Gotland och Wisby i taflor/Kapitel 08
| ← VII. S:t Maria eller Wårfru-Kyrkan |
|
IX. S:t Clemens → |
(Wisby.)
VIII. S:t Olof.
Wisby Domkyrka.
År 1102 eller 1103 företog sig danske Konungen Erik Ejegod (Genomgod) i sällskap med sin svenska drottning Botildis en bot- och pilgrimsfärd till Jerusalem. Den väg, han tog, var den då för tiden vanliga — den s. k. Östervägen, öfver Gotland och Ryssland till Konstantinopel och derifrån vidare. Nära sitt mål, dog den botfärdige Konungen på ön Cypern år 1103.
Af Eriks under resan gjorda besök i Wisby är grundläggningen af S:t Olof's kyrka ett minne.
Derom berättar en af Danmarks krönikeskrifvare (N. Petrejus: »de Cimbr. et Goth. Orig.») följande:
...»Då Konung Erik Ejegod på sin resa blef af motvind uppehållen, lade han till vid Wisby, och qvarblef der en hel månad. När han sporde, att Gotlands folk genom helge Kung Olof blifvit omvändt till Kristendomen, ombesörjde han med stor kostnad, att en kyrka i nämnda stad skulle uppbyggas till bemälde helgons ära. Äfven många ädlingar, som voro i Konungens sällskap, följde hans exempel, och anslogo gåfvor till kyrkobyggnaden. Något välde öfver Gotland eftersträfvade Konungen icke: såsom en vän hade han kommit; gästvänligt hade han blifvit mottagen; såsom en vän drog han sina färde.»
Strelow'ska krönikan har ett något tidigare årtal: »Aar 1097 hafuer Konning Erich Eyngod ladet bygge S. Oluffs Kircke i Vissbye.» — Enligt traditionen, skall Erik genom grundläggningen af denna kyrka till Guds och S:t Olofs ära hafva velat betrygga hoppet om en lycklig färd och om sina synders förlåtelse.
Af denna kyrka återstår numera blott en del af tornmurarna. Huru sjelfva kyrkans form och inredning har varit, är obekant. Vid nyligen öster om tornet anställda gräfningar har en del af norra sidomurens grundval, samt 2:ne till norra sidoskeppet hörande, särdeles vackra pelare-baser kommit i dagen. Den ena af dessa baser har uppburit en åttkantig pelare; den andra har en liten del qvar af ett fint arbetadt pelarknippe, och har kanske stått vid ingången till choret, i hvilket fall man kan antaga, att kyrkan icke varit serdeles lång. Sjelfva kyrkan har varit bredare än tornet. Gamla sägner antyda visserligen, att kyrkan i sin utsträckning varit betydlig: att hon sträckt sig mot öster öfver den närbelägna återvändsgränden (»Säcken» kallad) in på de å andra sidan om gränden belägna tomterna, der man ofta vid gräfningar skall hafva påträffat gamla, grofva murar; men dessa murar kunna hafva tillhört kyrkans presthus eller andra närbelägna byggnader. Att stora partier huggen sten på 1700-talet tagits från S:t Olofs ruin till uppförandet af det icke långt derifrån, vid »Specks-rum» belägna Gazeliska, numera Mathiesen'ska huset, är af gamla personer intygadt, och passar väl in med den tidens för de katholska tempelruinerna ruinerande vandalism.
Den qvarstående tornbyggnadens vestra sida, som är 22 alnar bred, visar en egendomligt skroflig, liksom kristalliserad yta: det är nemligen den inre, huller om buller vårdslöst lagda fyllnings-stenen som blifvit blottad, sedan den yttre, huggna stenbetäckningen affallit. Af denna yttre betäckning qvarsitta små partier dels på södra sidan, dels på vestra sidan längst ner kring portalen, och dels på norra sidan. Tornets östra sida är omkring 24, och dess norra sida vidpass 13 alnar.
Vestra sidans nyssnämnda portal är rundbågig och har ursprungligen varit kolonn-prydd: 5 alnar bred i ytterkant, med en 2 alnar 15 tum bred portöppning. Nedersta tornrummet är 11 alnar i norr och söder, 9 alnar 8 tum i öster och vester; 13 alnar högt, samt täckt med korshvalf, i hvilket 3:ne hål för klocksträngarna synas. Öppningen mot öster, inåt den fordna kyrkan, är lindrigt spetsbågig, och 4½ aln bred; muren der är 3 alnar tjock. På hvardera sidan om denna hvälfda öppning, inifrån kyrkan, är en rundbågig liten port, af vidpass 2 alnars bredd, som inne i muren genom en rundhvälfd, delvis förstörd och upptill utåt blottad trapp-uppgång leder upp på första tornhvalfvet, hvilket på vestra sidan har en ljus-öppning i form af ett kors med upptill och åt sidorna halfcirkelrunda armar. Från detta hvalf synes spår till en trappa, som fört upp till ett högre hvalf, hvaraf endast en liten del är qvar.
Stycken af ett par åttkantiga pelarbaser, af några grafstenar (utaf hvilkas munkstils-inskrifter endast orden: "anima" och "requeiescat" återstå — bedjande ännu, midt i den förstörda helgedomen, den dödes bön om fridlyst hvila —; samt bitar af munktegel från taktäckningen ligga invid ruinen.
Af alla kyrkorna i Wisby ligger S:t Olof hafvet närmast: afståndet till vestra stadsmuren, vid stranden, är endast några och hundrade steg. Om, såsom ofvan efter en gammal sägen nämndes, kyrkans grundläggare äfven åsyftat, att, efter långt uppehåll af vidriga vindar, få god vind och lycklig resa, så har valet af kyrkans plats så nära hafvet kanske icke varit utan sin betydelse.
Af kyrkans presterskap äro några bekanta, och bland dem en, som på visst sätt kan sägas ha kyrkohistorisk betydelse. Hans namn och titel var »Dominus Heyno, Curatus ecclesie S:ti Olaui», hvilken troligen i den af Påfven såsom kättare år 1324 fördömde Pariser-doktorn Jean de Poliac's fotspår, år 1393 uppträdde med en kraftig protest emot munk-ordnarnas, namneligen Dominikanernas och Franciskanernas intrång i sockenpresternas rättigheter i hänsyn till själavården, och emot dessa munk-ordnars bedrägerier och olater. Om en af Heyno's i detta syfte hållna predikningar har man qvar ganska omständliga uppgifter. Nämnda år, första söndagen efter Påsk, kl. 12 på dagen, stod herr Heyno i sin sockenkyrka S:t Olof »in ambone» (uti predikstolen) och förklarade, att »sedan Prediko- och Gråbrödramunkarna fått allmän tillåtelse att höra bikt, har aldrig en verklig pastor funnits i Guds församling och icke längre kunde hon ega god ordning och kraft; — en prest, som är stadd uti dödlig synd, kan ej vid nattvardsbordet meddela syndernas förlåtelse; och den som hör mässan af en dylik prest, begår sjelf en dödlig synd; — munkarna äro intet annat än folkets bedragare», o. s. v. Men bakom ett galler »in refectorio prædicatorum» (i presternas matsal) stodo lyssnande några Wisby-borgare, som voro munkarnes utskickade, nemligen Arnold Zaffenberg, Gerard Ruggeben och Johannes Ahusen, hvilka i en skriftlig vittnesberättelse anmälde Heyno's kätterska. satser. Ett »Consistorium provinciale» sammanträdde och suspenderade mannen, tills Biskopen i Linköping gaf honom »licentia» (predikofrihet) åter, men ålade honom att inom en månad infinna sig hos Biskopen, för att lagligen sig försvara. Den både såsom predikant och författare (— i skrifter på både vers och prosa hade Heyno sökt sprida samma satser —) anklagade kyrkoherden blef af Linköpings Domkapitel afsatt. Den svenska (eller tyska) predikan, som Heyno hållit, synes emedlertid haft en följd som utgör en af Kyrkohistoriens märkvärdigheter, ty sedan underrättelsen om Heyno's satser hunnit fram till Rom, utfärdades en Bulla, hvaruti, för att stilla oenigheten mellan församlingarnas prester och Bröderna af S:t Dominici och S:t Francisci Ordnar, blef stadgadt, att munkarna aldrig fingo hålla predikningar der och då presterskapet sjelft predikade, och aldrig i sockenkyrkan utom på Pastors begäran, samt att munkarna icke finge befatta sig med själavården utan med presterskapets goda minne[1]). —
År 1509 blef S:t Olofs-kyrkan af fiende-hand afbränd och förstörd. Nämnda år anfölls nemligen Wisby af Lübeckarne, som anfördes af Rådsherrarna Hermann Messman och Bernhard Bomhoffner: de intogo staden, afbrände dess norra del med många sköna hus, med Svartbrödra-klostret (vid S:t Nicolaus) samt S:t Olof's och S:t Peder's kyrkor; de bortröfvade allt hvad de kunde komma öfver, och »gjorde en dråpelig skada». Men slottet, som försvarades af Severin Norby, kunde de icke intaga, och Norby utrustade en flotta, som angrep Lübeckarne vid deras affärd med sådan framgång, att de — enligt Krönikan — med stor manspillan samt förlust af skepp och gods fingo dyrt betala hvad de gjort och föröfvat.
Bland de 40 qvarstående kyrko-ruinerna har S:t Olof, näst S:t Hans och S:t Gertrud våldsammast och grundligast blifvit sten-plundrad och förstörd. Det fragment af S:t Olof, som ännu qvarstår, är emedlertid både egendomligt och vackert. Säve's teckning visar oss ruinen från nord-vest. Äfven från öster har den en verkligt monumental hållning: man ser den östra sidan med sina 3:ne bågformiga öppningar, af hvilka den medlersta och största visar genom tornrummets dunkel den öppna vestra portalen med en fond af ljusa löfmassor; man ser vidare öfver nämnda tornrum det grönskande hvalfvet, bakom och utöfver hvilket tornet reser sina brustna, efter eldsvådorna svarta murar och hvalf-delar — och rundtomkring numera träd, buskar, blommor i täck och brokig mängd.
På sednaste tid har nemligen denna ruin på trenne sidor erhållit en värdig omgifning genom den offentliga Park-anläggning, som det i många riktningar (medelst en Friskola för 120 fattiga gossar, hvilkcn efter 33 års verksamhet upphörde 1848, då den af Folkskole-stadgan staden ålagda Folkskola blef ordnad; och medelst sin Understöds-anstalt och sin år 1829 stiftade Sparbank) fosterländskt verksamma Sällskapet D. B. W. år 1856 på hösten började anlägga, och hvars syfte är att icke blott bereda stadens invånare och gäster en angenäm promenad- och hvilo-plats, utan ock att med föredöme och undervisning inom länet befordra vackra blommors, nyttiga vexters, ädla fruktträds hvartill öns luftstreck och jordmån så vänligt inbjuda. Ty — enligt Elias Fries' ord — »ingen del af Sverige är lämpligare för sydliga, mångåriga örters samt träds och buskars odling än Gotland, hvars luftstreck är det blidaste i hela Skandinavien: deraf dess sydländska vextlighet.» — Nämnda park är, till sina grunddrag, anlagd efter ritning af Daniel Müller, och omfattar 52,757 qv.-alnar. — Derinvid, mot norr, ligger en mulbärs-plantering (26,150 qv.-aln.), tillhörig Sällskapet för inhemsk Silkes-odling. Mot vester, längs stadsmuren, går en allé, till en del af enskilt man påbörjad för vidpass 30 år sedan (för att beskugga en derstädes då befintlig repslagare-bana), och år 1852 fortsatt, hvartill öfverskottet af till Studentfesten den 18 Juni 1852 sammanskjutna medel beredde tillfälle, och derföre till en erinran kallad »Student-Alléen». Denna plantering, ytterligare gynnad af talrika enskilta gåfvor, har vidare blifvit fortsatt längs med norra muren, der en annan repslagare-bana blifvit inköpt, till promenad förvandlad, och »Silfverhättan» kallad, med bibehållande af ställets gamla, från nordvestra hörntornet (för dess fordom glänsande plåttak benämndt »Silfverhättan», Silfvermössan) lånade namn. »Jungfrutornet» på vestra, och Lübeckarnes brèche 1525 på norra muren äro här, den förra en romantisk, den sednare en historisk hvilopunkt. Det hela bildar en grönskande »Boulevard», som få städer hafva så frisk och så rik på egendomligt vackra taflor. Blickar man från Student-alléen genom det s. k. Murfallet utåt: der ligger det fria hafvet med de hvita seglen eller de mörka rökpelarne af bortgående, kommande, förbi-ilande farkoster, och med det obeskrifliga afton-skådespelet af solens nedgång; — blickar man inåt, så ser man till höger den ståtliga ringmuren med dess omvexlande höga och låga, mångsidiga och derigenom på skuggor och dagrar rika, krenelerade torn, och framför sig bördiga fält och trädgårdar och små bland lummig grönska sig gömmande boningar; men öfver dem reser sig en rad af stolta ruiner: S:t Nicolaus, S:t Clemens, S:t Drotten, S:t Lars, och längre bort domkyrkan S:t Maria med sina 3:ne torn, och i bakgrunden, uppe på Kyrkberget, fortsättningen af den tornbeväpnade ringmuren.
På södra förgrunden af detta panorama, bland ålderdomliga monumenter och ungdomliga planteringar, ligger prydligen ruinen af S:t Olof, med sina minnen af Erik Ejegod och Drottning Botildis — de konungsliga pilgrimerna —; af kyrkoherden Heyno — den djerfve Protestanten på 1390-talet —; och med sina hemska märken efter fienders brandfacklor samt efter vänners och grannars snikna inbrott!
Huru denna del af Wisby sett ut i S:t Olofs-kyrkans barndoms-tid, för 750 år sedan, derom har ingen penna och ingen pensel bevarat minnet; men Krönikans uppgift, att denna norra stads-del varit den rikaste och bäst bebygda, bestyrkas af de många och stora kyrkorna, af i åkrar och trädgårdar påträffade gamla grundmurar, brunnar och vatten-ledningar, samt äfven af det mångenstädes under fötterna dånande ljudet ur jorden från fördolda hvalfrum, bland hvilkas hemligheter ännu intet öga har spejat.
- ↑ Wallin, I. 240. — Wieselgren, Sv. Kyrkans Sköna Litt. sid. 103—5 , der också de urkundliga källorna äro anförda.