←  VI.
Gamla brev
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)
VIII.  →


[ 38 ]

VII.


Jag kan emellertid ej hjälpa, att jag återigen kommer att tänka på Kristian Sundin. Besynnerligt nog har jag en känsla, som om jag redan på förhand vetat, att jag skulle komma att möta honom. Ej just när det skedde, ej ens i dessa dagar. Men någon gång, när jag minst väntade det. Att jag emellertid nu ständigt får denne man i mina tankar, beror på, att jag ej kan glömma hans ansiktsuttryck. Han såg nästan sorgsen ut, när jag gick ifrån honom, och det påminner mig om den dag, då vi sista gången sågo varandra i Uppsala.

Det mest besynnerliga är, att jag mycket väl kommer ihåg, hur han såg ut, när vi denna gång träffades. Det är många år sedan dess. Men jag erinrar mig tydligt, att han även då fick det ansiktsuttryck, som jag nu iakttog, och vilket plågade mig då, som det gjort nu. Hans ansikte uttryckte nämligen en blandning av förvåning, missräkning och behärskad harm, och [ 39 ]detta plågade mig, därför att det innebar ett anspråk.

Jag minns som sagt mycket väl, när vi skildes, och jag har aldrig dolt för mig själv, att det var mitt fel. Det var på den tid, när jag nyss blivit förlovad, och jag hade mina skäl att vilja vara ensam. Då stängde jag min dörr för honom som för alla andra. Jag kände igen hans steg, när han kom i trappan, och jag hörde hur han knackade på min dörr. Jag förstod mycket väl, att han hade sett, att jag var hemma. Lampan brann nämligen bakom den nedfällda gardinen i mitt studentrum, och från den plats, där han plägade stanna för att se efter om jag var hemma, måste han nödvändigt se detta. Jag förstod av den tid, som förgick mellan hans knackningar, att han väntade på att till sist bliva insläppt, och när han gick tillbaka utför trappan, skedde det med långsamma, dröjande steg, som om han trott, att jag skulle ropa honom tillbaka.

Jag väntade mig, att han skulle låta detta inverka på sig och ej återvända. Jag var i en överretning, som jag ej kan beskriva. Förälskad som jag var, led jag på samma gång [ 40 ]av en plågsam ovisshet mot mig själv, som gjorde mig omöjlig för allt umgänge. Och jag blev ursinnig, när jag märkte, att jag misstagit mig.

Ty han kom tillbaka gång på gång — alltid med samma resultat. Han ville tydligen icke låta sig avvisas, och när han en dag mötte mig på gatan, gick han genast emot mig och yttrade, som om han berättat en nyhet, att han varit och sökt mig.

Jag var alltför upprörd för att kunna svara honom. Jag kände mig endast förbittrad mot denna vänskap, som ej ville släppa sitt tag, men jag yttrade med så lugn stämma som möjligt, att jag på sista tiden haft mycket att tänka på.

Det är möjligt, att det låg något av förakt i min ton, som jag ej kunde dölja, ty han ryckte till och betraktade mig med forskande blickar. Det låg oro i hans blick, alldeles som om han fruktat att något ont skulle hända mig, eller att något sådant kanske redan hänt. Och han fortfor att gå bredvid mig under tystnad, medan han syntes söka efter ord för att åter anknyta det avbrutna samtalet.

[ 41 ]Jag var lika förvånad som förargad. Hela situationen föreföll mig barock. Här arbetade jag dag ut och dag in med mitt eget öde, om också detta öde endast tagit gestalten av en liten flicka, som bedårade mig, och häri ville denne man gripa in, endast därför att han plägat äta supé i mitt sällskap och tala filosofi vid kaffet. Min överretning blev så häftig, att jag ej längre kunde lägga band på mig. Utan att ens göra ett försök att finna en förevändning, tog jag plötsligt avsked och vek av på en bigata.

Man skulle tro, att detta hade varit nog att för framtiden hålla honom på avstånd. Men så var ingalunda fallet. Vid de mest besynnerliga tider på dygnet såg jag honom stryka omkring kvarteret, där jag bodde. Isynnerhet kom han om aftnarna. Jag kunde höra hans steg på trottoaren utanför mitt fönster, höra, hur de stannade av för att om ett kort ögonblick fortsättas ånyo. Dessa steg, vilka jag tydligen urskilde i nattens tystnad, irriterade mig mer än jag kan uttala, och jag kom därhän, att jag kunde sitta och lyssna för att få höra, om de ej skulle närma sig.

[ 42 ]Naturligtvis förstod jag, att det egentligen var intresse för min person, som framkallade denna enträgenhet. Kristian inbillade sig, att jag behövde honom, att jag var olycklig, att han kunde göra något för att bryta min tystnad, och att om han blott kunde närma sig mig, skulle detta göra mig gott. Jag förstod allt detta mycket väl. Men jag kunde ej hjälpa, att blotta medvetandet, att hans tankar oupphörligt sysslade med mig, bragte mig utom mig. Jag kände mig behandlad som en pauvre honteux, vilken man vill påtvinga en allmosa, och jag började längta efter att få visa denna objudna välgörenhet på dörren.

Jag kunde följa hans tankegång, tyckte jag. I överspänd nervositet gick han därute och såg upp mot fönstret, där lampan brann, tvekande, om han skulle besluta sig för att stiga uppför den korta trätrappan och knacka på min dörr. Jag kunde ej ens röra mig i mitt rum. Böjde jag mig fram för lampan, så att skuggan av min gestalt föll mot den vita gardinen, skulle den avteckna sig däremot som en mörk silhuett, berätta honom, att jag var inne, och fylla hans inbillning med tusen besatta [ 43 ]fantasier. Han skulle stå och betrakta detta skuggspel, till dess att det försvann, och gardinen åter hängde tom och vit, belyst bakifrån som dettomma papperet i en laterna magica.

Så skulle han vända om och gå därifrån. Men han skulle ändå ej kunna låta mig vara ensam. Han skulle fatta den bild han sett som en vink, att nu var tiden inne, då han kunde träda fram och finna ögonblicket till ett närmande gynnsamt. Han skulle inbilla sig, att jag satt ensam på mitt rum och längtade efter honom, liksom han, gick ensam på gatan och tänkte på mig. Han skulle tro, att blott jag fick se honom igen, skulle jag bli glad, och vi skulle följas åt, som om ingenting passerat. Allt detta skulle han tro, jag visste det så säkert, som om jag redan hört honom ånyo stiga uppför trappan. Och just som jag satt och tänkte på detta, spratt jag till. Jag hade verkligen hört steg i trappan. Det var han som kom, och om ett ögonblick knackade det. Då intet svar följde, knackade han ännu en gång, och då heller icke detta hjälpte, ropade han mitt namn, [ 44 ]i det han sökte giva sin röst en så naturlig klang som möjligt.

»Se så, Tage, öppna nu! Jag såg, att du är hemma.»

Jag kan ej beskriva, vilken känsla av förbittring, som grep mig. I vredesmod slängde jag upp dörren, och han trädde in, nöjd, lugn, vänlig, som om ingenting hänt. Vi utbytte hälsningar, och han försökte säga ett par skämtsamma ord om hur svår jag var att träffa. Jag kände hur blodet steg mig åt huvudet, och i detta ögonblick visste jag, att jag kunnat slå honom.

»Är du förargad över, att jag kom?» sade han till sist.

»Ja,» sade jag kort.

»Ja, men varför? Du har ju aldrig stängt din dörr för mig förr.»

Jag stod framför honom, och han såg, att jag gjorde ett våldsamt försök att kväva det uppror, som var nära att bryta ut.

»När jag höll mig undan,» sade jag till sist — och min röst lät i mina egna öron, som om en främmande hade talat — »trodde jag, du skulle förstå, att jag ville vara ensam. Om jag [ 45 ]ville det, så borde du hava förstått, att jag inte vill bli tillfrågad om orsaken. Är det nog?»

Men det var icke nog. Han satt kvar och svarade:

»Jag har icke frågat dig.»

Då brast min självbehärskning, och i vrede ropade jag till honom:

»Nej, men du har tänkt att göra det.»

Han såg förvånad på mig, som om han icke förstått mig. Men jag fortsatte:

»Jag tål ej något spioneri i vänskap.»

Jag väntade, att han skulle brusa upp. Men han frågade blott:

»Vill du, att vi skiljas på detta sätt?»

»Jag kan inte hjälpa det.»

Jag var utom mig över hans besök, utom mig över hans besynnerliga kallblodighet. Jag darrade av vrede och själsrörelse. Och det besynnerligaste av alltsammans var, att det icke ett ögonblick syntes falla honom in att personligen känna sig sårad. Han såg på mig, som man betraktar en rasande människa, vilken kommit i uppror och blint slår omkring sig, endast av begäret att slå, utan att beräkna, var eller hur slaget träffar.

[ 46 ]Jag kände ringaktningen, som låg i detta lugn, och jag satte mig med en föraktlig åtbörd vid skrivbordet, i det jag utan ett ord till förklaring vände honom ryggen. Jag hörde honom resa sig upp och gå, men jag vände mig icke om, förrän jag kom ihåg, att nyckeln var urtagen. Då sprang jag upp och stängde hårt igen dörren efter honom.

Sedan dess har jag sett honom ofta, men vi ha aldrig talats vid. Jag har mött honom ensam, liksom när jag kom i sällskap med Gertrud. Han har sett på mig från sitt bord på en restaurant, liksom jag betraktat honom från mitt. Han har varit för mig en av de tusen likgiltiga i denna värld av likgiltiga människor.

Och nu, när grämelsen slagit sin klo i mitt hjärta, kommer han åter emot mig på gatan, trycker min hand, som om ingenting hänt, och i hans ögon finns samma anspråk på rätten att störa min ensamhet, som städse väckt min förbittring.

Vad vill han mig? Är han skickad för att störa min fred? Här finns intet att störa, intet att se. Jag tror, att jag kunde hata honom.