Det våras
| ← Vintern i Norden |
|
Poetiska utgjutelser öfver en träpall → |
| Dikten ingår i sviten Naturbilder. |
Det våras.
Och qvällen nalkas, och dagen flyr —
Jag sitter vid flammande brasa
Och ser hur snön kring min hydda yr,
Och hör hur stormarna rasa.
Och väl har vintern sin glädje ock,
Och väl är det varmt i hyddan — dock
Jag älskar mer,
Att himlen ler
Och att på jorden det våras.
Hur gladt när han kommer, den leende vår,
Som ljuset och lifvet förnyar,
Då sippan bland smältande drifvor står
Och solen bland glesnande skyar,
Då böljan sliter sitt silfverband —
Men än ser jag snö på äng och strand,
På fjell och skär,
Och hvem vet när
I kalla norden det våras?
Hur nordan ryter! Han lärt sin sång
Af de björnar, vid polen brumma.
Han slog på min ruta vintern lång,
Men aldrig zefiren den ljumma.
Se, elden slocknar på dunkel härd —
Och mörkt och kallt är i hjertats verld:
Det snöar än
Derinne, — men
Snön smälter om blott det våras.
Lyss! Hörde jag rätt? Hvad susar der?
Från taket det droppar och droppar,
Säg, smälter ej snön? — Då är våren här
Med glädje och lärkor och knoppar!
Han dröjer. Han sände sitt budskap blott,
De vårliga vindar, — men lika godt:
Ej länge han
Då dröja kan;
Han kommer, och då — det våras.
Välkomna, I fläktar, jag helsar er!
Kring höjder och dalar flygen
Och smälten hurtigt drifvorna ner
Och se’n — till min hydda smygen!
O, lånen mig silfrade vingarnas par,
Att glad kring knoppande lunder jag far,
Kring björk och fur,
Och sjunger hur
I höga norden det våras!
Och natten flyr, och morgonen gryr —
Ej mer vid härden jag sitter:
Dit ut, dit ut min färd jag styr,
Att lyssna till lärkans qvitter.
Se, vågen sin blänkande boja bröt,
Och tårar välla ur jordens sköt
Af glädje blott
Att vintern nått
Sitt slut och i norden det våras!
Gråt glädjetårar, min fosterjord!
Fritt snön från furorna droppe!
Hvad mer, om våren är sen i Nord?
Han är dock gladast häroppe.
Här qväder han sånger i skaldens bröst
Der hjertats ånger, der himlens tröst
Och hoppets bön
Försmälta snön -
Ty der, som på jorden, det våras.