Gamla brev/8
| ← VII. |
|
IX. → |
VIII.
Att vara isolerad har det med sig, att till
och med den, som söker ensamheten, understundom
plågas därav. En dag, när jag skulle
gå hem från skolan, fick jag plötsligt lust att se
andra människoansikten än dem, vilka plägade
betrakta mig i skolans korridorer eller genom
den stora byggningens fönster. Jag var dessutom
rädd för min långa eftermiddag, och lydande
en plötslig impuls, gick jag in på Du
Nord för att äta middag.
Knappt hade jag kommit in i matsalen och vikit förbi glasskärmen, förrän jag befann mig ansikte mot ansikte med Kristian Sundin. Han satt vid ett av fönsterborden, var ensam som jag och hälsade. Jag var så oförberedd på hans närvaro, att jag ej ens hann samla mina tankar för att handla med överläggning. Som om jag varit under inflytande av en främmande makt, närmade jag mig honom, och när han frågade, om jag var ensam, svarade jag utan vidare ja och satt i nästa ögonblick mitt emot honom vid bordet, hållande matsedeln i hand och diskuterande om middagen.
Jag var i detta ögonblick liksom förtrollad, mindes icke det förflutna, gjorde mig icke reda för det närvarande. Men allt vad som omgav mig blev tydligt, som om jag sett världen genom skärpta glas. Min hörsel var också på något egendomligt sätt skärpt. Varje ord, som talades, syntes mig komma fram med förstärkt klang, liksom distinktare, klarare än i vardagslag. Jag hade samma förnimmelse som i mellantillståndet mellan dröm och vaka, och jag erinrade mig på ett besynnerligt sätt den vålnad i djurskepnad, som följde mig från rum till rum, och som jag ej kunde undkomma. Jag satt och undrade på, vad min kamrat egentligen skulle säga, när jag plötsligt hörde hans röst, som frågade mig, om jag icke ville dricka vin.
Jag spratt till och svarade ja, som om jag aldrig tänkt på något annat. Och inom mig undrade jag, om han ej skulle göra mig några vidare frågor. Men han satt lugn, som om han träffat mig varje dag under flera år. Han log till och med emot mig, och så småningom märkte jag, hur min spänning gav vika, och jag tyckte, att allting omkring mig började återtaga sitt naturliga utseende. De röster, jag hörde omkring mig, blevo mjukare; vad jag såg, hade ej längre dessa vassa konturer, som nästan gjorde ont; och till sist såg jag, att den man, som satt mitt emot mig vid bordet, hade förändrats med åren. Det slog mig, att jag först nu såg honom alls. Han hade fått helskägg, håret hade glesnat på hjässan, ansiktet hade markerade linjer, som skvallrade om lidande. Men på samma gång hade han något av behärskat lugn, som meddelade sig åt mig och kändes som vila.
Utan att jag reflekterade däröver, kände jag, hur naturligt det var, att vi båda sutto samman och talade. Som en fläkt av liv fick jag den välgörande förnimmelsen, att jag ett ögonblick glömde mig själv. Hans person eggade mig att tala, och min långa tystnad och ensamhet vilade ut i detta samspråk med en gammal vän, efter vilken jag nästan tyckte mig hava längtat.
Som om intet passerat från den dag, då vi skildes och till den, som förenat oss, knöto vi samman tråden mellan det förflutna och det närvarande. Och mellan oss började den upplivande lek, som ligger uti att vid ett glas vin bliva talför och meddelsam. Det är sant, att livet vidgat, omformat, utvecklat och kanske förhårdnat mycket av ungdomens lätta och kategoriska tankegång, men vi kände dock för en stund, att vi båda voro unga — eller det föreföll mig åtminstone, som om vi vore det — och det dröjde ej länge, förrän vi lämnade filosofiens rymder och kommo direkt tillbaka till gamla Uppsala.
Och då stego minnen fram. Som vänliga kamratansikten le ur molnen av tobaksrök på ungdomens fester, som de le emot oss, färgade av bålens safter och det gula skenet från darrande gaslågor, så logo också dessa minnen oss till mötes. De logo fram ur töcknet från de många år, som kommit emellan och skilde oss från den tid, då dessa minnen voro levande verklighet, och de hade hela det varma, glada uttryck, som avståndet förlänar även de största vedervärdigheter. Vi hörde klang av ungdomssånger, sågo valborgseldarna blossa, värmdes av entusiastiska tal, logo åt kärlekens lycka — och förirringar, kände som varma handslag av vänner, vilka länge sedan spritts kring Sveriges och världens skilda vinklar och vrår. Och över alltsammans sken som en evig vårsol, ljummande upp luften omkring oss, smältande gammalt agg och gamla missräkningar, så att grollet slungades bort, som när isflaken fordom sköljdes ned under Islandsbron, följda av dånande jubelrop och ungdomens vårtankar.
Vi bytte ut matsalen mot kaféet, och ännu räckte den besynnerliga förtrollning, under vilken jag befann mig. Men plötsligt kände jag, att jag helt enkelt var trött. Det blev en paus i samtalet. Och denna korta tystnad var tillräcklig för att föra mig tillbaka i min föregående tankegång. Med ens syntes mig allting, som nyss varit så naturligt — främmande, underligt, nästan förhatligt. Varför satt jag här? Vad ville mig denne främmande man? Hade han sökt mig eller jag honom? Jag fick en absurd misstanke, att han suttit och väntat på mig, följt mina steg, som han förr vaktat på mina handlingar i Uppsala, och fast han ej med ett ord hade antytt sina avsikter, hade han hela tiden utforskat mig, förföljt mig, gjort sig till min förtrogne. Nu satt han och trodde sig ha vunnit spel, trodde mig vara överlistad. Jag kunde ha brustit i gapskratt, slagit handen i bordet och sagt honom, vilken dumbom han var. Jag fick lust att göra det. Men jag lade band på mig för att icke röja mig själv, steg i stället upp och förklarade, att jag måste gå.
Han lät sig icke bekomma. Han räckte mig helt lugnt handen till avsked, och sjudande av vrede över, hur väl han kunde behärska sig, besvarade jag hans handtryckning och gick.