Vintern i Norden
Vintern i Norden.
Vid polens tröskel bland skär och vågor
Ett land jag vet,
Ej rikt som drufvornas land i söder,
Men skönt som det:
På fästet stjernor och norrskenslågor
Dess vinter satt,
Och junisol öfver fjellen glöder
I sommarnatt.
Jag såg dess fägring då sommardagen,
Då våren kom,
Dess blommor såg jag, dess fält och lunder,
Och sjöng derom;
Nu vill jag teckna de mörka dragen
Af vintern ock,
De snöbeklädda, de bistra under —
Så sköna dock!
Följ med mig, broder, dit upp till bergen
Se, dagen gryr,
Och nattens spejande stjerna släckes,
Och mörkret flyr!
Från öster sprider sig purpurfärgen
Kring himlens rand,
Och sol går opp, och naturen väckes
Af hennes brand.
Naturen? — Sofver då ej den ömma,
I drifvor klädd?
Hör, stormen qväder sin vaggsång öfver
Dess kalla bädd!
Men ack, när solen sitt guld ses tömma
Från himmelen,
Af fröjd hon vaknar — fast vintern söfver
Sin brud igen.
Kring fjellens spetsar, se, granen klänger
I sommarskrud,
Och mellan klyftorna forsen hastar
Med glada ljud!
Ej vinterkölden hans bölja stänger:
Från klippans höjd
Hon bräckta bojan i djupet kastar
Med segerfröjd.
Nu börjar dagen sitt glada vimmel.
En vänlig rök
Mot himlen stiger, ty veden sprakar
I bondens kök.
Han sänder sjelf mot en högre himmel
En bön så ren,
Och ut han träder och drifvan makar
Från dörren se’n.
Hur klart de rena kristaller glimma
På snöigt fält!
Och bjellror klinga, och trafvarn ilar
På drifvan snällt;
Men ljuset sträcker sin gyllne strimma
Längs isen fram —
Vid stranden sparfven sin vinge hvilar
I naken stam.
Det mulnar. Snön sina skyar hopar,
Farväl, o sol!
Farväl! En isande nordan ryter
Från kylig pol.
Han skakar vingen, och snön han sopar
Mot hyddan opp,
Och till sin krona han grenar bryter
På fjellets topp.
Det snöar. Darrande flingan flyger
Från molnets brädd;
Och under vingen sig sparfven gömmer,
För stormen rädd.
Men bondens dotter till hyddan smyger
Med ros på kind
Och vid den värmande härden glömmer
Båd’ snö och vind.
Kom med och skåda, hur fliten sköter
Sitt trefna värf,
Hur dagakarlen med ära vinner
Sin dryga skärf,
Med kraft och glädje han dagen möter.
Med hopp och tro;
Ju större möda, ju bättre finner
Han nattens ro.
Nu hamras jernet till svärd och plogar,
Nu tärnan slår
Med kraft i väfven, och grytan sjuder,
Och sländan går.
Och bonden kolar i gårdens skogar
Med sonen sin,
Tills qvällen åter de trötta bjuder
I hyddan in.
Och dagen skrider med frid i vester,
Ty stormen flytt;
Och nattens spejande stjernor röja
Sin glans på nytt.
I nordisk hydda de fjerran gäster
Välkomnas än:
“Ej höfves längre derute dröja,
Kom in min vän!“
Ännu, som fordom, man gästen leder
Från stugans dörr.
(Ack, sång och saga få rum derinne
Ännu som förr!)
Med fröjd man sitter på bänken neder
Och lyssnar på
Hur sagor, gömda i fädrens minne,
Kring laget gå.
Ännu en saga derinne täljes,
Och sist en bön
Allfader prisar för dagens stunder
Och — mödans lön.
I sömnens vänliga armar dväljes
Den tysta jord;
Och — slut är sången om vinterns under
I älskad nord.