Glada sommardagar

Det är vind i seglen,
och med lust går färden
genom sund och vikar
ut på öppna fjärden.

Högre växer vågen,
redan stäfven doppar;
fräsande slår skummet
in från böljans toppar.

Se, en bränning lovart!
Hur det famnshögt stänker
och i regnbågsfärger
skumkaskaden blänker!

Ytterskärens kedja
glesnar, hvad det lider,
och de stora vidder
öppna sig omsider.

Ännu några hällar
gärda liksom vakter
sista smala remsan
af bebyggda trakter.

Ytterst utpå näset,
just där berget slutar,
står en fiskarstuga,
röd med hvita knutar.

Mellan grund och stenar
styr mot stranden båten,
lotsar sig behändigt
fram ibland försåten;

lägger till vid bryggan,
vid den gamla kända.
Är det ingen hemma
här i dag kanhända?

Men där bakom näten
går ju kon och betar;
pojken, som skall vakta,
står bredvid och metar;

tittar upp och undrar,
kon gör sammalunda,
och där stå de båda
och vår färd begrunda.

Ingendera tyckes
äga mål i munnen,
och den gamle fiskarn,
han är visst försvunnen.

Nej, där ser jag gubben
bakom ladan redan.
Har han icke märkt oss?
Jo, för timmar sedan.

Han har följt hvar vändning,
se'n vi lämnat sunden;
kände genast riggen
ifrån första stunden;

visste på minuten,
när vi kunde landa;
mor har re'n i stugan
rustat hvarjehanda.

Och det bjuds och fägnas,
stekta åln berömmes,
och för tur vid fisket
kaffehalfvan tömmes.

Ty i morgon väntar
fångst, som heter duga;
torsken tar förträffligt,
om ej tecknen ljuga.

Under prat vid pipan
sedan timmar ila,
tills det blir på tiden,
att vi gå till hvila;

somna för att vakna,
om ej allt bedrager,
till en dag i morgon,
lika sommarfager.

* * *

Glada sommardagar,
hur I fort försvinnen!
Innan kort I ären
endast sköna minnen.

Snart är glädjen borta,
allt till höst sig lagar...
Hur I fort försvinnen,
glada sommardagar!