Geyser/Stålskodans
← Vinterhymn |
|
Det kommer aldrig mer → |
Stålskodans.
Se, isgolfvet bonadt och stjärnkronan tänd!
Tråd dansen, o ungdom, på fjärden.
Blott stålskon på spänstiga foten blir spänd,
du flyr från allt unket i världen.
Ur djupet och in i din ilande fot
en strömning af urkraften stiger.
Likt liljan, som sänkte i vågen sin rot,
naturen åt blomstring dig viger.
Och nervernas välde förlorar i makt —
du skyr deras slappande drömmar.
En musklernas vällust ger pulsarne takt
och svalt genom ådrorna strömmar.
Där eljest var lutande, tröttsam gång,
få lemmar en skönhetens vilja.
Och grace, som förstelnat i balsalong,
upptinar på böljornas tilja.
Nu klingar musiken på frusen ban.
Som genljud från fornår det ekar,
då ännu i vassen med flöjten Pan
gaf rytm åt najadernas lekar.
Nu klingar musiken till stålskodans.
Mot fornvärldens glädje du glider,
du skrider, o ungdom, i aftonens glans
mot starkare, renare tider.
Blott stålskon på spänstiga foten blir spänd,
du flyktar från flirten och flärden.
Se, isgolfvet bonadt och stjärnkronan tänd!
Tråd dansen, o ungdom, på fjärden!