Grannarna/Kap 18
| ← Sjuttonde brevet |
|
Nittonde brevet → |
ADERTONDE BREVET.
Sedan tre dagar äro vi i staden.
Våra tre små rum äro snygga och trevliga, men äro icke åt solsidan, vilket mycket kostar på mig. Farväl, mina blommor! I går satte jag själv upp gardiner i våra rum. Serena var här och hjälpte mig.
Den 1 november.
Vår olycka är nu allmänt känd. Vet du väl varigenom vi först erforo det? Därigenom att Bruno kom en morgon ivrig till björn och satte halva sin förmögenhet till hans disposition. Det gjorde honom ont, att björn ej ville emottaga något utom såsom lån, och det endast för att kunna likvidera en skuld, som nu tryckte honom. Den gode gubben Dahl kom även själv till björn för att erbjuda honom sin tjänst. Alla våra bekanta ha visat oss mycken vänlighet och deltagande; flera av de hus, där björn är läkare, ha iakttagit denna stund för att erlägga deras vanliga årsavgift. Med allt det där äro våra närvarande bekymmer till större delen avhjälpta, och jag är helt förtjust över människornas godhet.
Intet besök, ingen godhet har dock rört mig så som ma chère mères. Hon kom i går eftermiddag, så hygglig och hjärtlig och efter teet sade hon plötsligt, bannande:
”Hör, Lars Anders! Vad är det för dumheter, som folk pratar om att du tänker på? Lämna Rosenvik? Det undanber jag mig. Och kan du icke betala arrende på några år, så skall du ta mig böveln ha det utan arrende. Det är nu sagt och beslutat.”
Björn med sin vanliga oavhängighet ämnade säga ganska mycket däremot, men jag blev så förtjust åt ma chère mères ord, att jag i ett kysste hennes kinder, händer och klänning, och det tog kraften av björns motstånd.
”Kära Lars Anders! stå icke där och brumma som en tordyvel i ett trästop; för mycket och för litet skämmer allt”, fortsatte ma chère mère. ”Att vara oberoende och karl för sig är en god sak. Men att av en vän icke vilja emottaga en tjänst, är högmod och duger ej. Dessutom, när jag gör er denna tjänst, mina vänner, så gör jag även mig själv en tjänst, ty jag tycker om att ha er till grannar — det finnes inga, som jag tycker så mycket om. Det blir som jag sagt. Behållen Rosenvik utan arrende på fem år. Sedan kunnen I betala mig som förr. Var icke enstörig, Lars Anders! Se på din hustru; hon är mycket förståndigare än du. Se så! Kom nu och kyss min hand och låt oss vara ense!” Och hon räckte ut handen till björn, som, halvt murrig, halvt tacksam och öm, kysste och skakade den. Saken var nu avgjord, talades ej vidare om, och ma chère mère reste god och glad som hon kom.
Jag var så innerligen lycklig över att åter ha Rosenvik och där få njuta våren med dess blommor och fåglar, att björn ej stod ut med sin oberoende enstörighet, utan blev lycklig med mig.
Den 14 november.
Sedan halvannan vecka ger jag musiklektioner. Serena, till vilken jag förtrott mig, har skaffat mig fyra elever. De komma om förmiddagarna, medan björn är borta. Han vet icke av mitt företag och skall en stund få undra på ”huru hushållet går och pengarna dock så föga förminskas i schatullet”. För en man, så god och så litet fordrande är det en njutning att göra sådant. I motsatt förhållande vore det en plåga.
Med de gamla Dahls kommer jag i ett allt förtroligare förhållande. De bemöta mig som om jag vore barn i huset. I Serena har jag den bästa, den mest älskvärda vän, björn är så god, men jag är icke rätt frisk, sedan — har jag vissa tankar, som…