nstängd sitter man i vinterburen,
Himlen gissnat, snuskig är naturen.
Solen sällan sjelf ur kammarn träder:
Hösten är en sudd i alla väder.
Hemskt hans vindar öfver jorden stryka,
Stybb och stickor genom luften ryka.
Löfven sopas liksom papiljotter,
Träden nakna stå som Hottentotter.
Han bör skickas till Italien, bröder!
För att lära mores uti söder.
Blott han reser, gerna må kamraten
Liksom andra, få anslag af staten.
Här han gör blott ogagn och förtreter,
Smälter jorden, sotar himlens ether.
Skapar lungsot som till döds oss dubbar,
Och reumatisk värk åt gamla gubbar.
Skapelsen han gläds att genomblöta,
Ångfartyg han låter sammanstöta,
Narrar skepp i bränningar och brotten,
Och Guds gåfvor strös på hafvets botten.
Långa tider ses han regn fördröja,
Då kan bonden ej sin åker plöja.
När han åter mer än menskligt öser,
Hvar potates utaf vattsot pöser.
För att reda sig mot hans försåter,
Man hos Skandia sig försäkra låter.
När vi vandra hem ifrån kalasen,
Tog oss fan, om vi ej hade gasen.
Sämst är dock af alla hans idéer
Hans otäcka nattsöl med supéer.
»Har jag roligt?» Ja, om det kan gälla:
Först att gäspa, se’n gå hem – och skälla.
Det kan kanske vara nog med detta!
Skulle jag med noggrannhet berätta
Höstens krönika till lands och vatten,
Fick jag sitta här till långt på natten.
