←  Liten Åsa Gåsepiga
Norska Folksagor och Äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen & Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

De sju fålarne
Gidske  →


[ 130 ]

30.

De sju fålarne.


Det var en gång ett fattigt folk; de bodde i en usel stuga långt borta i skogen, och för dem var det icke mera än från handen i munnen och knappt det; men de hade tre söner, och den yngste af dem var då Askepilten; för han gjorde icke annat än låg och gräfde i askan.

En dag sade den äldsta gossen att han ville ut och tjena; det fick han straxt lof till, och han vandrade då ut i verlden. Han gick och han gick hela dagen, och då det led mot qvällen, kom han till en kungsgård; der stod kungen ute på trappan och sporde hvart han skulle hän. ”Åh, jag går nog och hörer efter tjenst jag, far!” sade gossen. ”Vill du tjena hos mig och vakta de sju fålarne mina?” sporde kungen. ”Om du kan vakta dem en hel dag och säga mig om qvällen hvad de äta och dricka, så skall du få prinsessan och halfva riket; men kan du icke det, så skär jag tre röda remmar af ryggen din.” Ja, det tyckte gossen var ett lätt arbete; det skulle han nog göra, mente han.

Om morgonen, då det begynte att lysa till dager, släppte stallmästaren de sju fålarne; de sprungo [ 131 ]åstad och gossen bak efter; och så må tro att det gick både öfver berg och dalar, genom buskar och kärr. Då gossen hade sprungit sålunda en god stund, begynte han att blifva trött, och då han hade hållit på ännu ett stycke, hade han fått nog af hela vaktningen, och med detsamma kom han till en berghåla; der satt en gammal käring och spann på en handten. Då hon fick se gossen, som sprang efter fålarne, så svetten dröp af honom, ropte käringen: ”Kom hit, kom hit, min vackra gosse, skall jag luska dig!” Det ville gossen gerna; han satte sig i berghålan hos käringen och lade hufvudet sitt i hennes knä, och så luskade hon honom hela dagen, medan han låg och latade sig. Då det led mot qvällen ville gossen gå; ”jag må likaså gerna gå hem igen,” sade han, ”för till kungsgården kan det inte gagna, jag kommer.” — ”Vänta litet till i mörkningen,” sade käringen, ”så kommer kungens fålar här förbi igen; så kan du springa hem igen med dem; det är ingen som vet, att du har legat här hela dagen i stället för att vakta fålarne.” Då de nu kommo, gaf hon gossen en vattenflaska och en mosstapp; det skulle han visa kungen och säga att det var sådant de sju fålarne åto och drucko. ”Har du nu vaktat troget och väl hela dagen då?” sade kungen, då gossen kom fram till honom om qvällen. ”Ja, jag har nog det,” sade gossen. ”Så kan du väl säga mig, hvad det är, de sju fålarne mina äta och dricka?” sporde kungen. Ja, gossen viste fram vattenkrukan och mosstappen, han hade fått af käringen; ”der ser du maten och der ser du dricken deras,” sade gossen. Men då såg kungen nog, huruledes han hade vaktat, och han blef så ond, att han befallde, att de skulle jaga honom hem på ögonblicket, men först skulle de skära tre röda remmar af ryggen på honom och strö salt i. Då gossen kom hem igen, kan man nog veta, huruledes han var till mods; en [ 132 ]gång hade han gått ut för att få tjenst, sade han, men det gjorde han aldrig mera.

Dagen efter sade den andre sonen, att han ville ut i verlden och pröfva sin lycka. Föräldrarne sade nej, och bådo honom att se på ryggen på brödren sin, men gossen gaf sig icke, han blef vid sitt, och sent omsider fick han då lof, och lade i väg. Då han hade gått hela dagen, kom han också till kungsgården; der stod kungen ute på trappan och sporde, hvart han skulle hän, och då gossen svarade, att han gick och hörde efter tjenst, sade kungen att han kunde få tjenst hos honom och vakta de sju fålarne hans; och så satte kungen samma straff och samma lön för honom, som han hade satt för brodern. Ja, gossen var straxt villig till det; han stadde sig i tjenst hos kungen, för han skulle nog passa fålarne och säga kungen hvad de åto och drucko, mente han.

I daggryningen om morgonen släppte stallmästaren de sju fålarne; de åstad igen öfver berg och dal, och gossen bak efter. Men honom gick det likasom brödren; då han hade sprungit efter fålarna en lång, lång stund, så han både var svettig och trött, kom han förbi en berghåla, der en gammal käring satt och spann på en handten, och hon ropte till gossen: ”Kom hit, kom hit, min vackra gosse, skall jag luska dig.” Det tyckte gossen väl om; han lät fålarne löpa sin väg och satte sig i berghålan hos käringen. Så satt och så låg han, och latade sig gjorde han hela dagen.

Då fålarne kommo tillbaka mot qvällen, fick han också en mosstapp och en vattenflaska af käringen, som han skulle visa kungen. Men då nu kungen sporde gossen: ”Kan du nu säga mig, hvad de sju fålarna mina äta och dricka?” och gossen stack fram mosstappen och vattenkrukan och sade: ”Ja, der ser du maten och der ser du dricken deras,” — blef kungen vred igen och befallde, [ 133 ]att de skulle skära tre röda remmar ur ryggen på gossen och strö salt i och jaga honom hem på ögonblicket. Då nu gossen kom hem igen, förtäljde han också, huruledes det hade gått med honom, och sade, att en gång hade han gått ut för att få tjenst, men det gjorde han nog aldrig mera.

Den tredje dagen ville Askepilten i väg; han hade nog lust till att pröfva att vakta de sju fålarna han också, sade han. De andra logo och gjorde narr af honom; ”när det har gått sålunda med oss, så skall väl du göra det riktigt — du ser ut till det, du, som aldrig har gjort annat än att ligga i askan och gräfva,” sade de. ”Ja, jag vill nog i väg likaväl, jag,” sade Askepilten, ”för jag har nu fått det i hufvudet,” — och för allt de andra logo och föräldrarne bådo, så hjelpte det icke; Askepilten lade i väg. Då han nu hade gått hela dagen, kom han också till kungsgården i mörkningen. Der stod kungen ute på trappan, och sporde, hvart han skulle hän. ”Jag går jag och hörer efter tjenst,” sade Askepilten. ”Hvar är du från då?” sporde kungen; för han ville veta litet bättre besked nu, förrän han stadde någon i tjenst. Askepilten förtäljde då, hvar han var ifrån och sade att han var broder till de två, som hade vaktat de sju fålarne åt konungen, och så sporde han, om inte han kunde få pröfva att vakta dem nästa dag, ”Åh tvi!” sade kungen — han blef riktigt ond, bara han kom ihåg dem — ”är du broder till de två, så duger du väl inte stort du heller; dylika har jag haft nog af!” — ”Ja, men sedan jag nu är kommen hit, kunde jag väl få lof att försöka, jag också,” sade Askepilten. ”Åh ja, vill du ändtligen ha ryggen din flådd, så gerna för mig,” sade kungen. ”Jag vill nog heldre ha prinsessan, jag,” sade Askepilten. — Om morgonen i dagningen släppte stallmästaren ut de sju fålarne igen, och de åstad öfver berg och dal, genom bu[ 134 ]skar och kärr, och Askepilten bak efter. Då han hade sprungit sålunda en god stund, kom han också till berghålan; der satt den gamla käringen igen och spann på handtenen sin och ropte till Askepilten: ”Kom hit, kom hit, min vackra gosse, skall jag luska dig!” sade hon. ”Kyss mig bak, kyss mig bak!” sade Askepilten, han hoppade och sprang och höll i fålesvansen. Då han väl var kommen förbi berghålan, sade den yngsta fålen: ”Sätt dig opp på ryggen min du, för vi ha lång väg ännu,” och det gjorde han.

Så reste de ett långt, långt stycke till. ”Ser du något nu?” sade fålen. ”Nej!” sade Askepilten. De reste då ett godt stycke igen. ”Ser du något nu?” sporde fålen. ”Åh nej,” sade gossen. Då de hade rest ett långt, långt stycke, sporde fålen igen: ”Ser du något nu då?” — ”Ja, nu tycker jag, det syns något hvitt,” sade Askepilten; ”det ser ut som en stor, tjock björkstubbe.” — ”Ja, der skola vi in,” sade fålen. Då de kommo till stubben, tog den äldste fålen och böjde den åt sidan, — så var der en dörr, der stubben hade stått; — innanföre var det en liten stuga, och i stugan var der icke stort annat än en liten spis och ett par stolar; men bakom dörren hängde ett stort rostigt svärd och en liten kruka. ”Kan du svänga svärdet?” sporde fålen. Askepilten försökte, men han kunde icke; så måste han taga sig en dryck ur flaskan, först en gång, så en gång till och så ändå en gång, och nu kunde han handtera det som ingenting. ”Ja, nu må du taga svärdet med dig,” sade fålen, ”med del skall du hugga hufvudet af oss alla sju pa bröllopsdagen din, så bli vi till prinsar igen, som vi förut varit. För vi äro bröder till prinsessan, du skall få, när du kan säga kungen hvad vi äta och dricka; men det är ett fult troll, som har förvandlat oss. När du nu huggit hufvudet af oss, må du passa väl på och lägga [ 135 ]hvart hufvud vid ändan af den kropp, som det förut satt på; så har trolldomen inte mera makt med oss.” Detta lofvade Askepilten, och så reste de vidare.

Då de nu hade rest en lång, lång väg, sporde fålen: ”Ser du något?” — ”Nej,” sade Askepilten. Så reste de en god stund ändå. ”Än nu:” sporde fålen; ”ser du något nu?” — ”Åh nej!” sade Askepilten. Så reste de många, många mil igen både öfver berg och dalar. ”Nu då?” sade fålen; ”ser du icke något ännu?” — ”Jo,” sade Askepilten, ”nu ser jag likasom en strimma, som blånar långt, långt borta.” — ”Ja, det är en elf det,” sade fålen; ”den skola vi öfver.” Öfver elfven gick det en lång, vacker bro, och då de voro komne på den andra sidan, reste de igen ett långt, långt stycke; så sporde fålen igen, om icke Askepilten såg något. ”Jo, den gången såg han, det svartnade något långt borta, likasom ett kyrkotorn. ”Ja, der skola vi in igen,” sade fålen.

Då fålarne kommo in på kyrkogården, blefvo de till menniskor igen och sågo ut som kungasöner, med så präktiga kläder, att det lyste af dem; och så gingo de in i kyrkan och anammade bröd och vin af presten, som stod för altaret. Askepilten gick också in; men då presten hade lagt händerna på prinsarna och läst välsignelsen, gingo de ut ur kyrkan igen, och det gjorde Askepilten också; men han tog med sig en vinflaska och en oblat. Och med detsamma de sju kungasönerna kommo ut från kyrkogården, blefvo de till fålar igen; Askepilten satte sig upp på ryggen af den yngste, och så gick det tillbaka igen den samma väg, de voro komne, men ändå mycket, mycket fortare än det gick åstad. Först reste de öfver bron, så förbi stubben och så förbi käringen, som satt i berghålan och spann; och det gick så fort att Askepilten icke kunde höra det käringen skrek efter honom, men så mycket hörde han, så att han förstod, hon var mäkta ond.

[ 136 ]Det var nästan mörkt, då de kommo tillbaka till kungsgården om qvällen, och kungen sjelf stod på gården och väntade på dem. ”Har du nu vaktat troget och väl hela dagen?” sade kungen till Askepilten. ”Jag har gjort mitt bästa, jag,” svarade Askepilten. ”Så kan du väl säga mig, hvad de sju fålarne mina äta och dricka?” sporde kungen. Askepilten tog då fram oblaten och vinflaskan och viste kungen. ”Der ser du maten och der ser du dricken deras,” sade han. ”Ja, du har vaktat troget och väl,” sade kungen; ”och du skall ha prinsessan och halfva riket.” Så blef der lagadt till bröllop och det skulle vara så präktigt och fint, att det skulle både höras och spörjas, sade kungen. Men då de nu sutto vid bröllopsbordet, reste brudgummen sig och gick ned i stallet, för han hade glömt något der, och det måste han gå efter, sade han. Då han kom dit ned, gjorde han som fålarne hade sagt, och högg hufvudet af dem alla sju, först af den äldste och så af de andra, efter som de voro gamla till, och så passade han noga på att lägga hvart hufvud vid ändan på den fålen, det hade suttit på; och allt som han gjorde det, blefvo de till prinsar igen. Då han kom in till bröllopsbordet med de sju prinsarne, blef kungen så glad, att han både kysste och klappade Askepilten; och bruden hans blef ännu gladare i honom, än hon förr hade varit. ”Det halfva riket har du nu fått,” sade kungen, ”och det andra halfva riket skall du få efter min död; för sönerna mina kunna skaffa land och riken sjelfva, nu då de äro blefne prinsar igen.” Så kan det väl hända, att det blef glädje och fröjd vid detta bröllop. Jag var också med; men det var ingen som hade tid att komma ihåg mig: jag fick inte annat än en smörgås, den lade jag på kakelugnen, och brödet brändes och smöret rann, och aldrig fick jag igen ett endaste grand.