[ 46 ]

7.

Blommans bön.

Der stod en härlig morgonstund,
Då solen sken på fästets rund

[ 47 ]

Och daggens tår på marken —
En blomma stod på ängen grön,
Men lika ren och lika skön
Som systrarna i parken.

Till hälften ros, till hälften knopp,
Hon nu mot himlen blickar opp,
Nu djupt sin krona sänker;
Hon står så öm, så längtansfull,
Och trånar efter solens guld,
Som högt i fjerran blänker.

“Du höga,“ så den lilla ber,
“Visst sänder du din värme ner,
Och äfven mig du lyser:
Men molnet kommer innan kort
Och skymmer dina strålar bort,
Att späda blomman fryser.

För dig, för dig dess hjerta slår:
Hon fjärilns kyssar glad försmår
För en af dina strålar;
Ej fröjdas hon af bäckens brus,
Om icke du med himmelskt ljus
Dess rena bölja målar.

[ 48 ]

O, hade jag dig här hos mig
Och finge evigt skåda dig
I klara lågor brinna!
O, vore du en källa blå,
Först vid din brädd jag ville stå,
Se’n — i ditt djup försvinna!“

Så hördes späda blomman be;
Och jag gick fram att henne se:
Der stod hon tårbegjuten;
Men då i hennes kalk jag såg,
En liten sol derinne låg,
I daggens perla sluten.