Gotland och Wisby i taflor/Kapitel 09
| ← VIII. S:t Olof |
|
X. Helige-Ands-Kyrkan → |
(Wisby.)
IX. S:t Clemens.
Denna fordom herrliga och ännu i sitt förstörda skick vackra byggnad har varit invigd åt Påfven och Martyren S:t Clemens, hvilken dyrkades såsom de sjöfarandes skyddspatron. I de flesta sjöstäder hade han åt sig helgade kyrkor, som voro föremål för sjönöds-löften och rika offer.
Af S:t Clemens-templet i Wisby har skeppet eller den egentliga kyrkan en nära fyrkantig grundform eller, invändigt, en längd af 28 alnar 20 tum och en bredd af 27 alnar. Under den ståtliga thriumfbågen, som har formen af en mycket lindrigt spetsad halfcirkel, är öppningen till choret 10 alnar 8 tum bred. Högchoret, med rak altarvägg, är 15 alnar 18 tum bredt, och har tillsammans med choret en längd af 25 alnar 9 tum. Högehorets och chorets norra sidomurar sammanhänga i rät linie; likaså till en del deras södra, men snart, genom en något sednare tids förändring, öppnar sig det återstående af södra muren under ett med choret jemnhögt spetsbågigt hvalf till ett Sidokapell, vid hvars byggande en simpelt spetsbågig hvalföppning af vidpass 5 alnars bredd å södra sidoskeppets östra mur blifvit anbragt. Nämnda mot choret alldeles öppna sidokapell är 14 alnar 10 tum bredt och 9 alnar 10 tum långt. Den spetsbågiga hvalfbågen emellan kyrkan och Förhuset i vester är 9½ aln bred, sjelfva förhuset är nära fyrkantigt, eller 13 alnar 14 tum i öster och vester, och 13 alnar 3 tum i norr och söder. Kyrkans hela längd är invändigt 72½ aln. Dess areal är 2,400 qv.-alnar.
Egentliga kyrkan har haft 4 fristående pelare och 9 hvalfkupor, såsom numera synes endast af de på sidomurarna qvarsittande halfcirkelformiga kantbågarna och af hvalffötterna. Äfven chorets och största delen af förhusets hvalf hafva fallit. Af de fordra hvalfven återstår endast det öfver högchoret, mellan tribunbågen och altarväggen.
Hvartdera sidoskeppet har 3:ne rundbågiga fönster, omkring 11⁄4 aln breda, 5 alnar höga och, likasom de öfriga fönstren af samma form, med fint trappstegs-formade platter inåt. Högchoret har mot öster 3:ne höga, rundbågiga fönster vidpass 11⁄4 aln breda, af hvilka bågen i det medlersta, för större prydlighet, är sammansatt af röd och grå polerad Gotlands-marmor i omvexlande stycken; ett dylikt fönster finnes på norra och ett annat sådant i södra muren. På chorets norra vägg äro 2:ne, omkring 2½ aln breda och 3 à 4 alnar höga, rundbågiga fönster, tillmurade, såsom det tyckes, i äldre tider. I södra sido-chorets östra mur är ett högt, 12 à 14 tum bredt, rundbågigt fönster, genom hvars smyg en smal trappa (från choret till chorhvalfvet) går; uti dess södra vägg har ett stort rundt fönster förändrats till en spetsbågig, trebladig fönster-öppning, 1 aln 18 tum bred och 5 alnar hög. Slutligen finnes ett stort rundt fönster af 6 alnars diameter i vestra tornmuren, som är 4½ aln grof.
Kyrkans hufvudportal finnes i södra sidoskeppet, nära dess sydvestra hörn, men är beklagligen tillmurad; inåt är den 4½ aln bred; utåt är den sköna, rikt prydda rundbågiga portalen alldeles bortskymd af ett vidbygdt magazin, från hvars vind man med möda kan få skåda densammas öfre del. Portalen är utåt på hvardera sidan prydd med 2 runda och 2 fyrkantiga pelare, alla med baser och kapitäler nästan oskadade. Utanför denna portal är mot söder ett mindre, fyrkantigt hvälfdt förhus, som tyckes vara yngre än sjelfva kyrkan: detta förhus är inbygdt i nyssnämnda magazins-byggnad. — Midtemot i norra muren är en annan hufvudport, uti inkant 3½ aln bred och 4 alnar hög. Mot vester och på norra sidan om tornhågen är en liten rundbågig dörr-öppning för någon tillämnad trapp-gång. I östra väggen är en stor, och i den södra en mindre nisch. — I södra väggen af sidochoret är en rundbågig port, omkring 7 alnar hög under bågen och 5 alnar 14 tum bred i utkant; midtemot är på chorets norra sida en tillmurad, 1 aln 9 tum bred, 2 alnar hög dörr-öppning till en hvälfd, men omkring år 1620 nedbruten sakristia; och på chorets södra sida är en dörr-öppning (1 aln bred, 23⁄4 aln hög), ledande in till den genom södra sido-chorets östra fönster bygda, ofvan nämnda trappgång. — Under högchorets östra fönster finnas 2:ne små sambygda nischer, på dess södra mur synas spår af ett Sedile; på norra muren en nisch, samt på chorets norra mur en dito. vestra förhuset äro på norra och södra sidorna stora, nästan spetsbågiga nischer (10 alnar 16 tum breda, 9 alnar höga, 1½ aln djupa), och i dess vestra mur en port, 33⁄4 aln bred i inkant och omkring 5 alnar hög; dess smyg har den ena sidan sned Och den andra vinkelrät. I sydvestra hörnet finnes en rundbågig uppgång, som går genom det stora runda (vestra) fönstrets smyg upp till tornets hvalf, till hvarS qvarsittande sidopartier man från norra sidan, numera icke utan fara, inkommer. — Tornmuren är från marken 27½ aln hög; den delen deraf, som öfverskjuter det rasade hvalfvet, är omkring 10 alnar hög, och omgifves på, de 3:ne utsidorna af en 2½ aln bred omgång, bildad af det till sin nedra del bredare tornet, och från hvilken på norra och vestra sidorna finnes ingångar. Högst upptill har tornet på hvardera af sina 3:ne utsidor 4. små (delvis tillmurade) rundbågiga ljudhål. Hvad form trä-spiran haft, är icke bekant.
J. G. Klingvall (uti »Fornlemningar i Wisby», 1823, I: sid. 7) omtalar en gammal väggmålning i denna kyrka : »på norra sidoskeppets östra vägg står afmålad S:t Clemens bunden vid ett ankare; sol och väta har nästan utplånat bildens färger; men ännu kan man vid nogare efterseende upptäcka hela målningen». Numera (år 1858) finnas af denna målning endast några mycket otydliga streck och färg-strimmor qvar. Samma författare har i denna kyrka funnit en grafsten med runor, och flera andra grafstenar, med munkstil, af hvilka den äldsta hade årtalet 1313. Under några af dessa grafstenar, som qvarlågo på sina ställen, ehuru krossade af de nedfallna hvalfven, hittades små, som fjell tunna mynt, endast stämplade med ett latinskt W., äfvensom flera af den sorten, som Severin Norby år 1523 lät prägla i Wisby [1], ett bevis att kyrkan då ännu varit i stånd och nyttjad. Mellan grafstenarna och de nedfallna hvalfven lågo (år 1822, då Klingvall skref texten till sina teckningar) »bränder och kol, tydliga märken efter förstöring genom brand», hvadan det är anledning att tro, det kyrkan blifvit afbränd 1525, då Lübeckarne gjorde ett nytt, oförmodadt anfall på Wisby. Derom förtäljer Strelow:
"De Lybske löbde ad Guthiland, udi den forhaabning det at indtage, formodendis det icke at skulle være besat, oc H. Söffren" (Severin Norby) "at være aff Landet forreist. Deris Öfwerste var Daniel von Cöllen, huilcke ankommer Pintzemorgen i Dagningen, setter i Land (i nogle optegnelser findes Sabbatho ante Dominicam Cantate[2]) ved Sölffhetten, der Folcket var i Kircken til Predicken, oc viste sig intet med de Lybske at hafue Fejde eller Wdstand, opbrende Vißbye, alt det som endnu ofuerbleff i forgangen tid, beröfuede deris Raadhuus, borttog deris Privilegier, oc hues andet der fantis, skonede slet intet, lod en noget blifuet igien, enten i Land eller Bye. Haffde gierne hafft Vißborg, men Otto Anderssön Wifeld hafde det i en Slotslow" (förläning) "aff Herr Söfren Norby, gaff dennen Krud oc Lod tilbage, saa de maatte den Bestolling ofuergifue."
Ofvannämnde grafstenar hafva sedan 1822 beklagligen blifvit från kyrkan borttagna, för obekanta, ingalunda ecclesiologiska ändamål.
Då mången, i hänsyn till svårigheten och äfventyret att numera komma ut på återstoderna af det fordna tornhvalfvet, torde skygga tillbaka för ett besök derstädes, må här i korthet omtalas den vackra, omvexlande utsigt, som mot öster och norr derifrån erbjudes. Under oss ligger den breda, djupa kyrkan; den ståtliga thriumfbågen (i sitt slag den vackraste i Wisby) böjer sig tvärsöfver och afskär högchorets 3:ne höga, af tribunbågen och af det ensamt der qvarsittande hvalfvet beskuggade fönster och dessas ljusa fonder af lummiga löfpartier; öfver kyrkans norra sidomur ser man S:t Nicolaus utbreda sig i sin enkla storhet, med sin vestra gafvel och södra långsida i pittoreska förkortningar, och till vensteg derom — öfver stadsmuren, af hvars torn 2:ne äro synliga — ett tvärbrant stycke af det s. k. Galgberget, och derefter andra bergspyntar, stigande den ena framom den andra, i långt fjerran, samt nedanför dem fina strandtungor, ända bort till den nordligaste udden, den höga, ljusa Halls-huk. Åter till höger om S:t Nicolaus och den majestätiska hvalfkronan af Valnöts-trädet derbredvid ser man ånyo stadsmuren och Norderports-tornet, hvarefter den tornprydda och vid sin fot af fördjupade fortlöpande hvalfbågar skuggade ringmuren höjer sig med berget och böjer sig mot söder. Hela denna tafia af ruiner och grönska, af berg och uddar, af land och huf innefattas såsom af en ram utaf den stora, svartgråa hvalfbågen emellan tornhvalfvet och kyrkans fordna loft.
Ännu några ord innan vi lemna vår utsigts-rika, men farliga plats på tornhvalfvet. Nyssnämnda hvalfbåge prydes till veneter af en hög törnrosbuske och till höger af ett Oxelträd (»Sorbus Scandica»), det trädslag som trifves så underbart väl på Wisby-ruinernas magra murar. I det qvarsittande fragmentet af en hvalffot (på södra sidoskeppets vestra mur) har en kärna till nämnda träd tillfälligtvis kommit att stanna, har mellan stenarna i kalk och litet mylla fått rotfäste, har skjutit upp och frodats, och det lummiga men busk-lika trädet bildar nu, nedifrån kyrkan betraktadt, tillika med hvalffoten en harmonisk dekoration. Eget är det att se, huru de grova rötterna slingrat sig mellan, under och öfver de sammanmurade stenarna, som de sprängt åtskiljs, och huru de spridt sig ut öfver hvalfvet, till hvars fall de medverkat, samt huru de nu på ett par ställen kröka sig utför hvalfkanterna.
Både i och utom Wisby hafva, såsom välbekant är, rika skatter af mynt och prydnader, utaf guld och silfver, från både öster- och vesterländerna, ofta blifvit funna, i mark och murar. Genom rykten och sagor har, isynnerhet i äldre tider, förhållandet med dessa fynd stundom blifvit sagosmyckadt och sällsamt förstoradt. En sådan fynd-historia fäster sig äfven vid S:t Clemens-ruinen: den må här meddelas uti Göran Wallin's (i Gothl. SamI., I: s. 231) naiva ordalag: . . . . »At bestyrka at i denna Kyrkan varit ansenlig rikedom, genom de Resandes Siönöds-Löften och föräringar sammankommen, vil jag anföra en Historia, som jag hört af gamla hederliga och troverda Män, ehuru hon tyckes låta litet sällsamt. En Skomakare Gesell af Tysk extraktion, vid namn Saltzvedel, kom på et Werdshus i Italien, therest någre gamle Munkar, som varit her på Gothland, såto och sade sins emellan (thet the mente Gesellen ej höra eller förstå) at en Gås med 21 ungar funnes i muren af S:ti Clementis Kyrka i Wisby, med önskan, at the Kättare der på Landet aldrig motte komma öfver thenna skatt. Herpå reser den unge mannen til Hamburg, vidare till Dantzig och frågar, om icke Gothland är uti Östersiön belägit. Therifrån reser han hit, tå han går strax til Åldermannen för Skomakare-Embetet. Men sedermera förfogar han sig i följe med andra til nämnda kyrka, och finner Gåsen med sina 21 ungar. Derpå reste han till Dantzig efter Kram, lemnandes Handtverket, kom hit tillbakas, blef Köpman, Gift, Rådman, och endteligen Borgmestare. Så långt räcker Historien, och om just alt med samma omstendigheter förelupit eller ej, lemnas derhen. Åtminstone kan något deraf vara sant, ty namnet och Mannen är bekant. Han hete eljest Hans Turitz, men Saltzvedel kallade han sig efter sin födelse-ort uti Mark-Brandenburg. Hvad år han först kommit hit på Gothland, är obekant, men år 1586 var han Kyrkoverd i Wår Frue-kyrka i Wisby, sedermera Rådman, och år 1617 finner jag at han varit der Borgmestare, hafvandes loford af en from och Gudfruktig Man. Skulle eljest den omrörde Skatten falla någon Sago-lik före, så vet man likvel, at Gåsen med sina ungar trifvas aldrabest i vatnet, och ho vet hvad speculation gifvaren haft, om icke efven han med flera Camerater måst med Gåsen simma i vatnet, och likvel kommit med lifvet till Lands, hvilken lycka han tilskrifvit S. Clemens. Utan tvifvel har Gåsen och hennes ungar varit af purt Gull.» —
Slutligen må här nämnas orsaken, hvarföre Clemens var dyrkad såsom de sjöfarandes skydds-patron. Clemens lefde i första århundradet efter Kristus, och nämnes med beröm af Aposteln Paulus ibland dess medarbetare, »hvilkas namn äro uti Lifsens Bok» (Ep. till Philipperna, 4: 3). Han var Biskop och Påfve (eller Pappas, såsom de romerska biskoparna först kallade sig) för den begynnande kristna församlingen i Rom, åren 91-100. Af Kejsar Trajanus ställd i valet mellan affall till de romerska afgudarna eller döden, var Clemens icke tvehågsen i valet; bunden vid ett ankare blef han nedsänkt i hafvet. Men genom ett mirakel stannade ej der hans döda kropp: den flöt med sitt ankare genom Medelhafvet och Gibraltars sund, genom Atlantiska hafvet och Nordsjön in i Kattegatt, och en vacker dag låg på Jutlands strand, der sedan staden Arhus blef anlagd, ett lik bundet vid ett ankare. Och der skedde nu nya mirakler: ditkomne blinde och lame vordo helade, och man förstod att det var liket af en helig man. Snart kom också ryktet från Rom om S:t Clemens' martyr-död och omständigheterna dervid. Öfver stället bygdes ett trä-kapell, af kapellet blef der en kyrka, kring kyrkan blef der en stad — och den staden är Århus, säger den fromma legenden. För en så underbar sjöresa efter döden blef S:t Clemens dyrkad såsom de sjöfarandes beskyddande helgon, och i de flesta sjöstäder, såsom ofvan är nämndt, bygdes under Medeltiden kyrkor till hans ära och med hans namn. —