Uret och Solvisaren
| ← Höst och Vår |
|
Sigwaldh och Thora → |
Uret och Solvisaren.
Fabel.
”Solen går rätt i Bygde, Ers Majestät” — ett bekant svar till
Konung Carl XI af Kyrkoherden i Bygdeå i Westerbotten, då
Konungen, vid ett besök i prestgården, gjorde anmärkningar
mot Solvisarn, som i trädgården var uppsatt.
Vid middagsstund, en sommardag,
Då soln i moln sitt anlet slöjadt hade;
Ett ur, med tonen full af sjelfbehag,
Till en solvisare så sade:
”Du här på blomsterkullens topp,
Som med din nål mot himlen pekar opp,
Du skall väl visa tiden du? —
Men huru gör du nu? —
Till dig förgäfves vandrarn hastar:
Du ger ej på hans fråga svar.
Du ingen skugga kastar.
Af solen du beror: jag alla dar,
Om mulna eller klara,
Kan den mig frågar svara.
Blott mitt orakel erkänns nödigt;
Ditt är alldeles öfverflödigt.” — —
Knappt hade Uret dessa orden sagt,
Förrn Solen fram med gyllne prakt,
Bland skillda moln, på fästet blänkte,
Och till Solvisaren sin klara stråle sänkte.
Då uppsteg Urets egare till den;
Och efter skuggan på dess skifva
Sitt Ur han ställde, för att gifva
Deråt en säker gång. ”Ser du, min vän!” —
Solvisarn sade —
”Behof af mig du hade:
”Du måste låta rätta dig
”Dock efter mig.” —
Hvar har ditt ur du ställt,
Du vandrare på lifvets fält? —
Du tror dig tiden i din ficka bära;
Och menar att du sjelf kan styra den.
Missvisar den då aldrig dig, min vän?
Förstår du rätt dess nattomhöljda lära? —
För ödets pendelslag hvar ges ett mått? —
Hur blir din tro på en försyn bevarad,
När ondskan segrar eller hjertat lider? —
Hör svaret: det är Himlen blott,
I Ordets klara solljus uppenbarad,
Som rätt kan lära oss: hvad tiden lider.
