Min ömma lyra, sjung och gif mig tröst!
Med stormsteg kommer nu den kulna höst
Och »storm från fjellen, nordens vestanflägt»
Två rutor i mitt fönster redan spräckt;
Och dimman hänger öfver fältet tung:
Min söta sångmö, sjung, för Guds skull sjuug!
Der nyss jag tumlat om i berg och dal,
Hvar älsklingsplats står nu förödd och kal.
Och heta tårar runno på min kind,
Då jag bar sommarbyxorna på vind,
En hågkomst utaf sol och poesi,
Som nyckelpigor gerna kröpo i.
Man mådde godt i Floras sunda hof,
Åt krusbär och i mjuka gräset sof.
I berg och backar, under barr och löf,
Satt alltid en figur och näbben klöf.
Romantiskt bräkte i den gröna vår
Idyllens barn, de oskuldsfulla får.
Då bjöd naturen på ett präktigt kök,
I hvarje trädtopp satt en muntergök.
Med visor och rädisor ömsevis
Vi hade andlig och lekamlig spis.
Och glada andar lifvade hvart stoft:
Det var ett lif af sång och blomsterdoft.
Men nu, hur ser det ut kring Svea land,
Se'n hösten tagit gamla mor om hand!
Ett firmament med smutsgrått öfverdrag,
En jord, der regn och frost fått öfvertag;
Och der man traskar, nästan som i smyg,
Inunder himlar utaf sidentyg.
Och inom hus finns aldrig ro och fred:
Än är det korfskinn, ljusstöp eller ved,
Trasmattor, hjelpmadammer och dusör,
Pigflyttning, prest-, katkes- och busförhör,
Och os och rök från pannmur och från spis
Bredvid ett nödrop från en stucken gris.
Jo, det är skönt! Jag byter, om jag får,
Ej femton höstar mot en enda vår.
Och skulle jag af någon frågvis bli
Tillspord, på allvar eller raljeri,
Hvad sjelf jag tycker om en höstedag:
»Fy altan tunnor tusan!» svarar jag.
