, då vindarna sjunga
Toner af frihet och glädje och mod.
Redan jag ser, huru fjellarna branta
Smälta tillsammans med himmelens rand,
Vågorna nicka som gamla bekanta,
Följa till vägs från mitt fädernesland.

[ 39 ]


Gunga, mitt fartyg! låt se hvad du kan!
Afgrunder komma väl stundom att blottas,
Stormarna ryta, då gäller att brottas:
Hafvet har krafter som fordra sin man.
Skönt skall du häfda din blågula fana,
Ärad som förr vid hvar fremmande strand.
Kanske, när året har slutat sin bana,
Helsa vi åter vårt fädernesland.