Höstqvällen i skogen
| ← Tussilago och Blåsippan |
|
Snöflingans saga → |
| Dikten ingår i sviten Naturbilder. |
Höstqvällen i skogen.
Dagen släckes. Qvällen breder sina dunkla vingar ut,
Och naturen njuter lifvets sista, flyende minut.
Höstvind, suckande i skogen, sliter af dess gula blad:
Det är dödens aftonhelsning, det är vinterns serenad.
Ty han nalkas. Vinterkungen nalkas i sin bleka hamn,
Längtande att sluta jorden, som sin brud, i kylig famn.
Han, som våren, lärt att älska; äfven han ett hjerta fått,
Äfven han sin brud kan smycka, fast med hvita rosor blott.
Se mot himlen! Blyga månen nyss ur glesa skyar sam;
Se kring jorden, hur de skimra, fält och tufva, blad och stam!
Se i djupet, hur de glittra, klara böljorna på sjön!
Se — och lär dig, o mitt hjerta, huru döden sjelf blir skön!
Vinden susar genom skogen. Säg, om du hans röst förstår:
“Äfven vintern har sin sommar, äfven hösten har sin vår.“
Bladen falla, snö dem höljer. Stanna, vandrare, och lär:
Klädd i blommor eller drifvor, jorden likväl Herrens är!
Dock, du trötte, stanna icke, gå med fröjd din korta stråt,
Gå, som månen ibland molnen, mild och leende framåt!
Inga stormar gny deruppe, molnen stänga ej hans flygt;
Följd af skyar eller stjernor, fram han ilar gladt och tryggt.
Böj din krona, späda blomma! Gula blad, till jorden fall!
Desto förr skall vintern komma, — vår på vintern följa skall.
Midt i hösten vill jag sjunga om en sommar evigt grön —
Stjernor bakom molnen tindra, sippor slumra under snön.