←  Sextonde brevet
Grannarna
av Fredrika Bremer

Sjuttonde brevet
Adertonde brevet  →


[ 192 ]

SJUTTONDE BREVET.

Rosenvik den 28 september.

Det föregår något underligt med ma chère mère sedan dagen då hon återkom till Carlsfors. Hon är icke rätt lik sig. Hon är så besynnerligt stilla och liksom försjunken i en dröm. Hennes steg och röst dåna ej mer genom de stora salarna på Carlsfors. Man hör ingen ”husåska”, inga bannor mer, men också inga ordspråk, intet friskt och husligt skämt. Med var dag tyckes hon deltaga mindre i vad som föregår omkring henne. Inspektor och bokhållare komma för att förfråga sig i godsets angelägenheter; hon visar dem till Jean-Jacques. Pigorna komma för att tala om deras sysslor. Hon visar dem till Tuttén. Tuttén kommed för att redogöra och emottaga order, och står länge och talar och föreslår åtskilligt utan att få svar. Ma chère mère tyckes slutligen glömma, att hon är i rummet, och Tuttén, efter att ha hostat och undrat och frågat och väntat, går bort hemsk till sinnes, men ändå hemligen förtjust över utsikten att bli ensam rådande och bjudande i hushållet, men stöter plötsligen på Jane-Marie, som så småningom tar henne under sitt tyranni. Även med Bruno är ma chère mère förändrad, och när han är inne, sitter hon stum och ser oavvänt på honom. I går såg jag huru, bäst hon satt med ögonen fästade på honom, två stora tårar rullade nedför hennes kinder. Det var de första, som jag sett ma chère mère fälla sedan hon återfunnit sin son. Vad kommer det vid ma chère mère? Måtte intet [ 193 ]anfall av hypokondri, eller av något ändå värre, vara å bane! Jag är mycket orolig. Bruno även anar ont. Han tog mig avsides i går och frågade orolig huru det var fatt med hans mor.

Jag kunde icke svara honom något därpå. Och björn, som är borta! Vad skola vi göra utan honom? Jag har skrivit till honom hur här står till, på det han — om det låter göra sig — må kunna påskynda sin återresa.


Den 7 oktober.

Ack, Maria! Nu vet jag allt, och allt skall du även nu få veta. Björn kom hem i förrgår afton. Jag tog emot honom, som om han varit den enda människa i världen, N. B. utom jag själv. Vad han sade mig om sin resa, våra affärer, om Peter och Ebba, skall jag säga dig en annan gång. Nu kan jag blott tala om vad som tilldrog sig i går.

Det var söndag och vi voro till middagen på Carlsfors. Björns ögon stodo forskande på ma chère mère, och grimaserna röjde ingenting gott, d. v. s. att de alldeles uteblevo, vilket är ett tecken att björn är allvarsam och sorgsen till mods. Vid bordet hade ma chère mère björn till höger, Bruno till vänster om sig. Hon var tyst och stilla som vanligt sedan en tid, men alldeles ovanligt blek. Ej heller var hållningen så stolt, toaletten ej så ordnad som vanligt. Slurkan satt på sned, och några testar vitt hår föllo ned mot den gråbleka kinden. Det gjorde mig ont att se på henne.

Sedan vi ätit soppan, slog nu ma chère mère i vin åt Bruno. Vinet rann i strömmar på duken och hon märkte det ej. Bruno ville taga buteljen ur hennes hand, i det han sakta sade: ”Min mor slår vinet på duken!”

”Gör jag det?” sade hon med en hemsk röst, ”nå, då ser jag, att det är slut med mig; slå i vin åt dig själv, min son, din mor skall ej göra det mer!” Hon satte härvid [ 194 ]buteljen på bordet, sköt stolen ifrån sig och steg upp. Vi alla reste oss av en gemensam rörelse. ”Sitten stilla”, sade ma chère mère med stark, imperatorisk ton, ”sitten stilla, ingen må följa mig!”

Hon hälsade med handen och skred långsamt och majestätiskt ut mitt ibland den förvånade betjäningen, men stötte emot i dörren, varvid björn och Bruno häftigt sprungo upp. Hon vände sig hastigt om och utropade: ”Den som följer mig, är icke min vän! Bliven alla stilla här”, tillade hon mildare, ”jag skall snart låta kalla er.”

Vi kände för väl ma chère mères lynne för att sätta oss emot hennes så strängt uttalade vilja, men du kan knappt föreställa dig i vilken spänning vi alla voro. Över en timme tillbragte vi i den mest plågsamma väntan. Jag led av Brunos lidande. Med djupt sammanrynkade ögonbryn gick han häftigt upp och ned i rummet och torkade stundom ångestsvetten från sin bleka panna. Äntligen kom Elsa. Den lilla tjänarinnan var icke lik sig. Med förvirrat utseende och osäker röst bjöd hon oss att ”komma in till generalskan!”

Bruno störtade fram, vi skyndade efter honom och med en inre bävan väntade jag att få se något förfärligt. Men nej! Ingen förfärlig syn mötte oss i ma chère mères rum. Hon satt i sin stora länstol i fonden av rummet, upprätt och lugn, men utan generalsmin, och endast på det bleka ansiktet, på de röda och svullna ögonlocken, syntes spåren av en stark, men överstånden sinnesskakning.

”Ären I alla här?” frågade ma chère mère med fast röst. Det bejakades, under det vi samlade oss omkring henne.

”Mina barn”, började nu ma chère mère med en underlig blandning av styrka och ödmjukhet, ”jag har velat vara allena en stund, för att bereda mig på att såsom det anstår en kristen synas inför er med min olycka uppenbarad. Nu har sorgen tagit ut sin rätt, nu är det tid att [ 195 ]förnuftet tager sin. Mina kära barn, vår Herres hand är tung över mig. Han har slagit mina ögon med mörker.”

Ett dovt rop av smärta hördes, och ekon därav upphöjde sig runtomkring. Jag fattade björns hand och såg på honom, att han hade anat förhållandet.

”Mina kära barn”, började åter ma chère mère, ”I skolen icke sörja över mig. Jag sörjer icke mer. I begynnelsen var det svårt, det bekänner jag, och länge ville jag icke tro, att det var med mig så som det är. Nej, jag ville icke gå in därpå. Men det blev skummare och skummare, olyckan blev vissare och vissare; i dag blev den mig fullt klar, och nu — har jag ödmjukat mig.”

Jag kunde icke längre stå lugn där. Jag kastade mig om ma chère mères hals med tårar i det jag utropade: ”Björn skall hjälpa ma chère mère, han skall skaffa mor sin syn igen!”

”Jag hoppas verkligen kunna det!” sade björn i det han gick närmare, tog hennes hand och såg skarpt i hennes ögon. ”Det är grå starren. Den kan botas. Om ett eller par år har den troligen mognat, och en operation kan då företagas.”

”Lars Anders”, sade ma chère mère i det hon tryckte hans hand, ”jag vill tro på dig och leva glad i denna tro. Jag skall vänta tåligt tills dagen kommer, då jag får återse vår Herres sol. Och kommer den aldrig för mig här på jorden, så skall jag dock med undergivenhet sitta i mitt mörker. Jag har suttit i svårare mörker förr. Nu är jag jämförelsevis lycklig. Mina ögon ha dock fått mätta sig av en stor glädje. Och fast jag nu ej mera kan se, så kan jag dock höra min son — och er alla!” tillade hon, liksom fruktade hon att begå någon orättvisa emot oss.

”För övrigt vilja vi så litet som möjligt göra av denna händelse. ’Det är käringtröst att kvida och lida’, sade vår store konung Gustav Adolf, och jag säger, att det höves [ 196 ]var förnuftig människa att ta Gud i hågen och tåligt bära det kors, som han pålagt.”

Härvid steg ma chère mère upp och räckte sin arm åt Bruno, men han lade sin kring hennes liv, och under det han med oändlig ömhet förde hennes hand till sina läppar, ledde han henne så ut ur rummet. En svag rodnad flammade härvid upp på ma chère mères bleka kind, och med ett leende, som man väl kan kalla lycksaligt, lutade hon sitt huvud mot hans axel. Så gingo de båda.

Under samtal förgingo eftermiddagen och aftonen. Bruno talade efter måltiden länge med björn om starr, och underrättade sig noggrant om dess art, dess utveckling, operation o. s. v., vilket allt den goda doktorn beskrev con amore.

Björn anser troligt, att ma chère mères blindhet härrör från hennes häftiga sinnesrörelse då hon igenkände sin son. Men därom får Bruno ej ana något. Besynnerligt, att denna mor och denne son skola såsom av ett öde föras att verka olycka för varandra! Men nu, sedan mörkret inbrutit, måtte väl kampen upphöra, och den försoningsängel, som nedstigit i deras själar, även utbreda sina vingar över deras liv!


Den 9.

Vi söka att reda oss med våra affärer. Det blir svårare än vi i början trodde. Betydliga skulder komma att trycka oss. Björns välgörenhet mot fattiga anförvanter på sin mors sida faller nu tillbaka på honom som en tung börda. Många indragningar komma att ske i vårt hushåll, och med allt det ser jag ändå, att vi till vintern komma i fullkomlig penningbrist. Men björn är stark och god, och jag skall ge musiklektioner, så fort jag kommer till staden. Vi flytta snart dit. Björn har hyrt en liten våning om tre rum och kök.

[ 197 ]Den 14.

Leve! leve ma chère mère! Man kan icke bättre och förståndigare än hon finna sig i sin olycka; man kan icke med mera värdighet ”kuscha” under vår Herres hand. Hon har lämnat ifrån sig allt yttre hushållning till Jean-Jacques, all inre till Jane-Marie och endast förbehållit sig att vid vissa tillfällen rådfrågas. I anledning härav har hon hållit ett stort och ståtligt tal för underhavande och tjänstfolk. (Tuttén har sagt sig upp till våren; hon och Jane-Marie äro icke de bästa vänner.) Vidare har ma chère mère eftersänt en person från Borgska institutet i Stockholm, vilken under vinterns lopp skall undervisa henne att i sitt blinda tillstånd utföra åtskilligt, såsom: skriva, spela kort o. s. v. Emellertid knyter hon flitigt på sin stora not och övar sig ivrigt i fiolspelning. Till lynne är hon lugn, god och även glad. Jag måste även säga, att Jane-Marie nu är förträfflig med henne och spelar om aftnarna med en självförsakelse, som är aktningsvärd, gamla sonater av Steibelt och Pleyel, ”avec accompagnement de violon”, dem ma chère mère kan utantill på sin fiol. Ma chère mère är nu även hjärtligare i sitt sätt att vara med Jane-Marie, och det tyckes göra denna gott. Bruno är alla dagar på Carlsfors. Ma chère mère känner på avstånd igen galoppen av hans häst och rodnar då och ropar: ”nu kommer han!” När han är med henne, råder något vida mer kvinnligt och behagligt än eljest i hennes väsen. Bruno köper Ramm och bosätter sig där.


Den 15.

Vi hade i dag gjort åtskilliga utbetalningar, som medtagit alla våra pengar. Jag trodde icke att vi hade en styver kvar. Då upptäckte jag att vi ännu ägde en tolvskilling. Jag blev så förtjust åt den, att jag måste skratta [ 198 ]över mig själv, men sedan grät jag; till slut skrattade jag åter och omfamnade min björn.

I övermorgon flytta vi till staden. Jag tänker med glädje på, att jag där skall se Serena och de förträffliga gamla Dahls. För övrigt skola vi alls inga bekantskaper göra, utan leva stilla inom oss. Vintern skall nog gå för sig, men i vår!… Ack, i vår, när allt blir så vackert på landet, när luft och blommor och fjärilar och fågelsång… Nej, jag ville icke göra mig bedrövlig. Jag vill det ej. Jag vill ha blommor i mina rum och själv vara fjäril och sångfågel för dem och för min björn.