illa sångmö! Vintern är så kulen.
Öfverstökad, Gudskelof! ar Julen;
Kanske ock till mångens fröjd och fromma:
Alla pappors kassor stå nu tomma.
Nya året har gått in med heder:
Vintermanteln jorden kring sig breder.
Vinden kniper hvasst om näsan. Solen
Täcks kinesa vägg i vägg med polen.
Säg mig, sångmö! ha vi skäl att sörja,
Eller året med grimacer börja?
Svea är, trots dess olycksprofeter,
Lyckligast af allt hvad riken heter.
»Inga vapen! penningbrist tillika!
Vapen få vi nog, om blott vi skrika!»
Lyckan är, och deri ligger ägget,
Att man här kan tala fritt ur skägget.
»Penningbrist? hvar skall man medel leta
För att till en början motarbeta
Tomma kassor och en helsa bruten?»
Lef som menskor! Deri ligger knuten.
Hala in supéer och kalaser!
Några mattor mindre, några vaser!
Mera hemväfdt, mindre utländskt skimmer!
Bättre skolor! klokare fruntimmer!
Norden skall ej vara söderns apa,
Qvinnan ej sig till åtlöje skapa.
Modet, hvarmed hon vill oss förtrolla,
Blir så lätt »affischen af en fjolla».
Öfverallt man klagar och man lider
Af bekymmer, sorg och svåra tider.
Men ursäkta! på hvem skall man hvälfva
Skulden till allt ondt? Jo på oss sjelfva.
