Till Riddarholmen vandrade jag glad,
Der ångfartygen ligga jemt och fräsa.
»Hvarthän?» skrek en bekant. »Till Telge stad»,
Jag svarte stolt och satte opp min näsa.
Och Skinnarviken ha vi lemnat re'n,
Och mera landtlig och sublim blef scenen:
Uppå kommandobryggan stod kapten,
Och morgonsolen såg jag mellan benen.
Af utmärktheter såg jag, der jag satt,
En knotig diplomat med långa tänder,
En kontorist med Garibaldi-hatt,
Och tvenne gubbar utaf Rikets Ständer;
En patronessa med en liten brun
Förtjuserska med svans och fyra fötter.
Hon räckte tungan ut åt Nådig frun,
Som såg mig ut att kunna knäppa nötter.
»Sjön suger!» Då är försalongen bäst,
Och den vi gingo litet hvar att plundra.
Jag satt till bords bredvid en solbränd prest,
Som höll ett loftal öfVer ugnstekt flundra.
I politiken kom han i extas
Och spillde sherry uppå äppelmosen.
Han drack, men fällde tårar i sitt glas
För det att Pio Nono får på nosen.
Men mangrannt gingo vi till slut på däck,
Prelaten först, se'n jag, sist kontoristen.
Och Telge stad låg sommargrön och täck,
Fast något dåsig uppå morgon-qvisten.
Och brådskande, som elden varit lös,
Jag grep min packning: väskan och kavajen;
Tog höfligt afsked af John Swartz och nös,
Just som jag hoppade i land på kajen.
Med pepparkakor utaf frejdad sort
Ett dussin kärringar mig ville mätta. —
Jag ber om ursäkt! resan var så kort,
Att jag har ingenting att mer berätta.
