Gabriel/3
| ← Bild II. |
|
Bild IV. → |
Bild III.
En äng med en kulle och en hög gammal björk i för grunden. En mörk, stum skog vid horisonten. Tunga höst skyar.
GABRIEL och RUTH komma med barnen långsamt från vänster; de stanna trötta och vända sig om. Gabriel sätter sig på kullen.
GABRIEL.
Är du mycket trött?
RUTH.
Jag har glömt bort vad det ordet betyder —
GABRIEL.
Så trött är du således —?
RUTH.
Barnen —
GOSSEN.
Jag är inte trött, far.
FLICKAN.
Inte jag heller — jag kan gå många mil ännu.
GOSSEN.
Och jag hela världen runt — till Amerika — där blir jag indianhövding och tågar mot Europa i spetsen för en här — och slår ihjäl alla dumma människor — på en gång!
GABRIEL.
Tror du, att man kan slå ihjäl dumheten?
GOSSEN.
Ja, far, om man bara riktigt vill — och dumma äro alla, som inte tycker detsamma som du!
FLICKAN
(med blommor i famnen).
Se, det finns blommor ännu — gula blommor — varför äro alla blommor om hösten gula? Om våren har de tusen färger — om våren är så vackert — så underligt —
GABRIEL.
Gult — är livets sista valör, är den dräkt, som livet tar på sig, innan det klappar på porten, som leder till — är guldet, som —
RUTH.
Gabriel!
GABRIEL.
Du har rätt! Vi ville ju ge barnen kraften att glädja sig — och icke en landsvägsfilosofi.
RUTH.
Du skulle vila dig — jag tror att vi äro nära gränsen — är det inte den sista hängbjörken — före gränsen — som drar sitt svarta streck därborta?
Å, jag känner ett luftdrag, som är mig främmande, mera vek och söt, som doften av mandelträd — kanske att den är lättare att inandas —
GABRIEL.
Är du bitter? (Reser sig.)
Ruth — ännu kan du vända om, du och barnen — ni kan bo i en vit huslänga, skuggad av pilar — där svalorna gömma sig under takåsen och från balkongen syns en strimma blått vatten — är det havet?
Ruth, jag har aldrig frågat dig, om du ville gå med på min landsflykt!
Du bara kom, du tog mina händer mellan dina och — du kysste dem — — —
Ruth! Kyss mig, men kyss mina läppar, på gränsen till det främmande landet — till Kanaan? —
RUTH
(kysser honom).
Och du trodde, att jag skulle fråga, du käre?
Tror du inte, att fågeln följer med trädet, där han har sitt bo?
Det är bara så sällsamt och overkligt, så långt borta — allt det som hänt oss! Jag fattar det inte rätt och ibland tror jag nästan att det hänt andra människor än oss.
Och det är svårt att med sina fötter stiga över en gräns —
FLICKAN
(leker med björken och försöker slingra sina armar om henne).
Kära vita björk, stig upp ur den svarta jorden och följ oss på vår vandring till det främmande landet — du är så vit och så god och så klok — — —
(Somnar in mot björkens fot. Paus. Det mörknar.)
GABRIEL.
Barnen orka inte mer.
Vi måste ta in på härbärget därborta — de äro hungriga.
RUTH.
Och du?
GABRIEL.
Nej, inte jag.
Inte ännu.
Jag måste vara ensam en stund — jag kommer efter. Farväl.
RUTH.
Farväl.
(Går med barnen. I fjärran en svag klockringning som från silverklockor.
En främmande man, klädd i svart slängkappa och slokhatt, kommer över fältet: det är DEN ENSAMME.)
DEN ENSAMME.
Får jag ställa en fråga till eder, min herre, fastän ni synes försjunken i grubblerier över höstmolnen?
GABRIEL
(nickar).
DEN ENSAMME.
Är detta ett vägskäl?
GABRIEL.
Jag vet inte rätt — men jag tror det nästan.
(Ser sig om.)
DEN ENSAMME.
Vart leder den vägen?
GABRIEL.
Tillbaka!
DEN ENSAMME.
Och den?
GABRIEL.
Mot det okända!
DEN ENSAMME.
Finns det ett okänt för dig, som varit i himlen och helvetet och på — jorden?
— Gabriel!
GABRIEL.
Vad — ni känner mig?
DEN ENSAMME.
Ja — jag var med därborta på berget — ni kallade visst på mig — tror jag!
GABRIEL.
Jag — kallade på er?
— Vad — ser jag syner —
DEN ENSAMME.
Ånej — jag är verklighet.
Och jag intresserar mig av gammalt mest för dem, som ha mod att bekänna sig till mig!
GABRIEL.
Ack, du är en sådan där narr, som tror att du är det du inte är?
DEN ENSAMME.
En fallen ängel menar ni?
GABRIEL.
Hör nu — varifrån kommer ni?
DEN ENSAMME.
Från ingenstädes och från allorstädes.
Jag är överallt och ingenstädes, en del av det stora hela och det stora hela självt — sett från den andra sidan floden.
GABRIEL.
En människa alltså?
DEN ENSAMME.
Ja — eller en gud — som du. Blott — hur skall jag uttrycka mig — en smula äldre och erfarnare och mera berest — och en skeptiker —
Jag har sett så många gudsförnekare omvända sig eller dö på bålet — eller av hunger —
Vet du — det är ett bra dåligt yrke du valt, Gabriel.
Bliv procentare, ta inteckningar i själar — eller bliv generaldirektör och sug ut packet — det märker inte de andra, därför att de stjäla själva — bli allt annat, bara inte profet och sanningssägare — det är inte modernt — vänd om, Gabriel, tag tillbaka, ångra dig, bliv biskop och välsigna mänskligheten.
GABRIEL.
Jag vet ej rätt vem du är, blott att dina ord äro sällsamma och att du menar något annat än du säger —
Jag tror nästan jag väntat på dig —
DEN ENSAMME.
Alla människor ha en gång i sitt liv väntat på mig — men jag ser alltid annorlunda ut än de tro — folk har så mycket romantik i kroppen.
(Starkt.)
Broder — räck mig din hand — jag är den förste gudsförnekaren!
GABRIEL
(viker).
DEN ENSAMME
(som förut).
Ja, min vän, allting är så gammalt!
Jag vill inte såra dig, men egentligen är du blott en rätt dålig kopia — — —
GABRIEL
(mörkt).
Och du själv?
DEN ENSAMME
(som Gabriel).
Är slutligen en kopia av — honom!
GABRIEL.
Du tror på honom, som du förnekar!
DEN ENSAMME.
Ja, ty han förnekar mig!
GABRIEL.
Nej — här står jag och pratar —
DEN ENSAMME.
Smörja — menar ni?
GABRIEL.
Ja, ungefär så!
DEN ENSAMME.
Kan du inte fatta, att det måste finnas ett väsen, som i tid och evighet är dömt till att leva på jorden som straff för de andras synder?
GABRIEL.
Därför således?
DEN ENSAMME.
Ja, därför — — —
Vänd om, Gabriel! Annu är det icke för sent! Man skall förlåta dig! Man är bara litet torr och pedantisk.
Tänk på barn och hustru. Och så en fråga: om du har din gud i ditt hjärta — var har du fått honom ifrån och vem var den förste, som hörde hans röst i sitt blod?
Ja, där fick du en nöt att knäcka.
Vänd om, Gabriel, vänd om — — —
(Går.)
GABRIEL.
Ja, gå din väg — frestare!