[ 74 ]

Höstsång.

Höst är inne. Nu för sista gången
Vill jag drömma i naturens sköt.
Nyss min sista lärka slutat sången,
Och min sista blomma stormen bröt.
O, mitt hjerta, mulna dagar komma; —
Men för evigt spirar minnets blomma:
Sjung för henne, hvad du led och njöt!

Höst är inne. Nu är skördestunden:
Hvad du sådde får du berga nu.
Evigheter framgå ur sekunden,
Och ur minnets frö en planta ju.
Fältets säd var längesedan mogen,
Re’n han tröskas på den fyllda logen, —
Hjerta, säg: hvad skördade väl du?

Höst är inne. — Glada vår, du flydde
Snabbt, som fjäriln från sin blommas mund.

[ 75 ]

Dock, haf tack för hvarje dag, som grydde,
Och för natten med dess korta blund!
Lilja, bländande som snön vid polen,
Ros, som lånt din färg af midnattssolen,
Slumren roligt i er tysta lund!

Höst är inne. Dagens timmar ila,
Solen sänker sig i stormig sjö.
Upp att verka! — Se’n är godt att hvila.
Lär att lefva! — Se’n är godt att dö.
Strid, att segrens krona ej du mister!
Sjung, förrän den veka strängen brister,
Då du sofver under vinterns snö!

Höst är inne. — — Nu, hvad vill du mera?
Du må tystna nu, mitt strängaspel!
Sångens blommor dö som andra flera,
Då naturen ligger kall och stel.
Dock — den hulda modren vaknar åter:
O, min lyra, hon din sång förlåter,
Ser din kärlek, glömmer dina fel.

1861.