Gabriel/4
| ← Bild III. |
|
Bild V. → |
Bild IV.
(En vindskammare med en fonddörr och två sidodörrar; ett hörnfönster räcker nästan ned till golvet. Skåp, bord och stolar av tarvlig art. I taket brinner en fotogenlampa.
RUTH sitter vid bordet.
FLICKAN smyger sig in genom den öppna dörren till vänster, barfota och i nattskjortan.
FLICKAN.
Mor, å mor!
RUTH.
Men — du skulle ju ligga still — för att sova och bli frisk igen — du kan förkyla dig! (Lyfter henne upp på sitt knä.) Har du drömt?
FLICKAN.
Ja mor! Det var så vackert — får jag tala om det för dig?
RUTH.
Ja visst, min flicka — men sedan måste du sova.
(Gabriel kommer obemärkt in genom fonddörren.)
FLICKAN.
Jag drömde, att jag var en fjäril, en vit fjäril — jag flög från blomma till blomma — jag hörde hur de viskade med varandra, hur blåklockorna ringde — och vet du, mor, det var så lustigt: du och far, ni var också blommor — ni lekte tafatt med mig! Och så — och så växte blommorna och blev människor, i blåa, vita, skära dräkter! Och alla sågo så glada och goda ut som vore det julafton, Far stod på en grön kulle och talade till dem, jag förstod varje ord — vill du höra vad han sade?
(Ruth nickar och smeker hennes hår.)
Kära små människor, sa han, kära blommor och fjärilar, solen lyser så klart och vackert, den har stigit upp ur den fula svarta floden, där den gömt sig, därför att ni varit så elaka — — — låt oss alla nu be till solen, att den alltid stannar hos oss, så att vi slipper att frysa ihjäl — — — (Brister i gråt.) Mor, jag är så hungrig och det känns som eld i min hals och — — —
(Ruth går efter mjölk i skåpet.)
GABRIEL
(går fram till stolen och tar Gunnel på sitt knä).
Sov, min flicka, sov, min fjäril, min blomma, snart kommer sol och vår, hör lärkornas sång och asparnas sus, sov, Gunnel, sov.
(Hon dricker och somnar in, lutad mot Gabriels bröst. Gabriel bär henne in i rummet till vänster och vänder åter efter några minuter.)
Har febern ej givit med sig?
RUTH.
Nej —
GABRIEL.
Och doktorn —?
RUTH.
Vila, riklig föda — sol och ren skogsluft — Har du —?
GABRIEL.
Nej — jag arbetade en stund vid hamnen, men kunde inte mera —
RUTH.
Gabriel!
GABRIEL.
Jag är främling här — som i mitt hemland och man har ingen plats för mig.
Ruth — ångrar du inte — att du någonsin gift dig med mig, att du såg mig, träffat mig, talat med mig, att du inte genast gick din väg — — —
RUTH.
Min älskade och min befriare — tala inte så — ännu är det ögonblicket mig så vidunderligt nära, då jag första gången såg dig — du stod i talarstolen, solen föll in genom det breda fönstret över ditt hår, ungdomen satt stum runt om dig.
GABRIEL.
Vad talade jag om?
RUTH.
Om friheten — tvånget till frihet är det enda tvång, människan måste underkasta sig på jorden, sade du — och det lyste om dig, av sol och av adel, av frihet och ungdom och jag älskade dig, redan då, även kring mig blev det så ljust och så underligt stilla, molnen höjde sig, lärkorna sjöngo, rosorna slogo ut, morgonen, morgonen steg över bergen — — —
GABRIEL.
Ja! Och ändå ha rosorna vissnat, trampade i stoftet av dem, som trampa på våra huvud, av enskilda och av massan —
Å, Ruth, säg mig, var är felet i mitt liv, var är det stora misstaget, var det svarta tomrummet, som slukar min gärning och oss?
RUTH.
Du har kommit för tidigt — du är själv morgonen, men de andra vilja inte vakna, ty det är så ljuvt att sova!
GABRIEL.
Kanske.
Men jag kan inte arbeta mer, kan inte forma en sats — jag hör, hur mina tankar studsa mot hjärnans väggar som när man ropar i en telefonlur — navelsträngen med mitt forna jag är söndersliten och jag vandrar i en mörk cell —
RUTH
(stilla).
Jag har märkt det — jag har hört dig tala i sömnen med en sällsam röst, som jag inte känner — det är det nya inom dig, som gror — också du måste en gång ligga i träde —
(Genom fonddörren kommer långsamt Den Ensamme.)
Där kommer vår doktor!
GABRIEL.
Doktorn?
RUTH.
Ja —? Har ni —?
GABRIEL.
Han förföljer mig — ända in i drömmen. (Häftigt.) Gå din väg, vem du också månde vara!
RUTH.
Men — det är ju blott läkaren, våra barns läkare —
GABRIEL.
Läkaren? Hur många gestalter har ni?
DEN ENSAMME.
Jag har fuskat i litet av varje — livet är så långt — kanske förstår jag lika litet som mina kolleger av facket eller litet mer.
Ser ni, min herre, det är inte så svårt. Läkekonsten är en gammal konst och alla teorier och sanningar, som den letar rätt på, äro egentligen lika gamla som djävulen själv — en gång i tidernas lopp voro de nya eller sågo så ut, och sanningssägaren blev utskrattad eller kanske rent av stenad — hans sanning övergick så småningom i allmänna medvetandet, blev banal och gammalmodig och slutligen glömd — då måste man hitta på något nytt för att roa människorna med — mänskligheten är nämligen en smula dum, och ni har det felet att överskatta henne —
RUTH.
Vem är ni? Jag tror, att ni menar det väl med oss —
DEN ENSAMME.
Den ensamme! Därför att jag är alla! Sanningssägare till yrket! — fråga inte vidare — — aldrig kallad — men alltid där —
GABRIEL.
Håll upp —
DEN ENSAMME.
Nej! Det är underhållande att disputera med dig — du blir så lätt arg.
GABRIEL.
Vad vill du mig? Varför rör du mina cirklar, varför kastar du din svarta skugga över min väg?
DEN ENSAMME.
Därför att du vill rubba mina cirklar, därför att du vrider på min motpol — därför att du har kallat på mig! Inför folket, som du ville höja till dina axlar!
GABRIEL
(i starkt uppror).
Du gud i mitt hjärta, i min själ, du min heliga röst, som lett mig genom öknen och lyst mig om natten, som jag följt så som barnet följer sin moder — svara mig och hjälp mig, hjälp mig att driva den mannen på flykten, ty hans ande fräter på min och skakar mina grundvalar —
(Går ut genom fonddörren. Scenen blir mörk.)
* * *
DEN ENSAMME.
Min fru, ni ser rent ut sagt dålig ut, ni borde unna er någon vila, gå ut i luften som i dag är så klar och stärkande.
RUTH.
Ni vet mycket väl, att jag inte kan gå från barnen nu, när båda äro dåliga — säg mig, vad tror ni om Gunnel, men säg — sanningen!
DEN ENSAMME.
Tja — det kan blott råda en mening om det fallet — er flicka måste ha riklig näring, en solig veranda, fjälluft, lungorna äro mycket klena — eljest — — —
RUTH.
Vad skall jag göra? Skall jag gå ut och tigga om mat åt mina barn, kläder åt mig — anropa mina medmänniskor om hjälp åt mina barn, som ligga för döden!
DEN ENSAMME.
Edra medmänniskor — ack, de rycka på axlarna, rusa förbi er i sina biler och krossa er under sina hjul, om ni söker att rycka upp deras dörrar — edra medmänniskor hjälpa icke i tysthet — de äro en smula fåfänga — hur vore det med en välgörenhetsfest, med ett stänk av bigotteri i rosenbuketten?
RUTH.
Jag vet inte ens, hur jag skall kunna ta emot den hjälp ni ger oss — utan er vore vi utan läkare.
DEN ENSAMME.
Det finns fattigläkare i ert utmärkta samhälle.
RUTH.
Inte för främlingar — de få dö ostörda!
DEN ENSAMME.
Ni vet, min fru, att jag är filantrop och lever utan pengar, jag är människoälskare, därför att jag föraktar människorna — det är blott tråkigt, att även gossen —
RUTH.
Säg det inte, säg det inte — jag ser det!
DEN ENSAMME.
Och ni själv, er make — hur länge tror ni att ni härdar ut med detta sätt att leva? Som läkare måste jag varna, som vän tala sanning.
RUTH.
Det är förfärligt och jag kan inte längre se någon räddning. Gabriel är blott en skugga — jag vet ej vad han gör, vad han tänker, han har blivit så tyst — han tror, att vi har kvar litet pengar — han förväxlar dag och natt — om natten stiger han upp och yrar — om dagen faller han plötsligt i sömn.
DEN ENSAMME.
Det är hungern, min fru —
RUTH.
Tyst, nu är det över honom igen — han kommer — — —
GABRIEL
(in från höger; han talar i sömnen).
Och Jakob kämpade med sin gud och segrade —
Men den som ingen gud har, han måste kämpa med sig själv — och segra?
Med sig själv och med världen — men vem har besegrat världen? Kristus?
Kanske, kanske han ensam, men icke förrän världen korsfäst och dräpt honom —
Är döden högre än livet? Hela livet kämpa vi med döden som bor inom oss och ur den kampen går odödligheten fram som fjärilen ur sin puppa —
Liv, du som skall vara vägen till den blåa himlen över den gröna jorden, högre och högre mot fjällen däruppe, där — — — du liv, var är du, jag ser dig inte längre, och höll dig en gång fast med båda händer — som ett underverk, som en Afrodite steg du fram, ren och skön ur havsskummet och jag tillbad dig — var är du, var är du — var är allting. (Häftigt) Giv mig mitt blod åter, giv mig min hammare åter, och driv mig icke ut i öknen — och giv mig ett stycke bröd — eller stena mig, du värld — men giv mig först bröd, bröd åt min hustru — åt mina barn — — —
(Går långsamt tillbaka ut genom dörren till höger.)
RUTH.
Vad — är — eder — åsikt — om —
DEN ENSAMME.
Skall jag säga eder sanningen?
RUTH.
Ja! Hela sanningen! Ser ni inte, att jag är stark nog?
DEN ENSAMME.
Jag tror att han längtar efter sitt hemland, sin verksamhet — talar han aldrig om sitt land?
RUTH.
Nej!
DEN ENSAMME.
Så mycket värre!
RUTH.
Men hur skall det gå för sig? Han är ju bannlyst, död, struken från listan.
DEN ENSAMME.
Kanske inte helt — farväl, jag kommer åter!
(Scenförändring: Klipplandskap med mörka skyar; halvdunkel.)
DEN ENSAMME
(osynlig).
Följ mig!
GABRIEL
(träder fram på en klippstig).
Vart? Jag ser intet!
DEN ENSAMME.
Det yttre är blott ett hölje. Ljus och mörker bo blott i ditt öga — blicka inåt! Följ mig! Tillbed Honom! Han skall hjälpa dig och de dina!
GABRIEL.
Nej! Jag vill ej! Jag vill ej!
Hör du — frestare!
Må jag gå under i de förfärligaste hungerkval, må ock — de mina förintas — jag viker ej från min livstro. Åt ingen annan anförtror jag mitt liv. Mitt öde, det är jag själv och min egen kraft, min kung är jag själv och —
STÄMMAN
(i fjärran).
Jag är från evighet till evighet —
GABRIEL
(studsar; sedan med kraft).
Jag är lika evig som du! (Månen bryter fram genom molnbanken). Jag var till, då vattnen brusade över jorden — jag var vattnens ande som du — jag var i stormen, som formade kosmos ur kaos, jag grodde i fröet, ur vilket världsträdet skyhögt växte fram — jag är början och mitten och slutet — ty jag är oändlighet —
STÄMMAN
(närmare).
Vem har skapat dig?
GABRIEL.
Icke du! Jag själv — min vilja, min längtan att vara till —
STÄMMAN.
Och ändock måste du dö!
GABRIEL.
Ja!
Detta mitt liv, denna min form är blott en sträng i evighetens susande harpa — är blott en slup, som jag styr över floden — när jag dör, stiger jag ur den, skjuter den med foten tillbaka i virveln och bestiger en ny, som redan väntar på mig därborta, i glansen av måne och sol och stjärnor — jag längtar efter dig, du mitt nya liv, du min yngre broder — allt vad som dunkelt slumrat i mig sedan urtiden, det vaknar en morgon — varje livsform är blott ett hölje, som jag skakar av mig, när det blivit för tunt —
Och du, som talar till mig ur molnen, ur bergen, ur jorden — jag vet ej vem du är — kanske har du hunnit längre än vi andra på den långa vägen, kanske har du hunnit längs — — — Vakta dig blott för att stanna, där du nu är — snart nå vi dig — — — det finns blott en död: att tro sig vara vid målet — — —
(Scenförändring: fjällandskap med snötoppar och sol.)
GABRIEL
(bländad).
Var är jag?
DEN ENSAMME
(plötsligt synlig bakom en klippa).
På väg mot höjderna!
GABRIEL.
Är du där igen?
DEN ENSAMME.
Alltid där, var du är!
GABRIEL.
Vad vill du?
DEN ENSAMME.
Leda dig!
GABRIEL
(skrattar).
Behöver ingen ledare!
DEN ENSAMME.
Trotsa icke!
STÄMMAN.
(mild och ljus).
Känner du igen mig?
(Den Ensamme försvinner.)
GABRIEL.
Nej! Men när jag hör dig, ser jag mig som barn leka i den gröna parken med de vita svanorna, jag ser mig gå i allén med min moders hand i min, och det är mig, som om jag blott då var lycklig utan att veta det —
Är du min mor, så stig ned till mig och stryk din mjuka hand över min panna — ty jag är trött — och de mina lida nöd —
STÄMMAN.
Kanske är jag din mor, kanske din syster, kanske —
GABRIEL.
Så säg mig, vad jag förbrutit och varför livet kastar sten på mig för att vräka mig undan?
STÄMMAN.
Du har lyft din hand mot samhället, som nu hämnar sig.
Du kämpar mot världen! Glöm inte, att du själv är värld och jord!
GABRIEL
(ljust).
Jag vill glömma det!
Jag vill vara himmel, himmel och åter himmel, blå och oändlig — jag vill vara lärkan, som jublar däruppe, den vita skyn, som dansar, den röda strålen, som värmer — jag vill vara himlen, som välver sig över jorden, tager den i sin famn, vaggar den i sömn — — —
Hjälp mig, moder, syster, broder!
DEN ENSAMME
(åter synlig).
Du vill för mycket, min son. Därför skall du naglas vid korset och hungra och törsta.
GABRIEL.
Tyst!
DEN ENSAMME.
Alla vilja ni förbättra världen och mänskligheten, alla glömma ni, att den helst vill sova i fred, att den helst vill vara värld och jord och äta guld.
GABRIEL.
Så skall den gå dit — den icke vill!
STÄMMAN
(hårdare).
Vänd om!
GABRIEL.
Nej! Jag vill gå högre, till högsta toppen, jag har —
STÄMMAN
(bjudande).
Du får ej!
Jag ställer mig i din väg!
GABRIEL.
Vem är du nu, som talar så hårt? Vem är du, som vågar ställa dig i vägen för en människa? Svara mig!
(Vill stiga högre. Ett moln sänker sig framför honom.)
STÄMMAN.
Eder allas början och mål: Den oföränderlige —
GABRIEL.
Du är —?
Ha! Se här — (tar upp en sten) nu slungar jag dig långt ifrån mig.
DEN ENSAMME
(fattar honom i armen, så att han icke kan kasta stenen; molnet har sänkt sig djupare över fjällen och solen försvinner).
GABRIEL.
Då är jag din motpol! Jag är den rörlige, alltid sig utvecklande, utan början och utan slut, jag är den evigt föränderlige och ständigt nye!
Jag var i begynnelsen ett frö i rymden, som föll från världskropp till världskropp, från stjärna till stjärna, som hamnat en dag på detta klot och lagts i jorden för att skjuta upp till det höga träd som jag nu är — — — jag är världsträdet och i mina grenar sjunga mina drömmars fåglar, undra min längtans stjärnor, blomma mitt hjärtas rosor — — — Och som jag är, så är varje mänskligt väsen danat — blott att ännu så få ana vad de äro, vad de vilja, vad de drömma, därför att de vräkts mot jorden eller lyfts till himlen i tillbedjan av andra gudar än sig själva med olika namn, gud, djävul, guldet, köttet, utan att veta, att deras gudar blott äro avbilder av dem själva —
DEN ENSAMME.
Häda icke, Gabriel! Trotsa icke!
Motstånd, motstånd, o människa, drev aldrig någon i avgrunden, men trotset!
STÄMMAN
(som ett eko av Den Ensammes röst).
Förhäv dig icke mot världsordningen, mask!
GABRIEL.
Mask?!
Där förrådde du dig!
Så vet då, att du är avsatt, att du är landsflyktig och spelar en utsliten roll! — — —
DEN ENSAMME.
Ve dig!
GABRIEL.
Själv är jag ett led i världsordningens oändliga kedja!
STÄMMAN.
Så river du dig själv till döds, när du rycker i dess länkar!
GABRIEL.
Kanske!
Men så må det ske!
STÄMMAN
(mera fjärran).
Ödet skall fullbordas!
GABRIEL.
Må det fullbordas —
STÄMMAN OCH DEN ENSAMME.
Må det fullbordas — — —
STÄMMAN
(alltmer fjärran).
Räck mig först din hand — min broder — — —
GABRIEL.
Vem — talade — nu — min — broder — — —?
(Scenen mörknar fullständigt.)
* * *
(Scenförändring: Vindskammaren.)
GABRIEL.
Kan du ge mig ett råd?
DEN ENSAMME.
Du förvånar mig! Jag är blott en gammal vandringsman, du är en fjällbestigare — hur skall jag kunna råda dig?
GABRIEL.
Förr var all materia, allt det vardagliga mig så likgiltigt, nu är det det enda, därför att jag inte har det!
DEN ENSAMME.
Vänd om!
GABRIEL.
Nej!
DEN ENSAMME.
Om icke du själv vill — eller kan — tänk på de dina!
GABRIEL.
Jag tänker!
DEN ENSAMME.
Nej, icke tillräckligt!
GABRIEL.
Hör upp!
DEN ENSAMME.
Nej! Du ser icke allt, därför att du alltid sett uppåt och icke omkring dig. Du ser icke, hur din hustru lider, därför att du är van vid, att hon offrar sig för dig sitt hjärteblod som är ett hjälteblod.
Sin skönhet, sin ungdom, sitt liv, sin natt och dag offrar hon för dig! Över dina verk lyser hennes hängivenhets eld — hon har fött dina barn härnere — men också i din andes barn har hon sin del!
GABRIEL.
Är icke det det skönaste som finns: jag gav henne min kraft, och hon gav mig sin!
DEN ENSAMME.
Ja.
Men det finns ting, som går över en kvinnas krafter och din hustrus äro tömda till botten — blott en svag låga flämtar där ännu — hjälp icke till att släcka också den!
GABRIEL
(i ångest).
Tror du —
DEN ENSAMME.
Jag tror allt!
Allt offrar hon för dig och för sina barn — det får en människa icke, du!
Hennes gud har du varit och människan skall inga andra gudar hava än sig själv!
GABRIEL.
Nu har du rätt!
DEN ENSAMME
En gång, en gång blott skall du offra dig för henne och dina barn — är du icke lika stark som hon, en kvinna?
GABRIEL
(i förtvivlan).
Men det gäller icke blott mig — utan även mina verk, och det är högre, större än jag själv!
DEN ENSAMME.
Ditt största verk är du själv! Offra det och du blir större!
GABRIEL.
Skall — hon taga emot det offret?
DEN ENSAMME.
Nej, icke om du nämner det med namn! Gör det hemligt — och hon skall välsigna dig, ty du räddar hennes barn — Farväl tills dess.
RUTH
(in från vänster).
Jag kan inte mer — jag kan inte se på, hur mina båda barn dö — därför att de inte ha något att äta — vi har inga pengar mer, inga pengar mer — skall jag gå ut och tigga? Kom, led mig vid handen, jag vill sjunga på gårdarna — kanske är min röst ännu kvar —
GABRIEL.
Dräper fattigdomen?
RUTH.
Ja!
Ah, jag hatar den, den stiger en höstnatt ur grändens kloaker och smyger sig in genom porten — och grändens alla råttor följa hennes spår och hon bara skrattar, skrattar du — skrattar —
GABRIEL
(i utbrott).
Ruth — gå ifrån mig — också du — och tag dina barn med — innan det är för sent — res hem — res hem — res dit, där björkarnas stammar äro vitare och aftonrodnaden rödare än någonstädes på hela jorden — res, res — och låt mig vara ensam — jag har ingen rätt till hustru, barn, fosterland, hem — — —
RUTH
(i extas).
Nej — nu stannar jag! Nu när jag känner, att du ännu behöver mig — min älskade! Jag är ditt hem, ditt fosterland — och jag välsignar dig och ditt verk och din rena vilja att nå det högsta —
GABRIEL.
Ruth — så var du alltid! Förlåt mig att jag glömde allt vad som varit —
RUTH.
Älska mig, Gabriel, älska mig — så som förr — ännu är jag ung — älska mig, Gabriel!
GABRIEL.
— — — Ja — nej — jag — kan — inte — mer — råttorna — råttorna —
(Paus.)
DEN ENSAMME
(hastigt in genom fonddörren).
Stora nyheter!
GABRIEL.
Onda?
DEN ENSAMME.
Goda! Bud från din vän i ditt hemland.
GABRIEL.
Vilken? Har inga vänner!
DEN ENSAMME.
Inte? Det var dock en, som blev dig trogen.
GABRIEL.
Han?
DEN ENSAMME.
Just han!
Man vill ha tillbaka dig!
GABRIEL.
Mig?
DEN ENSAMME.
Ja.
En rörelse har spritt sig bland de unga, som ansluta sig till en viss profet och hans läror — kanske att du känner honom?
GABRIEL.
Vidare — äntligen —
DEN ENSAMME.
Man går kanske ännu litet längre än han — du måste förlåta ungdomen, som alltid korrigerar sina lärare en smula — de vända sig mot staten och predika individens rätt att göra vad honom lyster, därför att det inte finns någon annan auktoritet än den egna viljan, hm — — — rörelsen är farlig — det har kommit till våldsamma upplopp — banker ha stormats — privategendomen skall avskaffas — för att fördelas — litet rättvisare — arbetarskaror, redan förut upphetsade av regeringens en smula oförstående eller konservativa — det heter ju så? — politik, ha slutit sig till de revolutionära — det hela ser ut att vara ett kaos — samhället gungar utan att rätt veta var den nya stranden är, där man kan landa —
GABRIEL.
Vad rör det mig? Jag har aldrig predikat yttre våld!
DEN ENSAMME.
Nej, naturligtvis inte! Men man anser, att du ensam kan reda ut härvan —
GABRIEL.
Skall jag måhända sätta mig i spetsen för skarorna och tåga omkring på gator och torg och vissla marseljäsen?
DEN ENSAMME
(tankspridd).
Varför inte? Förlåt — nej! Du skall gå emot dem!
RUTH.
Gabriel!
GABRIEL.
Jag skall —?!
DEN ENSAMME.
Ja, det vill säga — du skall överbevisa dem, att de ha orätt, att de gå för långt, att du icke önskar en så krass tydning av dina läror, att du vill mänsklighetens förandligande —
GABRIEL.
Skall jag — ta tillbaka?
DEN ENSAMME.
Käre — brusa inte åstad igen som en ung brushane — Du kan hjälpa ditt land, som är i nöd.
Din vän har fullmakt av vederbörande att vända sig till dig —
Sedan blir du insatt i ditt ämbete som lärare vid den fria akademin och där kan du verka med nya krafter på vem du vill.
GABRIEL.
Utan förbehåll?
DEN ENSAMME.
Ja. Det vill säga — du skall lämna deras — officiella gudar i fred (för sig) de ramla nog ändå —
GABRIEL.
Det väntade jag mig! Krypa till korset, kyssa riset och tacka — förneka mig själv!
DEN ENSAMME.
Pah! En liten kompromiss — för en stor uppgift — och en framtid av arbete!
Det gäller icke blott dig!
(Går in i rummet till vänster.)
(Paus.)
GABRIEL.
Ruth!
Vad säger du?
RUTH
(stilla).
För en vecka sedan hade jag sagt nej — nu —
GABRIEL.
Säger du ja!
RUTH.
Det är så svårt att finna ord — tingen äro så mycket starkare än vi — ha vi inte kämpat tillräckligt med dem?
Det ser ut, som om ödet beslutat, att vi måste uppge kampen!
GABRIEL.
Ruth — också du!
RUTH.
Också jag!
Själv har jag upphört att vara till — — — jag förstår inte längre att en människa kan vilja, kan önska något — för sin egen del.
Blott modersdriften skriker inom mig — efter räddning, förlossning, befrielse från det värsta —
GABRIEL.
Och sedan —?
RUTH.
Jag vet inte.
Jag vet intet mer — kan inte tänka så långt framåt —
DEN ENSAMME
(åter in).
Ja, det är dåligt — jag fruktar för en kris, hon sover och det är det bästa —
RUTH.
Skall jag gå —?
DEN ENSAMME.
Nej! Hon måste ha frid.
Du behöver blott telegrafera — det går så lätt det hela —
GABRIEL
(plötsligt).
Jag går!
DEN ENSAMME.
Vänta! Du kan ju antyda, att du ändrat dig en smula.
GABRIEL.
Tig — jag vet — jag vet vad jag gör!
DEN ENSAMME.
Här är telegrammet — svaret är betalt —
(Gabriel hastigt ut genom fonddörren.)
RUTH.
Är det möjligt? Jag kan inte fatta det, inte det, inte något annat heller — jag vet inte vad som är rätt eller orätt — jag har glömt bort tid och rum — är det vår eller vinter — är jag ung eller gammal? —
DEN ENSAMME
(fram till Ruth).
Ung, mycket ung — (Smeker hennes hår.) Ung och skön är du — och allt har du måst umbära, så länge, kärlek och smekningar.
RUTH.
Tala inte om det —
DEN ENSAMME.
Han har levat för sitt verk.
RUTH.
Jag för mina barn.
DEN ENSAMME.
Aldrig för dig själv —
Du är ung och skön och god — se mig i ögonen — jag älskade dig från första stunden jag såg dig — och jag tror, att du —
RUTH.
Tyst — jag tror att jag hatat er från första stunden — jag vet ej vem ni är — vad ni vill oss, om ont eller gott — men ni är den enda
människa, som brytt sig om oss — och utan er —DEN ENSAMME
(leker med guldmynt).
Se vad jag i dag fått av en vän — guld.
RUTH.
Guld! Vin, medicin, ägg, mjölk, bröd — hälsa, nya krafter, en annan luft — räddningen!
DEN ENSAMME.
Ja — allt!
RUTH.
Ah, vad det lyser och lockar — det drar mig till sig som ett vattenfall — får jag leka med dem — det förfärliga guldet —
DEN ENSAMME.
Tillbett av alla — utom av dig och honom — det är ditt —
RUTH.
Mitt?
DEN ENSAMME.
Ja ditt!
RUTH.
Utan — villkor?
DEN ENSAMME.
Min fru!
RUTH.
Förlåt mig — det susar i mina öron — guld — jag har drömt, att jag vadat i guld — eller blod — eller blommor — vallmoblommor — vi måste köpa vin åt barnen, som sova — sova — giv mig din hand — — — och smek mitt hår — — —
Du smeker mig? Vad säger jag? Vem är jag — vem är du — vem —
DEN ENSAMME.
En ensam — som du själv!
RUTH.
En ensam?
DEN ENSAMME.
Alltid ensam!
RUTH
(drar honom till fönstret).
Ser du de många taken — månen lyser på dem — under dem sova och vaka människor som vi — ur de små fönstren stirra ögon mot stjärnorna och fråga — — —
Kyss mig — — —
DEN ENSAMME.
Ruth!
(Scenen förmörkas fullständigt och förblir så några minuter; därefter ljusnar den långsamt; Ruth står kvar vid fönstret, Den Ensamme nära fonddörren. Paus.)
DEN ENSAMME.
Aldrig har jag känt mig så ensam som i detta ögonblick.
Så är det alltså att vara människa! Jag anade det!
RUTH.
Nu vet du det — — —
Gå, gå, gå!
Spring efter medicin, vin, mjölk — — —
(Går ut genom dörren till vänster.)
DEN ENSAMME.
Du arma — det är för sent.
(Ut genom fonddörren. Scenen förblir tom.)
RUTH
(in i högsta förtvivlan).
Det får ej ske, får ej ske, det — — — det är världens undergång — under — vem skall hjälpa — han?
Var är Gabriel?!
Vad har skett?
Och jag?
Min mun och mitt —
Skall ett nytt barn födas!
(Gabriel kommer in utan att först ses av Ruth.)
Skall ett nytt barn födas? Åt detta liv, detta förfärliga liv, som slukar och slukar, där allt går under, som en gång var starkt — skönt —
Nej, nej, jag vill inte — jag vill inte att det är så!
Jag vill inte att hon är död! Jag vill att hon skall leva, jag vill det — hör du det — vem, vem skall höra det? — du Gud däruppe — om du finns, så stig en gång ned och lev med oss härnere — eller var du det, du frestare — Gud — giv mig en hand, jag faller — räck mig en hand — jag har fallit — och vandrar bland stora skuggor svarta som nattens fåglar —
(Får syn på Gabriel, som vill stödja henne.)
Ah, är du här — varifrån kommer du — har du varit på berget och talat?
Är du Gud?
Så hör mig och hjälp mig!
(Faller på knä för Gabriel.)
Jag älskar dig, jag tillber dig, jag avgudar dig — jag vill kyssa dina händer och väta dina fötter med mina tårar och torka med mina hårflätor —
Å du — hata mig, gör med mig vad du vill — trampa på mig, om du så vill, min gud —
(Den Ensamme synes i fonddörren; scenen mörknar; en ljusstråle ur fönstret belyser Ruth.)
Men rädda min flicka, mitt barn, min dotter, min Gunnel —
Store, vidunderlige Gud, skapare av himlar och stjärnor och världar, av stormar och havssvall, av människor och kryp, av tid och evighet —
Store, sköne, förfärlige härskare —
Tag mig till dig i stället — men giv mig mitt barn åter, ty eljest är du svag och vanmäktig som jag!
Ty jag har syndat mot dig och mot mig själv — befrukta mig du, som vore jag ditt sädesfält — jag vill vagga alla dina barn på mina knän och giva dem av min mjölk att dricka tills jag sinar ut och dör — — —
Men först vill jag veta om du är till — jag vill veta allt — vad du tänker om oss och varför du handlar mot oss så som du handlar!
Jag vill lösa gåtan, som ingen löste, jag vill se in i dina ögon om du älskar eller hatar oss — jag vill se in i dödens och odödlighetens och evighetens tvenne stora tindrande stjärnor.
— — — — — — — — — — — — — — —
Där — se där — de lysa mig till mötes — de närma sig mig — de bedja och sucka — stråla och slockna — tala och sjunga — Gunnels två stora frågande barnaögon — — —
(Ruth reser sig långsamt och följer strålen; hon närmar sig fönstret och glider liksom med ljusfloden ut genom fönstret.
Strålen synes ett ögonblick söka efter någon i rummet, träffar så Gabriel, som störtar till marken. Därpå fullständigt mörker och långsamt ridåfall.)