Greklands konst

Greklands konst.

Ingen nation har till den grad förmått att afpregla sitt väsen i sin konst, som det grekiska skönhetsfolket, för hvilket det sköna var det gudomligas uppenbarelse och konsten religion. Ja, dess konst gick ej endast öfver på Etruskerna och Romarne, hvilka väsentligen endast efterhärmade Greklands konst, utan förblef lagstiftande för alla tider, än fördoldt som i medeltiden, än medvetet om ock indirekt som i renaissancen på 1400-talet, än medvetet och direkt som i den moderna renaissancen.

Källorna för den grekiska konstens historia äro dels den grekiska och romerska literaturen, specielt resebeskrifvaren Pausanias och naturhistorikern Plinius d. ä., dels de efterlemnade konstverken, hvilka sedan 1300-talet i mängd uppgräfts ur Italiens klassiska jord, och sedan vårt århundrades början äfven ur Greklands. — Ställen, der synnerligt intressanta rester af arkitektur, skulptur och måleri kommit i dagen, äro: Athen, Pompeii, Herculaneum och framförallt Rom. Men äfven Byzantion. Ephesos, Mykenä, Syrakusa, Agrigent, Selinus, Pæstum m. fl. ställen, visa ännu en mångfald af intressanta antika rester, och museerna i Rom, Florens, Paris, Berlin och London, som gömmer Parthenonskulpturerna, bevara härliga skulpturverk, under det Neapels museum i synnerhet eger antika målningar och konstindustriela föremål från de förstörda Vesuvstäderna. — Endast sällan kunna vi i de öfverblifna konstverken igenkänna bestämda af literaturen omtalade verk, ännu mera sällan hänföra dessa verk till bestämda af literaturen omtalade mästare. Vanligen måste vi betrakta det literära stoffet för sig, det monumentala för sig, som hvarandra supplerande bidrag till var kännedom om den konst, som vi företrädesvis kalla den antika. Under det den moderna tiden sätter en konstnärs storhet i hans originella uppfinningsförmåga, satte den antika tiden högt värde äfven på goda, trogna eller fria kopior af erkända mästerverk, som derför mångfaldiga gånger efterbildades. Nästan uteslutande genom dylika kopior efter de numera försvunna originalarbetena känna vi den antika konstens förnämsta verk.

Inom Greklands konst åtskilja vi trenne perioder: den första: den archaiska perioden, konstens barndomsålder, som ännu strider för [ 506 ]att uppnå teknisk färdighet och varar till den stora nationalstriden mot Perserna, hvilken liksom på en enda natt mognar nationens konstnärliga krafter. Den andra perioden är blomstringstiden med sina tvenne blomstringsperioder, betecknande tiden efter persiska krigen (den upphöjda stilens tid) och tiden efter det peloponnesiska kriget (den sköna stilens tid), intill Alexander (480—323). Efter Alexanders död börjar den tredje perioden, förfallets tid, som dock ännu uppenbarar en hög konstnärlig förmåga (Diadochernas tid), tills Grekland eröfras af Rom och förlorar den sista skymten af politisk sjelfständighet samt med Rom ingår i den Augusteiska kejsarstaten (323—31 f. Chr.).