Äfven jag har lugnt
Uppå tidens haf
Gladt och hoppfullt lekt.
Nu är lifvet tungt,
Nu är hoppet blekt,
Och jag lutar alltmer mot min graf.
Räds jag den? O, nej!
Tiden som en ström
Ilar rastlöst bort.
Lifvet är en dröm;
Men jag sörjer ej,
Att den drömmen var flyktig och kort.
Se, hur år från år
Blomstret uti skog
Dör för höstens vind.
Fråga mina hår,
Spörj min skrumpna kind,
Om jag också ej sjelf lefvat nog.
Sorgen mig ej spart.
Som en oförrätt
Togs den af min själ.
Men jag insåg snart,
Då jag såg det rätt,
Att den endast var sänd till mitt väl.
Utaf glädjens stund,
Utaf lifvets frid
Har jag minnen än,
Dock ej en sekund
Af den flydda tid
Vill jag börda tillbaka igen.
Skön är solens brand
Och dess ljus är kärt
I vårt skumma grus.
Bortom grafens rand
Har min tro mig lärt,
Att der flammar ett skönare ljus!
E. S—dt.
