←  Höst och Vår
Nordstjernan, Witterhetsstycken och Poëmer

Uret och Solvisaren
Sigwaldh och Thora  →


[ 99 ]

Uret och Solvisaren.

Fabel.

Solen går rätt i Bygde, Ers Majestät” — ett bekant svar till
Konung Carl XI af Kyrkoherden i Bygdeå i Westerbotten, då
Konungen, vid ett besök i prestgården, gjorde anmärkningar
mot Solvisarn, som i trädgården var uppsatt.


Vid middagsstund, en sommardag,
Då soln i moln sitt anlet slöjadt hade;
Ett ur, med tonen full af sjelfbehag,
Till en solvisare så sade:
”Du här på blomsterkullens topp,
Som med din nål mot himlen pekar opp,
Du skall väl visa tiden du? —
Men huru gör du nu? —
Till dig förgäfves vandrarn hastar:
Du ger ej på hans fråga svar.
Du ingen skugga kastar.
Af solen du beror: jag alla dar,
Om mulna eller klara,
Kan den mig frågar svara.
Blott mitt orakel erkänns nödigt;
Ditt är alldeles öfverflödigt.” — —

Knappt hade Uret dessa orden sagt,
Förrn Solen fram med gyllne prakt,
Bland skillda moln, på fästet blänkte,
Och till Solvisaren sin klara stråle sänkte.

[ 100 ]

Då uppsteg Urets egare till den;
Och efter skuggan på dess skifva
Sitt Ur han ställde, för att gifva
Deråt en säker gång. ”Ser du, min vän!” —
Solvisarn sade —
”Behof af mig du hade:
”Du måste låta rätta dig
”Dock efter mig.” —




Hvar har ditt ur du ställt,
Du vandrare på lifvets fält? —
Du tror dig tiden i din ficka bära;
Och menar att du sjelf kan styra den.
Missvisar den då aldrig dig, min vän?
Förstår du rätt dess nattomhöljda lära? —
För ödets pendelslag hvar ges ett mått? —
Hur blir din tro på en försyn bevarad,
När ondskan segrar eller hjertat lider? —
Hör svaret: det är Himlen blott,
I Ordets klara solljus uppenbarad,
Som rätt kan lära oss: hvad tiden lider.