Gidske
| ← De sju fålarne |
|
De tolf vildänderna → |
31.
Gidske.
Det var en gång en enkeman; han hade en hushållerska,
som hette Gidske, och hon ville gerna ha honom
och låg öfver honom ständigt och jemt att han skulle
gifta sig med henne. Men tillsist blef mannen så uppledsen
dervid, att han icke visste hvad han skulle göra för
att bli henne qvitt.
Så var det mellan slottern och skörden, då hampan var mogen, de skulle till att taga opp den. Gidske tyckte nu alltid, att hon var så vacker, och så ferm och flink, och så drog hon opp hampa, tilldess hon blef yr i hufvudet af den starka lukten och föll öfverända och blef liggande att sofva uti hampåkern. Medan hon sof, kom mannen med en sax och klippte håret af henne; och sedan smorde han in henne först med talg och sedan med tobaksaska, så att hon såg ut värre än den onde. Då Gidske vaknade och såg hur ful hon var, kände hon sig icke sjelf igen. ”Kan detta vara jag?” sade Gidske. ”Nej, jag kan det icke vara, för så ful har jag då aldrig varit, det måste vara fanden sjelf.” Men nu ville hon veta, huruledes det hängde tillsammans, och så gick hon bort och öppnade på dörren hos husbonden sin och sporde: ”Är eran Gidske hemma i dag, far?” — ”Ja kors, min Gidske är hemma,” sade mannen. ”Ja, då kan jag inte vara hans Gidske, jag då,” tänkte hon, och skyndade bort, och glad var han, att han blef qvitt henne. Då hon hade gått ett stycke, kom hon till en stor skog; der träffade hon två tjufvar. Dem vill jag gifva mig i följe med, tänkte Gidske; efter jag är fanden, kan det vara passande för mig att gå i tjufvafölje. Men tjufvarna tyckte icke så de; då de fingo se Gidske, togo de till fötter det fortaste de kunde, för de trodde den onde sjelf yar efter dem och ville taga dem. Men det hjelpte dem icke stort, för Gidske var långbent och flink på foten, och hon var efter dem, förr än de visste af det.
”Skolen I ut att stjäla, så vill jag vara med och hjelpa eder,” sade Gidske, ”för jag är väl bekant här i bygden.” Då tjufvarne hörde det, tycktes dem, att det var godt följe, och de voro icke rädda längre.
De skulle bort att stjäla ett får, sade de, men de visste icke, hvar de skulle få fatt på något. ”Åh, det har ingen fara,” sade Gidske, ”för jag har tjenat hos en bonde borta på skogen en lång tid, jag kan godt finna fårahuset i kolsvarta mörkret. Det tyckte tjufvarna var bra, och då de kommo dit, skulle Gidske gå i fårahuset och lemna ut och de skulle taga emot. Fårahuset stod tätt invid stuguväggen, der mannen låg och sof, och Gidske gick derföre tyst och försigtigt in i huset; men då hon var kommen väl in, så skrek hon ut till tjufvarne: ”Vill I hafva gumse eller tacka? här är nog att taga af.” — ”Tyst! tyst! tag bara en, som är bra fet,” sade tjufvarne. ”Ja, men vill I hafva gumse eller tacka? Vill I hafva gumse eller tacka? för här är nog att taga af,” skrek Gidske. ”Tyst, tyst då!” sade tjufvarne, ”tag bara en som är bra fet, så är det detsamma antingen det är gumse eller tacka.” — ”Ja, men vill I hafva gumse eller tacka? vill I hafva gumse eller tacka? här är nog att taga af!” sade Gidske, hon blef vid sitt, hon. ”Så håll då käften på dig, och tag bara en, som är bra fet, antingen det så är gumse eller tacka,” sade tjufvarne. Men i detsamma kom mannen i stugan, som hade vaknat vid skrålet, ut i skjortan och skulle se, hvad som var pä fårde. Tjufvarne till bens, och Gidske lade åstad efter dem, så att hon sprang mannen öfverända. ”Vänta karlar, vänta karlar!” skrek hon. Mannen, som icke hade sett annat än det svarta odjuret, blef så rädd, att han nästan icke tordes stiga opp igen, för han trodde, det var fanden sjelf, som hade varit i fårahuset. Han visste icke mera än ett råd, han gick in och väckte alla de öfriga och satte sig till att läsa och bedja, för han hade hört, att de kunde läsa fanden bort.
Så var det den andra qvällen, tjufvarne skulle ut att stjäla en fet gås, och Gidske skulle visa dem vägen. Då de nu kommo till gåshuset, skulle Gidske gå in och sända ut, för hon kände det väl, och tjufvarne skulle taga emot. ”Vill I hafva gås eller gåskarl? här är nog att taga af,” skrek Gidske, då hon var kommen in i gåshuset. ”Tyst! tyst! tag bara en, som är bra fet,” sade tjufvarne. ”Ja, men vill I hafva gås eller gåskarl? vill I hafva gås eller gåskarl? här är nog att taga af!” skrek Gidske. ”Tyst! tyst! tag bara en, som är bra fet, så är det detsamma antingen det är gås eller gåskarl, och håll så käften på dig,” sade de. Medan Gidske och tjufvarne ackorderade om detta, begynte en af gässen att skrika, så skrek der en till, och rätt som det var, så skreko de i korus med hvarandra allesammans. Mannen ut och skulle se, hvad det var på färde, tjufvarne åstad det fortaste de kunde och Gidske efter så fort, att bonden trodde det var svarta fanden; för långbent var hon och skörten hindrade henne icke. ”Vänta nu litet, karlar,”' skrek Gidske, ”I kunde ju fått hvad I ville haft, antingen det så var gås eller gåskarl.” Men de hade icke tid till att stanna, tyckte de, och der som de hade varit, begynte man att läsa och bedja, både stora och små, för de trodde säkert, att fanden hade varit der. Då det led mot qvällen den tredje dagen voro de så utsvultna, både tjufvarne och Gidske, att de inte visste, hvar de skulle göra af sig; så kommo de öfverens, att de skulle besöka visthuset hos en rik bonde, som bodde i skogskanten, och stjäla sig något mat. Ja, dit gingo de, men tjufvarne vågade icke, utan skulle Gidske gå in i stolpboden och sända ut, och de skulle stå utanföre och taga emot. Då Gidske kom ditin, så var der fullt upp af allting, både kött och fläsk och korf och ärtebröd. Tjufvarne tystade henne och bådo henne bara kasta ut något mat och komma ihåg, huruledes det hade gått begge de förra qvällarne. Men Gidske blef vid sitt, hon: ”Vill I hafva kött eller fläsk eller korf eller ärtebröd? se så vackert ärtebröd!” ropte hon. ”I kan få hvad I vill, för här är nog att taga af!” — Mannen på gården vaknade vid denna ackorderingen, kom ut och skulle se, hvad der var på färde. Tjufvarne åstad det fortaste de kunde. Rätt som det var, kom Gidske också springande, så svart och ful, som hon var. ”Vänta litet, vänta litet, karlar!” skrek hon, ”I kan få hvad I vill ha, för här är nog att taga af!” Då mannen fick se den svarta besten, trodde han också, att fanden var lös, för han hade nu hört hvad det hade händt de två förra aftnarne; och han begynte både att läsa och bedja, och det gjorde de i alla gårdarna i hela bygden, för de visste, att man kunde läsa fanden bort.
Lördagsqvällen skulle tjufvarne ut och stjäla sig en fet bock igen till helgdagskost, och den kunde de nog väl behöfva, för de hade svultit i många dagar, men då ville de inte ha Gidske med; hon gjorde bara skada med käften sin, sade de. Medan Gidske gick och väntade på dem om Söndagsmorgonen, blef hon mycket hungrig; hon hade inte fått stort heller på hela tre dagar, och så gick hon opp i en rofåker och tog upp några rofvor och åt. Då mannen var uppstigen, på gården som rofåkern hörde till, var han så orolig af sig och tyckte, att han ändteligen måste ut och se till rofåkern sin på Söndagsmorgonen. Ja, han fick då på sig byxorna och gick utföre till en myr, som var nedanför backen, rofåkern låg uti. Då han kom dit, fick han se, det var något svart, som gick och ruskade och ruskade uppe i rofåkern, och han var inte sen att tro, att det var fanden, han heller. Han skyndade sig då hem så fort han kunde, och sade, att fanden var i rofåkern. Der blef nu stor förskräckelse på gården, då de hörde det, och så trodde de, att det var bäst att sända bud efter presten, för att få honom till att binda fanden. ”Nej, det går inte an,” sade käringen, ”att gå till presten i dag, det är ju Söndagsmorgon; han kommer inte nu, för inte är han uppe så tidigt, och om så är, så läser han öfver sin predikan.”
”Ah, jag lofvar honom en fet gödkalfstek jag, så kommer han nog,” sade mannen. Ja han lade åstad till prestgården, men då han kom dit, var presten inte uppe ännu. Pigan bad då mannen att ga in i stugan och gick upp till presten och sade, att den och den bonden var nere och ville tala med honom. Ja, då presten hörde att det var en sådan bra man, som var der nere, så steg han upp och kom ned straxt med tofflor och nattmössa på.
Mannen sade honom ärendet sitt, att fanden var lös uppe i rofåkern hans, och om presten ville följa med och binda honom, så skulle han skicka honom en fet gödkalfstek. Jo, det var presten icke ovillig till och ropte på gossen och bad honom att lägga sadeln på hästen, medan han klädde på sig. ”Nej, far, det går nog inte an,” sade mannen, för fanden stannar väl inte länge, och en kan inte veta, hvar en skall ta honom igen, när han har sluppit lös. I får nog följa med straxt.” Presten följde med sådan han stod och gick, med nattmössa och tofflor på; men då de kommo till myren, var den så blöt, att presten inte kunde gå öfver den med tofflor. Bonden tog honom på ryggen och skulle bära honom öfver. Han steg nu så försigtigt på en tufva här och der; då de voro komne midt utpå, fick Gidske se dem och trodde, att det var tjufvarne som kommo med bocken. ”Är han fet, är han fet, är han fet?” skrek hon, så det gaf genljud i skogen. ”Jag vet fanden antingen han är fet eller mager, jag,” sade mannen, då han hörde det; ”men vill du veta det, får du komma och känna efter sjelf,” sade han, och så blef han så rädd, att han kastade presten midt ut i blötmyren och tog till fötter, och är icke presten uppstigen, så ligger han der nog ännu.