1.
Herre Gud, för dig jag klagar:
Hwad mig qwäljer, natt och dag.
Hwad min kropp och själ förswagar,
Är en fruktan för din lag,
Mot hwars bud jag framgent gått,
Tills jag fyllt mitt syndamått.
Ty will mig förtwiflan stjelpa:
Herre! Wärdes du mig hjälpa.
2.
Alla mina fel och synder
Jag nu på mitt samvet bär:
Jag har warit ganska blinder
I allt det, som heligt är.
Jag har följt de ondas råd
I ett fortsatt öfwerdåd,
Dina helga budord brutit
Och din Andas nåd förskjutit.
3.
Nu will derför döden grymma
För din dom framställa mig:
Ack! hwart skall jag undanrymma?
Ack! hwart skall jag fly för dig?
Ty den ondska är så stor,
Som uti mitt hjerta bor.
Fåfängt är att jag mig döljer,
När mitt straff mig ständigt följer.
4.
Dag från dag är jag bedröfwad,
Wet ej mer af någon lust.
All min fröjd är mig beröfwad,
Allt mitt tal är suck och pust.
Ängslan, pina, själakwal
Föra mig i mörkrets dal.
Jag kan ej med nöje lefwa
Och will dock mot döden sträfwa.
5.
Ofta tycker jag mig höra:
Syndaträl! hwart har du gått?
Städse ljuder i mitt öra:
Kom och swara för ditt brott!
Allt hwad för mitt öga är,
Wittnesbörd emot mig bär;
Det, som Gud har täckts mig läna,
Lät jag mig till synden tjena.
6.
Hjertat, mot din nåd förstockadt,
Har sig laster lärt med flit.
När och hwar det onda lockat,
Har jag genast hastat dit.
Herrans ord har jag försmått,
I hans hus owilligt gått.
Mig det sällskap helst behagat,
Som all blygd och dygd förjagat.
7.
Synd på sund jag wågat hopa.
Brott på brott o Gud! för dig.
I min själ jag wille ropa:
Berg och högar, skylen mig!
Ack! jag blinde syndaträl,
Som har så förstört min själ!
Dödens hot min ångest wäcker,
Domen, domen mig förskräcker.
8.
Är då nådens dörr tillsluten?
Är all tröst mig tagen från?
Är jag af min Gud förskjuten?
Är jag en förlorad son?
Ack! jag är hans barn ändå.
Jag will uppstå, jag will gå
Till min fader, bedja, gråta,
Tills han will min synd förlåta.
9.
Dock, min bön och mina tårar,
Och den ångest som mig tär,
Hela ej hwad hjertat sårar,
Bättra ej hwad brutet är.
Nej! förlorad wore jag,
Mig, så oren och så swag,
Skulle domen ewigt fälla,
Om ej nåd för rätt fick gälla.
10.
Men fast sargadt och förkroszadt,
O mitt hjerta! fatta tröst:
Jesus har mig återlöst.
Han för mig har lagen fyllt,
Lidit ock hwad jag förskyllt.
När hans oskuld mig betäcker,
Domarns blick mig ej förskräcker.
11.
Så mig Herren ej förskjuter,
Så jag nalkas Gud med hopp:
Frid sig i mitt samwet gjuter,
Ljus uti min själ går opp;
Wiljan, som blir heliggjord,
Frukter bär af nådens ord;
Hjertat, från sin smitta renadt,
Blir med Gud i tron förenadt.
12.
Döden gör mig icke häpen,
Ändock han syns faselig,
Ty han är af Christo dräpen
Och kan icke skada mig.
Domen fruktar jag ej stort,
Fast jag hafwer illa gjort;
Ty den trösten jag ej glömmer,
Att min broder Jesus dömmer.
13.
Jesu blod min skuld afplanar.
Jesus hafwer allt försont;
Jesus allt godt för mig manar,
Att jag warder nådigt skont.
Jag en säker tillflykt får
Uti Jesu djupa sår;
Jesus hjelper utur nöden
Uti lifwet och i döden.
