Gabriel/2
| ← Bild I. |
|
Bild III. → |
Bild II.
Berget invid staden omgivet av granskog och med en krans av berg i bakgrunden. Grupper av människor av olika klasser strömma in och ut. Eftermiddagsstämning. Tunga moln hänga vid horisonten.
VÄNNEN I
(ser sig försiktigt om).
Har du förberett allt?
VÄNNEN 3.
Ja.
VÄNNEN 1.
Även — flykten?
VÄNNEN 3.
Ja, allt är i ordning! Tror du, att —
VÄNNEN 1.
Och Ruth och barnen?
VÄNNEN 3.
Jag gav Ruth en vink.
VÄNNEN 1.
Som hon förstod —
VÄNNEN 3.
Ja — hon anade redan att — Säg mig, vad tror du?
VÄNNEN 1.
Det värsta!
VÄNNEN 3.
Giv mig din hand!
VÄNNEN 1.
Här har du den och — tack för god vakt!
VÄNNEN 3.
Å, vän, jag är rädd! För första gången i mitt liv sedan jag träffat Gabriel — ej för mig, men för mästaren, för honom — — —
Se på massan, den växer, breder ut sig, mullrar som ett åskväder, ryter som vilddjur när de väntat för länge på utfodring — — —
VÄNNEN 1.
Som människor — före autodafén —
VÄNNEN 3.
Har du talat med honom?
VÄNNEN 1.
Ja — men han var sluten, allvarlig, nästan svårmodig.
VÄNNEN 3.
Jag anar, att vi för sista —
VÄNNEN 1.
Tyst —!
Låt oss samla de trogna.
— — — — — — — — — — — — — — — —
BORGAREN 1.
Jo, ser du, han blev avskedad som präst, därför att han så att säga trodde för litet, han —
BORGAREN 2.
Och som professor?
BORGAREN 1.
— därför att han visste för mycket!
BORGAREN 2.
Hör du, kära bror, tror du egentligen på — Guds tillvaro, på treenigheten, uppståndelsen, arvsynden, livet efter detta — och hela den andra härligheten?
BORGAREN 1.
(ser sig om).
Nej! Inte ett dyft! Men man låtsas, ser du, därför att de andra låtsas och så vidare. Man skall inte prata för mycket om sådant, du — folket måste tro, att vi tror, och vi måste tro att prästerna tror — eljest blir det uppstudsigare! Kyrkan är ett så utmärkt bra tak för dem som makten hava över barn och käringar.
Ser du, varje potentat har sin särskilda gud, som bara är till för att beskydda hans smörjda huvud, och som han ber till, när han vill ha något av oss — litet guld eller litet människoblod — — — Kyrkan haltar efter och håller sitt paraply över honom, ifall det skulle börja hagla.
BORGAREN 2.
Ja, tänk, att man kan befalla oss fram till slaktbänken, oss medborgare av ett upplyst tidevarv!
BORGAREN 1.
Tyst, min bror talar för tydligt, det är så mycket pack på berget i dag — glöm inte, att du går med munkavle och att alla apostlar äro födda med ett rep om strupen och sluta i galgen.
BORGAREN 2.
Eller på stupstocken. |
EN RÖST I NÄRHETEN.
Eller på korset!
— — — — — — — — — — — — — — — —
ARBETAREN
(ung).
En duktig djävel är det i alla fall och vete tusan om han inte har rätt — vad rör mig all överhet! — Skall vi fira honom och göra honom till kung, va?
Ska det vara en pris?
ARBETAREN 2.
(äldre).
Tack.
Han går litet för långt, han förnekar gud fader och helvetet — och helvetet är bra att hota överklassen med, ser han, därför att de gör vårt liv härnere till ett helvete —
Och så skall han ha sagt, att furstar icke är Guds ställföreträdare, utan att —
ARBETAREN 1.
Men det är ju påven i Rom, som är det —
ARBETAREN 2.
Avbryt mig inte!
Ja, si det är svårt att säga. Men han är farlig för de höga och därför skall han sågas av på mitten; synd är det om en i alla fall, stackare, för han menar nog väl med oss.
ARBETAREN 3.
(överlägset).
Han vill inte ge oss makten, därför bort med honom!
ARBETAREN 2.
Vad skall du med den, din strunt — sup litet mindre i stället och arbeta mer.
ARBETAREN 3.
Å hut —
ARBETAREN 1.
Bråka inte, gubbar!
EN RÖST UR HOPEN.
Kommer han inte snart? Eljest går jag hem!
— — — — — — — — — — — — — — — —
BORGARFRUN 1.
Och kan du tänka dig — de skall inte leva som gift folk — de ha skilda sovrum!
BORGARFRUN 2.
Men de har ju barn?
BORGARFRUN 1.
Ja, det förstås — men i alla fall — ja, jag för min del får då säga det, att jag är glad över att inte vara hans hustru, för min man och jag, vi —
(Skrattar.)
Tycker du egentligen, att han är något vidare vacker?
BORGARFRUN 2.
Vacker, nej vet du, men intressant.
EN RÖST UR HOPEN.
Varför kommer inte aposteln?
— — — — — — — — — — — — — — — —
VÄNNEN 2
(omgiven av en grupp karlar).
Är ni färdiga?
Håll er sedan i min närhet — utan att det märks.
(De skingras.)
PROFESSORN
(till Vännen 2).
Ni är ju hans vän —?
VÄNNEN 2.
Ja, det vill säga —
PROFESSORN.
Jag förstår —
VÄNNEN 2
(med självbeundran).
Jag har, oss emellan sagt, ställt en summa pengar till hans förfogande, för en resa över gränsen —
PROFESSORN.
Det hedrar er som vän. Det var just vad jag ville göra, men mina medel — som f. d. kollega hade jag gärna hjälpt honom.
Ni har emellertid visat ert ädla sinnelag, jag skall komma ihåg er nästa gång jag talar med ministern.
Tog han emot?
VÄNNEN 2.
Nej!
PROFESSORN.
Det kunde jag tro. Högfärdig var han alltid, otroligt högfärdig, inbillar sig vara övermänniska!
VÄNNEN 2.
Jag har, oss emellan sagt, författat en liten skrift — som vederlägger, punkt för punkt, hans idéer, ja, utan illvilja, helt och hållet objektiv.
PROFESSORN.
Utmärkt, min vän, sänd mig den, jag sörjer för en förläggare.
Men hopen blir orolig — se, där kommer han.
(Gabriel synes på krönet stående framför ett högt block. Vännerna 1 och 3 ställa sig framför honom. Det ringes i en klocka. Efter rop, viskningar, knuffar blir det så småningom tyst.)
GABRIEL.
Hören mig!
Jag förkunnar eder det nya budet: Du skall blott hava en enda gud — du själv!
RÖSTER.
Han hädar!
EN RÖST.
Håll käft!
GABRIEL.
Ser du, o människa, du skall icke bygga dig höga kyrkor med praktfulla altare.
Vita altare på gröna kullar skall du resa i ditt eget hjärta och för dig själv skall du falla på knä och din själ skall vara ditt tempel och din vilja ditt bud.
EN ARBETARE.
Bravo!
GABRIEL.
Men vakta dig för dem som säga: kasta dina synder på mitt altare, ty jag kan bränna dem till ett behagligt offer åt himlen.
EN RÖST.
Vad pratar han för skräp?
GABRIEL.
(starkare).
Vakta dig för dem, som tala med dig om syn- dernas förlåtelse.
Ty du skall synda!
KÖR
Hör, hör, ve oss!
GABRIEL.
Du skall synda med öppet ansikte, ty du är skapad av jord. Så talade redan Luther!
RÖSTER.
Han citerar Luther —
GABRIEL.
Den som förnekar synden av fri vilja, förnekar jorden! Och blott den som har trampat tungt på jorden finner vägen till sig själv och till himlen i sitt inre.
EN RÖST.
Den som syndar tillhörer helvetet!
GABRIEL.
Vakta dig för gudar, ty de äro avgudar, som människor skapat för att binda dig med järnkedjor.
Alltsedan människan trädde över jordens tröskel har hon haft att kämpa med den största av alla tyranner, han kallas Gud!
ROP
(tumult).
Han förnekar Gud! Han hädar Gud, han är en satan — stena honom, stena honom, riv tungan ur hans mun — ve oss, ve oss, ve oss, den yttersta timmen är slagen — — —
EN SJÖMAN
(skriker och svänger sin mössa).
Ohoj, ohoj! Tyst på skutan, go vänner, tyst! Han är en rolig tusan! Låt honom prata på! Håll käften, pack! Ohoj, ohoj — — —
(Skratt och skrål.)
GABRIEL.
Han kallas Gud, i går av judar, i dag av katoliker, i morgon av muhammedaner. I går straffar han er, därför att ni bryter mot hans bud, i dag därför att ni följer samma bud, ty han ändrar sig som väder och vind.
Och hans bud äro skrivna av människor och åter av människor för att förtrycka människor.
Han kallas Gud av furstar och presidenter, som binda edra viljor i hans namn med påbud och förbud: du får icke jaga på denna jaktmark, ty där vill jag jaga! Eller — du skall skicka alla dina söner ut i kriget, som jag för i min guds namn, för att jagas till döds, ty fäderneslandet, Gud och jag fordra det av dig. Jag Guds ställföreträdare på jorden!
FLERA RÖSTER.
Fosterlandsförrädare! Stena honom! Folkuppviglare, stena — — —
SOLOSTÄMMA.
Tyst! Han har rätt — alla mina söner ha stupat i kriget — jag sitter ensam på fattighuset — leve profeten, leve han, leve Messias, hämndens stund är kommen, ned med —
GABRIEL.
Nej, min vän!
Ni skall icke tro på mig! Ni skall icke tro på någon människa, påve eller tiggare!
Blott på eder själva, på den starka stämman i edert bröst, som började ljuda samma dag människan föddes.
Allt det andra, kultur och religion, är blott en skråpuk som man kan lyfta av när som helst och kvar blir människan — du och du och du —
Du skall inga andra gudar hava än du själv. Du skall akta och ära dig själv, din själ och din kropp!
Ty det finnes ingen Gud utanför dig i himlen som sitter till doms över dig och talar till dig genom präster och furstar!
Och om det funnes en skulle jag riva ned honom ur molnen och slå sönder hans avguda bilder mot markens stenar, så att det ekar vida över världen!
Jag förkunnar eder: människans morgonrodnad, stigen ur nattens och ur årtusendenas sköte!
Människan skall dyrka människan , då hon dyrkar sitt eget beläte! — — —
(Tumult, ett par stenar flyga.)
PROFESSORN.
Han undergräver statens grundvalar! Han löser upp samhällets band!
EN BORGARE.
Han är en förbannad hedning!
EN ANNAN BORGARE.
En folkets förförare!
KÖR.
Han hädar Gud!
EN RÖST.
Han pratar lort!
VÄNNEN 2
(träder fram ur en grupp).
Hören mig, hören mig! Jag har varit hans vän. Från och med detta ögonblick är jag det icke längre!
RÖST UR DJUPET.
Judas!
VÄNNEN 2.
Jag förnekar dig, högt och ljudligt, jag förnekar dina läror ty de äro förfärliga irrläror, som föra oss till avgrundens brant.
EN STÄMMA.
Bravo!
VÄNNEN 2.
Jag säger mig fri från varje samband med dig! Vänner, jag har aldrig känt den mannen! Han är en främling — driv honom ut ur landet, innan han gör er olyckliga!
KÖR.
Driv honom ur landet! Antikrist! Djävulens son!
VÄNNEN 3
(vid sidan av Gabriel; i utbrott).
Ett ord blott!
Vänner! Människor! Bröder! Han vill blott edert väl, eder lycka, eder framgång!
Han vill befria er från det ok, som legat över mänskligheten under flera årtusenden, han vill ställa er på edra egna fötter ansikte mot ansikte med eder egen spegelbild.
Fria människor skolen I vara, leva i glädje och skönhet, er gång blir spänstig, er hållning rak, ert öga strålar av segerkänsla och av sol!
Han är eder morgon, eder soluppgång, eder vår — vänner, människor, kamrater — vakten er för att ännu en gång stena en av edra profeter!
EN RÖST.
Han hotar oss, den unge spolingen, ned med honom!
EN ANNAN RÖST.
Ned med aristokraten, leve folket!
KÖR.
Leve folket!
EN ARBETARE.
Giv oss guld och icke stenar.
EN ANNAN ARBETARE.
Giv dem stenar tillbaka, gott folk! Slå dem, de äro bedragare, utsända av präster för att lura oss till dumheter!
Slå dem, riv ögonen ur dem, trampa på dem — — —
(Skrän och rop.)
EN RÖST.
Upp till kamp mot överklassen!
(En sten träffar Vännen 3 i tinningen; han faller till marken.)
VÄNNEN 3.
Var — det — den — nya — dagen — eller —?
(Han dör med huvudet i Gabriels knä.
Det blir dödstyst på berget; flera smyga sig undan. Lång paus. Man hör kyrkklockor ringa dovt nere från staden. Det mörknar.)
GABRIEL
(reser sig med möda, går långsamt fram till stenen, där han först talat).
Ni har rätt och jag har orätt !
Alla har ni rätt! Ty ni är massan och jag är ensam!
Jag tackar er för att ni äntligen har öppnat mina ögon!
Jag omvänder mig och —
STÄMMOR.
Han omvänder sig, han tar tillbaka!
GABRIEL.
Och bekänner mig till eder lära.
Ni är så mycket starkare än jag och jag lyckönskar mig till att jag i tid har lärt mig sanningen.
Hur har jag kunnat misstaga mig så som jag gjort? Blind har jag varit för den upphöjda livsåskådning, som är eder, som är massans heliga egendom!
Än en gång: jag tackar eder alla, mina vänner, och framför allt dig, som förnekade mig och förde massan till storms mot mig och mot —
Er makt är stor, är den väldigaste, ni kallas folkets röst i dag — i går kyrkans — en annan dag statens — — och ni avgår alltid med segern i edra händer.
Ert omdöme är rättvist och ädelt. I dag fäller ni — en människa till jorden — i morgon dödar ni er granne — med ett enda ord — och man måste frikänna er, ty ni sitter i alla domstolar, ni förkroppsligar rätten i landet och i världen.
Hur lycklig är jag inte att få tillhöra eder, folket!
Jag måste hylla eder, jag måste hylla er och era gudar, som givit er makten och visheten!
EN STÄMMA.
Han hyllar våra gudar!
FLERA STÄMMOR.
Leve vår nye präst, folkets vän!
GABRIEL.
Mina vänner, jag älskar er, jag har alltid älskat er, men aldrig så högt som i detta oförgätliga ögonblick, då ni slog ihjäl min yngsta, min käraste vän!
Han var ju — förvirrad av mig och mina läror — han hade kunnat ställa sig i vägen för min omvändelse, han hade kunnat lyfta stenen mot eder, hans skugga hade kunnat skymma det ljus, som strålar över edra pannor och som gör eder så oemotståndliga som apostlar för den sanna mänskligheten.
Förlåt honom, han förstod inte bättre!
EN STÄMMA.
Han var ju så ung!
GABRIEL.
Jag står här och tänker över er gud. Allt är så nytt för mig och jag har svårt att finna de rätta orden för mina känslor.
Men det måste vara en stark gud, som håller er samman och för eder till seger, fattig och rik.
Och jag vill nämna eder hans namn.
Hören noga på mig: Stunden är helig, och en omvänd ser så mycket klarare i själva omvändelseögonblicket.
Det är en stark herre, som råder över eder och giver eder er tro, er styrka, er lycka.
Jag ser honom framför mig så tydligt som jag kan urskilja edra anletsdrag!
Ja, han är lik eder alla, en för en, han, den stora massans, han, folkets gud, för vilken jag nu böjer knä!
Han är odödlig som ni och oändligt skön som ni. Men jag vill ej nämna hans namn ännu, jag bävar tillbaka för att uttala det med mina läppar, ty det är ett heligt namn.
KVINNORÖSTER.
Amen! Låtom oss bedja.
(En del faller på knä och förblir i denna ställning till slutet.)
GABRIEL.
Ja, låt oss bedja så som vi aldrig förut bett, låt oss nalkas honom, fyllda helt av hans ande — jag hör hans vingslag — jag ser hans vingar lysa mot kvällshimlen som purpur, som blod, som — guld!
Sade jag guld?
Då nämnde jag hans namn för första gången.
EN STÄMMA
(i extas).
Guld, guld!
(Mummel.)
GABRIEL
(plötsligt med hela sin kraft och lidelse; massan höres sorla då och då som ett hav i fjärran, men inga rop).
Ja, guld heter han, guld, guld, guld — tre gånger guld!
Han är den, som fångat er alla i sina maskor, som han spinner över hela jorden, ända upp till himlen!
Han är det, som går omkring och knackar på edra rutor och stiger in över edra trösklar och driver eder samman i bön och i ångest, i glädje och i nöd. Han lyser fram bakom hålet i din rock och ur briljantknappen på din skjorta, han är det, som styr din hand, när du lyfter den mot din nästa för att plundra hans börs eller dräpa hans goda rykte, han är det, som sätter edra tungor i gång, när ni vill trampa edra medmänniskors nackar för att själva nå ett trappsteg högre.
Han är det, som ringer i edra klockor, när ni församlas för att predika korståget mot de rika — därför att ni själva vill ha deras pengar!
Han är det, som smyger omkring om natten och andas på er panna, så att ni reser er med skräck i ögonen från edra bäddar.
Han är det, som ringer er samman, när det gäller att tåga ut till striden mot ett annat folk — guldet mot guldet — ty så stark är vår gud, att han driver människa mot människa, bror mot syster, familj mot familj, folk mot folk, världsdel mot världsdel, värld mot värld!
Han är det som med ett jättesprång svingat sig upp på världstronen och högt på fjället sitter och piskar människornas krökta ryggar framåt och framåt, tills de stupa under hans slag och under hans hästars hovar slita sönder varandras lemmar med den vansinnigas giriga lystnad att samla allt guld i sina händer — — —
Han är det!
Han — guldet — guden — makten — härskar över eder alla, folk och furstar!
Han — guldet — guden — djävulen!
Se, jag förkunnar eder djävulen!
Djävulen! Mänsklighetens gud och befriare —
— — — — — — — — — — — — — — — —
(Ett förfärligt tumult utbryter. Massan synes torna upp sig mot Gabriel, som skyddas av en liten skara trogna. Då höras gälla visselpipor och rop: polisen kommer! Massan skingras hastigt.
Gabriel står kvar orörlig på krönet.
I fjärran mullrar åskan.)