Harald Hjärne/01
|
II. HJÄRNE SOM UNIVERSITETSLÄRARE → |
I.
Hjärnes liv.
»ETT SKOTT från Atlanticans mäktiga vårdträd» — denna en minnestecknares karakteristik av Harald Hjärne frammanar icke blott bilden av storvulen svenskhet, mäktig och starkröstad kämpagestalt, bredd och universalitet, den erinrar också om det faktum, att Harald Hjärne i rätt nedstigande led härstammade från en av det rudbeckianska tidevarvets andliga heroer: den berömde läkaren, kemisten, vitterlekaren, språkforskaren och politikern Urban Hiärne. Dennes sonsons sonson, kaptenen vid Skaraborgs regemente Harald Hjärne gifte sig 1847 med Ida Richert, dotter till den berömde politikern och juristen, förste expeditionssekreteraren Johan Gabriel Richert, och i detta äktenskap föddes sonen Harald Gabriel den 2 maj 1848 å egendomen Klastorp i Skövde landsförsamling.
Harald Hjärne den äldre var, ehuru han icke hann så långt inom den militära karriären, känd som en dugande och insiktsfull officer; han hörde till den generation, som under J. P. Lefréns chefskap för krigsakademien sporrades till livliga krigsvetenskapliga studier och intressen, och han framträdde även som militär författare, bl. a. med en anonymt utgiven skrift »Om nationalbeväpning» (1860), vari han visar sig som ivrig anhängare av den allmänna värnplikten. År 1848 deltog han i expeditionen till Fyen men tog kort efter återkomsten därifrån avsked från krigstjänsten. Han var under 1830- och 40-talens riksdagar flitig deltagare i debatterna på riddarhuset och anslöt sig här till den liberala oppositionen, ehuru hans rojalism i viss mån dämpade hans liberalism och bl. a. avhöll honom från att deltaga i den stora stormlöpningen mot konungen på riksdagen 1840. Samstämmigheten i politiska åsikter torde ha bidragit till umgänget med Johan Gabriel Richert, varav följden blev giftermålet med dennes dotter.
Av sin morfar ärvde Harald Gabriel Hjärne icke blott sitt andra dopnamn utan även mycket av sin andliga utrustning; särskilt är man benägen att härtill hänföra den juridiska begåvningen och det utpräglade sinnet för rätten. Under besök på morfaderns egendom Trufve mottog dottersonen otvivelaktigt bestående intryck av dennes personlighet, icke minst av hans vidsynta religiositet. I brev från sina senare år omtalar Richert stundom Harald Hjärne, liksom även en annan berömd dotterson, Ivar Afzelius.
Några år efter avskedstagandet bosatte sig kapten Hjärne i Stockholm, och vid Nya elementarskolan därstädes erhöll sonen skolundervisning. Skolgången fortsattes sedermera vid högre elementarläroverket i Umeå, där fadern 1861 blivit postinspektör. Under skoltiden i Umeå var Hjärne med om att stifta skolans gymnasistförbund, som sedan alltid med minnesgod tacksamhet hyllade sin frejdade forne medlem vid dennes bemärkelsedagar och senast vid hans bortgång. Själv räknade Hjärne som sin litterära debut en prolog, som han författat till någon festlighet vid läroverket. Den 6 juni 1865 avlade han en glänsande studentexamen och blev i september samma år student vid Uppsala universitet, där han inskrevs i Norrlands nation.
Hjärnes första termin i Uppsala var en politiskt upprörd tid, under väntan på den stora representationsreformens avgörande. Själv var Hjärne — helt naturligt med de intryck han fått under uppväxttiden — en ivrig anhängare av reformen, i motsats till sina landsmän norrlänningarna, som i allmänhet delade sin vördade, nyss avgångne inspektor Kristofer Jakob Boströms djupa aversion mot densamma. Hjärne har själv vid ett offentligt tillfälle berättat en episod från dessa dagar. Det var den kvällen i december 1865, då adelns beslut väntades efter flera dagars debatt, och Hjärne satt tillsammans med några landsmän på Taddis. Plötsligt hördes ett väldigt buller utanför, och Hjärne såsom den yngste i laget skickades ut för att läsa telegrammet på »Haakens knut». När han kom tillbaka med budskapet om den stora majoriteten för reformen, bröto norrlänningarna genast upp och vandrade dystra i hågen genom salen, medan de andra studenterna triumferade och sjöngo till segerns ära. Det blev sedan illumination och fest på alla nationssalar, utom på Norrlands; Hjärne vandrade alltså bort och jublade den natten med värmlänningar och stockholmare.
Hjärnes studentår ägnades emellertid i främsta rummet åt ett intensivt och i hög grad mångsidigt studiearbete. Hans första, och aldrig någonsin glömda, kärlek var härvid de klassiska språken, särskilt grekiskan. Professorn i detta ämne, den för sin originalitet bekante Johan Spongberg, som ej alltför högt uppskattade sina lärjungars förståndsgåvor, brukade avråda dem från att i sin studiekurs upptaga Platon och av Thukydides mer än en mindre del. Men Hjärne drevs av sin ungdomliga kunskapstörst till att fördjupa sig i dem helt, och han gjorde det med det resultatet, att väl av alla författare inga torde ha verkat så befruktande på hela Hjärnes vetenskapliga utbildning och åskådning som dessa två heroer från det vetenskapliga tänkandets barndom. Åt Thukydides, mästaren i historisk framställningskonst, oväld och historiskt-politisk skarpblick, liksom åt Platon, den fria forskningens banbrytare, har Hjärne i senare tid rest monument, där han nått några av toppunkterna i sitt eget författarskap. Såsom specimen vid sin tentamen i grekiska inlämnade Hjärne till Spongberg en översättning i originalets versmått av några partier ur Runebergs »Kungarna på Salamis» — för övrigt den form, i vilken Spongberg först stiftade bekantskap med den för honom dittills alldeles obekante Runeberg. Till Hjärnes närmare vänkrets under studieåren hörde den såsom skolrektor i Hernösand i jämförelsevis unga år bortryckte Herman Solander, i vilkens lysande översättning av Aischylos’ »Den fjättrade Prometheus» man torde kunna igenkänna de litterära och stilistiska ideal, som Hjärne vid denna tid omfattade.
Om Hjärnes omfattande kunskaper även i de moderna språken vittnar det faktum, att han vid sin tentamen för Böttiger avfattade skrivprovet icke blott, såsom det var föreskrivet, på franska utan även på flera av de andra romanska språken. Bland de övriga lärare, med vilka Hjärne under sin studietid hade beröring, var även Carl Rupert Nyblom, åt vilkens »barnatro på humorn» vid sidan av »manlig och sund tro på sanningens och det rättas makt i livet» Hjärne många år senare i Svenska akademien skänkte ett vackert erkännande.
Den historiska undervisningen i Uppsala hade alltsedan Geijers avgång befunnit sig i ett interimstillstånd. F. F. Carlson, som blev Geijers efterträdare såsom historiarum professor, var under största delen av sin professorstid av statsrådsämbete, vetenskapligt författarskap och andra uppdrag hindrad att sköta platsen, och detsamma gäller om hans närmaste man och blivande efterträdare C. G. Malmström. Under Hjärnes studieår sköttes professuren mestadels av adjunkten S. F. Hammarstrand, som emellertid först många år senare blev ordinarie innehavare av densamma. Ingen av dessa torde kunna sägas i väsentlig grad ha påverkat Hjärne under studietiden. För en av dem, Carl Gustaf Malmström, kände dock Hjärne under hela hans liv lärjungens pietetsfulla tacksamhet och tillgivenhet, varom vittnar den vackra volym av historiska uppsatser, som Historiska seminariet tillägnade honom på hans 80-årsdag (1902), och vari Hjärne hyllar honom för »det manande föredöme han givit av sträng oväld, noggrann källprövning och outtröttlig forskning». Även åt Hammarstrands lärarverksamhet, som eljest blivit ganska olika bedömd, har Hjärne skänkt sitt erkännande, särskilt för det intresse han visade för det vetenskapliga forskningsarbete, som pågår utanför vår egen historias råmärken; i de minnesord, han ägnade denne sin närmaste företrädare vid sitt eget tillträde till professuren, förklarade han sig skola »skatta det högt, om det en gång kan sägas, att jag åtminstone icke alltför mycket låtit en sådan inom sitt område universellt anlagd tradition förfalla».
Frukten av Hjärnes studier blev en i maj 1871 avlagd filosofie kandidat-examen med högsta betyget i alla i examen ingående ämnen med undantag av filosofi. Ett år senare (1872) disputerade Hjärne pro gradu och promoverades som primus till filosofie doktor 31 maj 1872; bland de till nära ett hundratal uppgående män, som vid samma tillfälle mottogo den akademiska lagern, funnos även många andra, som gjort vackra insatser i svenskt kulturliv, t. ex. Oscar Alin, Carl Axel Brolén, Erik Burman, Leonard Bygdén, Axel Erdmann, Fredrik Fehr, Reinhold Geijer, Hjalmar Stolpe. Några dagar efter promotionen följde förordnande för Hjärne som docent i historia (4 juni 1872).
Då utkomstmöjligheterna för en ung akademisk lärare emellertid visade sig alltför ringa, fann sig Hjärne föranlåten att under hösten 1872 åtaga sig lektorsvikariat i latin och franska vid Uppsala elementarläroverk för C. D. af Wirsén, och följande år (1873) lämnade han Uppsala och sin docentur för att under några terminer verka som lärare vid enskilda realgymnasiet i Göteborg. Under vistelsen där inföll också Hjärnes första verksamhet som föreläsare: en föreläsningskurs för damer över Danmarks och Norges historia. Samtidigt drev han journalistisk verksamhet: i den av d:r Fr. Akerblom utgivna Göteborgsposten finner man under åren 1873 och 1874 en stor mängd artiklar, som, ehuru osignerade, bära spår av att vara av hans hand.
Från Göteborg drogs emellertid Hjärne ganska snart, väsentligen på sin vän från studieåren Hans Forssells initiativ, till en ny verksamhet: under åren 1875 och 1876 vistades han i Stockholm såsom redaktör för Svensk Tidskrift, den första tiden med Forssell som medredaktör, sedan ensam. Här publicerade Hjärne ett stort antal artiklar, av vilka den en aktuell politisk fråga berörande studien över »Statsreglering och konungamakt» samt de för sina originella historiska synpunkter mycket uppmärksammade uppsatserna »Våra ståndsriksdagar» och »Skandinavisk laghistoria» otvivelaktigt äro Hjärnes mest betydande skrifter från yngre dagar. Tidskriften beredde emellertid Hjärne varjehanda bekymmer, mest av ekonomisk art, Centraltryckeriets brand i december 1875 vållade avbräck i dess utgivande, i det att en del manuskript därvid förstördes, och med slutet av år 1876 måste tidskriften nedläggas. Hjärne återfick då visserligen sin docentur, men han befann sig under den närmaste tiden på grund av överansträngning, ekonomiska bekymmer och misströstan om framtiden i en psykisk depression och vistades därunder i föräldrahemmet i Umeå. Under konvalescensen grep han sig emellertid an med en uppgift, som kom att bli av genomgripande betydelse för hela hans kommande verksamhet: han lärde sig ryska och började småningom fördjupa sig i rysk historia och rysk litteratur. Han hade därigenom skaffat sig en forskningsspecialitet, varom han var ensam i vårt land, och fått ett nytt uppslag för självständig historisk forskning. Efter att ha gjort en kortare resa till Danmark 1879, företog han, med understöd av riksstatens större stipendium, Letterstedtska resestipendiet samt särskilt statsanslag, en serie utländska resor, som med kortare avbrott varade ungefär tre år; han besökte härunder Ryssland (1880), Tyskland, Österrike, Italien och Ryssland (1881—82) samt Ryssland (1883). Av vilken utomordentlig betydelse dessa resor, särskilt de till Ryssland, varit för Hjärnes historiska och politiska åsiktsbildning, skall längre fram närmare beröras; här må endast erinras om att de arkivforskningar och studier, han under dessa resor bedrev, under och ännu mera efter desamma satte frukt i en rad historiska specialavhandlingar; det är i själva verket Hjärnes i fråga om detaljforskning produktivaste år som nu följa. Detta författarskap banade också vägen till den genom Malmströms utnämning till riksarkivarie och Hammarstrands befordran till hans efterträdare lediga e. o. professuren i historia, vilken Hjärne skötte på förordnande från hösten 1882 och vartill han utnämndes den 30 januari 1885. Efter att under fyra år ha innehaft detta ämbete, blev han efter Hammarstrands död utan ansökan kallad och utnämnd till ordinarie professor i historia (25 april 1889). Denna plats beklädde Hjärne, tills hans efter uppnådd pensionsålder erhöll avsked fr. o. m. 1 juni 1913.
Under hela sin professorstid var Hjärne ordförande i Historiska föreningen i Uppsala, under många år ordförande i Svenska humanistiska förbundet och inspektor för Norrlands nation. Av vetenskapliga utmärkelser må nämnas, alt han blev juris utriusque hedersdoktor i Uppsala (1893), juris hedersdoktor (Doctor of Laws) vid universitetet i S:t Andrews (1911), teologie hedersdoktor i Uppsala (1911), ledamot av Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien (1899), Vetenskapssocieteten (1901) och Vetenskapsakademien (1905). Efter Carl Snoilsky invaldes han i Svenska akademien (1903) och blev ordförande i dess Nobelkommitté och föreståndare för Nobelinstitutet (fr. o. m. 1913). I det aktiva politiska livet deltog Hjärne som ledamot av riksdagens andra kammare för Uppsala stad 1902—08 samt som ledamot av riksdagens första kammare för Västernorrlands län 1912—18. En mängd ordensutmärkelser tillföllo honom, bl. a. kommendörstecknet av Vasaorden (1905) och Nordstjärneordens storkors (1916).
Hjärne var sedan 1886 i ett lyckligt äktenskap förenad med Eva Maria Rezelius (f. 1861 † 1914), en högt begåvad, fint bildad, varmhjärtad och ädel kvinna.
Efter en kort sjukdom avled Hjärne i Uppsala den 6 januari 1922.