Snöflingans saga
| ← Höstqvällen i skogen |
|
Sommarregnet → |
| Dikten ingår i sviten Naturbilder. |
Snöflingans saga.
Det är kallt deroppe,
Och på molnets rand
Regnets klara droppe
Stelnar efter hand.
Kulet är i Norden,
Vintern är så kall;
Droppen stel är vorden
Ty det snöa skall.
Snart skall stormen föra
Snön till jorden ner.
Re’n han börjar röra
Vingen mer och mer.
Men en stjerna tindrar
Klar på fästets rund;
Hon från flygten hindrar
Dem ännu en stund.
“Molnets barn,“ hon säger,
“Förr’n du far till jord,
Tag hvad stjernan eger.
Tag mitt afskedsord!
Genom mörkrets bäddar
Såg jag dig hvar natt,
Hur på molnets bräddar
Darrande du satt.
Då till dig jag blickat
Från min faders hus;
Dig jag ofta skickat
Mina strålars ljus.
Ofta, klara öga,
Har du gömt min bild —
Nu ifrån det höga
Blir min älskling skild.
Späda vän, hur är dig?
Ack, så kall och blek!
Sörj ej! Nordan bär dig:
Han ej känner svek.
Nej, var glad på färden,
Lek med fläkt och vind,
Helsa hela verlden,
Kyss hvar tärnas kind
Skänk jag gåfve gerna —
Kan blott gifva en:
Äfven du blir stjerna
Skön som jag och ren.
Syster, våra öden
Skref ju samme far:
Skön blir sjelfva döden,
Skön som lifvet var.
Då hvad är det mera,
Om af lifvets dar
Färre eller flera
Gud oss gifvit har?
Himlabarnet rena
Fadrens råd förstår —
Oss en dag allena
Är som tusen år.
Derför glad, du lilla,
Bär din hvita skrud;
Somna sedan stilla
På Allfaders bud!
Han kan verldar välta,
Krossa pol mot pol:
Äfven jag skall smälta
För en högre sol.“
Nu de börja färden:
Lek med fläkt och vind -
Dans kring hela verlden -
Kyss på tärnans kind.
Snart den lilla sitter
Glittrande på gren,
Lyss till sparfvens qvitter,
Gläds af solens sken. —
Stilla! Våren nalkas,
Solen högre går,
Vestan hörjar skalkas,
Hviskar: “det är vår.“ — -
Molnets barn försmäktar.
Fast det föddes nyss.
Dör för vårens fläktar
Och för solens kyss,
Dör — men dalens dimma
(Säg, hvad göms i den?)
Stiger samma timma
Upp mot skyn igen.