Gamla brev/6
| ← V. |
|
VII. → |
VI.
Det är besynnerligt, att jag ej kommer
mig för att taga bort min hustrus porträtt från
mitt skrivbord. Det skulle göra mig lugnare,
om jag kunde taga det bort. Men jag kan icke.
Det står i skenet från lampans gröna kupa,
och hennes ögon lysa mot mina, som kunde de
tala. Gång efter annan har jag öppnat en av
skrivbordets lådor för att lägga detta porträtt
ned — på samma ställe, där jag lagt nyckeln
till min våning. Men alltid har jag skjutit till
lådan igen och låtit porträttet stå.
Jag kan helt enkelt icke bliva det kvitt, och jag har stannat inför det, grubblande, som om detta ansikte skulle kunna lösa mitt livs gåta. Den enda, som jag här ibland möter, är min städerska. Hon har varit min hustrus sköterska som barn, är ett gammalt original, som tillhör familjen, och jag har ej kunnat förmå mig att låta henne flytta till andra. Hon städar mina rum, serverar mig frukost och kväll och har för övrigt order att aldrig visa sig.
Hon avgudade min hustru, och när vi först gifte oss, kallade hon mig, på sitt naiva sätt, för »min son». Jag kan ej behandla henne som en vanlig tjänarinna, och jag känner ofta på ett pinsamt sätt, att hon betraktar mig. Det är, som om hon ville utforska mig, och ibland inbillar jag mig, att hon känner på sig, vad jag tänker. Men hon säger ingenting, ehuru jag ibland kan se, att hon har gråtit.
En afton hade jag emellertid vänt om min hustrus porträtt för att slippa se hennes ögon, som förföljde mig. När Greta kom in i rummet med frukostbrickan, satte hon först brickan ifrån sig. Sedan vände hon porträttet rätt igen och gick ut. Jag tyckte, att hon hostade på ett menande sätt, och jag blev ursinnig. Men sedan dess har jag icke försökt att rubba porträttet.
Det är besynnerligt, att när jag ser därpå, kan jag icke fatta, att Gertrud är död. Jag kan ej förstå, att det är samma kvinna, som jag sett dö inför mig, vilkens ögon jag slutit och som jag lämnat ensam bland de tusenden, vilka trängas om platsen på kyrkogårdens jord. Det förefaller mig, som om hon måste finnas någonstädes. Och medan jag tänker härpå, tycker jag, att om hon funnes, skulle jag alltså kunna finna henne, om ej för annat, så dock därför att jag en gång skulle få säga henne, vad hennes liv och död varit för mig.
Det skulle ej vara annat än en enkel rättvisa.