[ 45 ]

6.

Sommarregnet.

Ej susar en fläkt, ej ett blad sig rör,
Och foglarna tystna och blomman dör;

Och flämtande hjordar hasta sitt lopp
Till källan, som porlar i lunden opp;

Och jorden smäktar i solens brand —
Men moln sig lägra vid himlens rand.

Nu hänga de re’n kring fjellets bryn —
Nu skymmes solen, nu brister skyn.

Nu störta de svalkande skurar ned
På den vissnade lund, på den brända hed.

[ 46 ]

Du glittrande droppe, fall, o fall!
Den döende blomman lefva skall.

Du fogel, som förr bland grenarna slog,
Sjung åter en sång i svalan skog!

Blås jorden torr, du somnade fläkt,
Ty himlen har tvagit dess sommardrägt!

Af must och kärna är åkern full:
Flyg ut att vagga dess mognande gull!

Tillbed i stoftet, du jordens son!
Välsignelsen kommer ofvanifrån.

Der skiner solen. I skuggor, flyn!
Se, löftets båge strålar i skyn!