←  Båtfärden
Nordstjernan, Witterhetsstycken och Poëmer

Höst och Vår
Uret och Solvisaren  →


[ 97 ]

Höst och Vår.


Ein kurzes Blühen und ein langes Welken.
Houvald. 


Lifvets vår är kort,
Men dess höst är lång.
Fjäriln ilar bort:
Trög är snäckans gång.

Rosen såg du, glad,
På en gång slå ut;
Såg den, blad för blad,
Blekna af till slut.

Plockade du än
Bort dess döda prakt;
Dock, att rädda den
Står ej i din makt.
 
Lifvets höst dig ger
Blott en långsam död.
Först du falla ser
Dina barndoms-stöd;

Ungdoms-vänner gå
Se’n från dig sin kos:
Bladen glesna så
I din lefnads ros.

[ 98 ]

 
Mången till den verld,
Dit all vandring sträcks,
Pa hans tysta färd
Har du följt till vägs.

Och farväl: du hör
Ifrån vän till vän; —
Tilldess sjelf du dör
Med din sista vän.

Ensam i din gång
Längtar du ej bort? —
År din höst ej lång?
Var din vår ej kort?