Hemmet/Kapitel 18

←  Det reder sig

Hemmet av Fredrika Bremer Resdagen

Axelholm  →

Resdagen.

Allt var i livlig rörelse på morgonen till resdagen. Assessorn sände till Eva en stor bukett av utmärkt vackra, levande blommor, som hon genast delade ut bland sina systrar. Lagmannen, i ett raptus av verksamt lynne, packade själv ner sin frus och sina döttrars kläder och påstod, att ingen kunde göra det bättre än han, och att ingen kunde få mera saker in i en koffert än han. Det senare medgavs gärna, men någon opposition uppstod i anseende till inläggningens förträfflighet.

»Har ni mer, flickor? Jag har rum för ännu mer. Tag hit bara! Se så! Det där, och det där, och det där, och…»

Man skulle avresa strax efter middagen för att kunna inträffa till balen om aftonen på det två mil från staden belägna Axelholm. Vid middagen voro alla koffertar och alla lynnen klara, särdeles lagmannens, som var så nöjd med sitt förmiddagsarbete, att han nästan meddelade denna förnöjelse även till dem, som förut varit mindre belåtna därmed. Petrea åt blott ett litet tunnrå med litet snömos för att bli så mycket lättare till dansen.

Klockan precis halv fyra gick lagmannen och ropade vid sin frus och sina döttrars dörrar: »Mamma! — flickor! Det är tid att fara! Klockan är halv fyra slagen! Vagnarna äro framme!»

Modern sprang, alla döttrarna sprungo muntert hoppande efter henne. Snart sutto alla i vagnarna. Vi låta dem rulla och vilja avlägga ett litet besök

på Leonores rum.

Leonore satt ensam. Hon lutade sitt sjuka huvud mot handen. Hon hade betvungit sina känslor för att kunna vänligt svara på moderns och systrarnas avskedskyssar; hon hade sett huru glädjen i deras ansikten sökte gömma sig framför henne; i synnerhet hade en blott halvt fördold skälmaktig glättighet i moderns och i Evas blickar därvid gjort henne ont. Hon hade hört deras glada röster i trappan, så vagnarnas rullande. Nu voro de borta, nu var allt tyst och ödsligt i hemmet, och nu runno stora tårar över Leonores kinder. Hon tyckte sig vara. så övergiven, så vanlottad, så ensam i världen. Då öppnades dörren sakta, ett leende ansikte tittade in, och en lätt, behaglig gestalt sprang genom rummet fram till henne, kysste henne, skrattade och blickade med skälmaktig innerlighet i hennes förvånade ansikte.

»Eva!» utropade Leonore, knappt troende sina ögon. »Har du ej farit med de andra?»

»Nej! som du ser! Jag är här och tänker bli här», svarade Eva, i det hon omfamnade systern, skrattade och såg lycklig ut.

»Ack, varför har du gjort så? Det ville jag icke.»

»Ser du, det visste jag; och just därför tog jag på mig reskläder, som de andra, och tog avsked åv dig med dem. Jag ville lura dig, ser du. Och jag håller så innerligt av dig.»

»Ack, varför skulle du hålla av mig? Jag är ju så litet älskvärd. Ingen eljest tycker om mig, jag är till glädje för ingen. Jag kunde gärna dö. Ack, jag tycker det ofta vore så skönt att få dö!»

»Hur kan du tala så, Leonore? Det är bra orätt. Skulle du vilja göra pappa och mamma och mig och oss alla en så gruvlig sorg?»

»Ack, du och syskonen skulle snart trösta er. Mamma håller icke av mig, såsom hon håller av er andra; pappa ej heller. Ottil R. sade mig häromdagen, att det sades allmänt, att jag var avhållen varken av far eller mor.»

»Fy! det var obeskedligt och orättvist sagt av Ottil, det. Jag är viss på, att våra föräldrar älska oss alla lika mycket. Har du någonsin märkt att de göra någon orättvis skillnad mellan oss?»

»Visst icke med vilja! De äro för goda och fullkomliga därtill. Men tror du ej att jag märker med vilket olika uttryck pappas blickar se på mig, mot det, med vilket de vila på dig eller på Louise? Tror du ej jag känner, huru sval, huru stundom tvungen den kyss är, som mamma skänker mig, emot de två, tre, ja, de många, hon av hjärtats fullhet ger åt dig eller åt Gabrielle! Men jag klagar icke över orättvisa; jag inser så väl att det ej kan vara annorlunda. Naturen har gjort mig så obehaglig, att det icke är möjligt att tycka om mig. Ack, lycklig är ändå den, som fått ett behagligt utseende! Den vinner människors välvilja, blott den visar sig. Det är så lätt för den att vara älskvärd och älskad. Men svårt, mycket svårt är det för den, som blivit så vanlottad som jag…»

»Men, söta Leonore, jag försäkrar att du är orättvis mot dig själv. Din växt, till exempel, är ju mycket bra, och dina ögon — de ha någonting så hyggligt, så på en gång milt och allvarligt. Ditt hår är fint och har en vacker brun färg; det skulle kläda dig så väl, om det vore lite bättre ordnat — men vänta! bara du blir frisk, så skall jag ta det om hand, och du skall få se…»

»Ack, om jag blott kunde bli omtyckt av mina närmaste! Huru gudomligt att vara älskad i sitt hem!»

»Men det kan du, det skall du, söta Leonore, blott du det vill! Ack, om du alltid vore så, som du är ibland! Och du är det även alltmera, och jag håller alltmera och så oändligen mycket av dig.»

»O, Eva lilla!» sade Leonore djupt rörd, i det hon stilla lutade sig till systern, »jag har bra litet förtjänat detta av dig. Men det skall bli annorlunda med mig hädanefter. Jag skall bliva sådan du vill hava mig, jag skall söka bliva god och älskvärd.»

»Och då skall du bli så vacker och så älskad och så lycklig, att det skall bli en glädje åt! Men nu måste du komma in i Louises och mitt rum. Någonting väntar på dig där, och du måste byta litet om luft. Kom, kom!»

»Ack, huru behagligt!» var Leonores utrop, när hon inträdde i Evas rum. Och i sanning kunde ingenting behagligare tänkas, än den lilla fridsboningen, nu prydd med kärlekens oskyldiga koketteri. Den ljuvligaste doft av friska blommor uppfyllde luften, och solen kastade sitt vänliga sken på ett bord nära en soffa, där en korg med sköna frukter lyste lockande mittibland en mängd täcka och täckt ordnade småsaker. Hela rummet gav en bild av ljuvligt lugn.

»Här, söta Leonore», utropade Eva, »skall du bo under denna tid. Det skall göra dig gott att litet lämna ditt rum. Och ser du, här ha alla offrat åt dig. Den här lilla götiska kyrkan av brons, den är från Jacobi; det är en lampa, ser du! — Skenet kommer genom fönsterna på kyrkan; hur vackert! I afton skola vi tända den. Och de här frukterna, ser du de sköna druvorna! Dem har Henrik och Petrea varit i komplott om. Gravyrerna äro från pappa, och Louise har sytt tofflorna, och lilla fröken, hon…»

Leonore slog ihop sina händer: »Är det möjligt», sade hon, »att ni alla så mycket tänkt på mig? Vad ni ären goda, ack! för goda!»

»Nej, gråt inte, söta Leonore! Du får inte gråta; du skall vara glad! Ser du, vi alla hålla så mycket av dig! Men det bästa av traktamentet har jag kvar. Ser du, denna nya roman av miss Edgeworth! Den har mamma givit oss att läsa tillsammans. Jag skall läsa högt för dig till midnatten, om du vill. En liten delikat supé har Louise ställt i ordning för oss, och den få vi hit upp. Vi skola rumla på vårt vis! Tag nu en av de där stora druvorna, som sitta på en stjälk; jag skall ta den andra. Kungens skål! Å, förtjusande!»

Medan de båda systrarna »rumla» vid sin menlösa fest, vilja vi se hur det går till i det stora sällskapet på