Historien om Simon Brügel
← Hyresgästen |
|
Mirette → |
— Har ni hört historien om Simon Brügel ? Nej, det har ni inte. Nå, så låt mig berätta den på mitt sätt. Vi ha tio minuter på oss.
Se då en gata, på vilken nattregnet strömmar ned och genom vars krokiga passager och vindlingar en höststorm blåser så att de gamla skyltarna virvla runt och de små gasblossen hoppa som blåa lyktgubbar. På denna gata, i detta förfärliga väder, går Simon fram och tillbaka med knutna händer och likblekt ansikte. Han har en hatt på sig, en gammaldags med breda brätten och låg, nästan fyrkantig kulle, filtluddret står ut i ösregnet som håren på en dränkt katt, och det är ett märke efter en kokard på högra sidan, ty han har använt hatten för länge sen i sin stora dubbelroll, hans livs största triumf, i Kuriren från Lyon.
Men han har ingen kappa, endast en tätt igenknäppt livrock, som dock icke räcker till knäna, vilka skjuta fram som rotfrukter i smala stramande, genomvåta, blankslitna svarta pantalonger. Han tuggar fradga och mumlar osammanhängande ord.
På detta sätt har Simon Brügel gått på gatan i regnet, i blåsten, i natten — i två timmar.
Se nu ett högt och medeltida hus (det liknar Haus Frauenstein i Frankfurt am Main, men är icke på långt när så vackert och rikt i detaljerna) ungefär mitt på gatan. Vinden ligger på från en skarp krök, som stråket här gör, det viner och knakar i knutarna, en tegelpanna har just blåst ned och vattnet skvalar ur de trånga drakhuvudsrännorna. Men två trappor upp lyser det så varmgult från tre fönster, det är nog inte bara ljusskenets förtjänst, de ha säkert bakom de smårutade glasens vitlackerade poster den sortens trådgardiner, vars färg ligger mitt emellan saffran och citron.
Upp mot dessa fönster stirrar Brügel var gång han passerar huset, och då rullar han med ögonen och slår sig på bröstet och för pannan — alldeles som i sista tablån av Ku-riren från Lyon — och han mumlar mindre osammanhängande än förut. Men orden äro icke vackra.
Och se så till sist en interiör!
Det är innanför den stormflådda, regn-piskade fasaden med de tre solljusfönstren mitt i höstnatten.
Här finner ni då en sal eller salong — jag vet inte vad jag skall kalla dekorationen; tänk på genomsnittsuppsättningen hos de dramaturger, som hänga fast vid »stående» dekoration. Ni vet — minst två slags möbelstilar och allting i dubbletter, två soffor, två bord, två skåp, och så vidare. Därtill kommer breda fönstersmygar, djupa nischer, en alkov, en golvupphöjning, vråar och hörn. Och detta belyses av milt rosenljus från två lampor med stora skärmar — reflexer och skuggor falla över mattan så att mönstret liknar en blomsteräng.
En ugn av grönt kakel sprider ljuvlig värme.
I detta ombonade och stormskyddade rum, vars behag och trygghet endast ökas av ljuden från regn och blåst, sitter den unga och vackra skådespelerskan Hermine Eyden i en stor soffa. Hennes små fötter vila korsade på en litet för hög pall, och vid dessa fötter knäböjer en ung man med mörkt och lockigt hår — ställningen är dock icke utan djärvhet, ty han har slagit armarna runt om hennes knän och lagt huvudet med ansiktet nedåt i hennes sköte. Hon har ett sällsamt anlete — smalt, men vidgande sig kring de japanska ögonen, och håret sitter som en bucklig krona. Med ett gåtfullt leende lyssnar hon till den unga mannens tunga andhämtning och låter de fina fingerspetsarna flyktigt vandra över hans nacke och hjässa. Mitt emot henne, mellan två fönster, lutar lätt en konsolspegel. I den ser hon iakttagande. Det är en tablå, hon betraktar. — Ja, den är bra! Just den ställningen skola de tillsammans inta i det nya skådespelet.
Simon Brügel orkade icke längre gå. Nu var det minst tjugonde gången han vände. Det regnade icke så hårt, men blåsten bet.
En stor, välvd port erbjöd skydd. De massiva dörrarna avdelade i fyra uppslagsluckor, stodo öppna, skjutna inåt och fastriglade vid portgångsmuren. Det var kullersten i in-körsguppet och järnmärlor i planstenen utanför huset att binda hästar vid, men inne i porttunneln var en modern stålgrind med elektrisk klocka, och denna väl stängda spärr bar en skylt som i flammande färger meddelade att inne på gården var huvudupplaget för det berömda munvattnet Tandol.
Hit in gick Simon. En lykta sprang ut på sin smidda väggstång över porten, och i fladderskenet syntes den gamla aktörens tjocka näsa lika blå som den pipande och dansande lågan. Han stödde sig mot gallergrinden, tog av hatten, som var blytung av regn, och stönade högt. Från sin plats såg han snett över den gamla stadsdelens smala gata de tre solgula fönstren.
Har ni någonsin haft anledning att en lång natt betrakta ett upplyst fönster, inom vilket finns en varelse som upptager era tankar, er fantasi, er håg och ert sinne, ert hjärta? Simon Brügel gjorde denna fråga ut i natten till någon osynlig, eller rättare till många osynliga, ty under det att han upprepade orden i allt häftigare eller lidelsefullare ton, gestikulerade han som till ett auditorium. Och det var som hade någon eller några svarat, ty han avbröt ibland sin tirad, lyssnade eftersinnande, och nickade därefter bifallande till stumma repliker.
Men plötsligt blev han stel, ögonen stodo bristfärdiga i huvudet, mungiporna hade dragits ned. Någon hade rört vid mittfönstrets gula gardin.
Brügel stirrade med uppåtvänt ansikte, enstaka regnhagel slogo honom i ögonen.
En hand sköt gardinen åt sidan, öppnade en fönsterlucka och genom den stacks ett svartlockigt huvud. — Simon gnisslade tänder.
Huvudet vändes åt höger, åt vänster, rakt fram. Så ryckte det till. Bakifrån hade ett par smala vita händer smugit sig ned, runt om huvudets hals, nu skimrade två nakna armar som en hermelinsboa kring det avundsvärda huvudet och drog det in. Fönstret blev stående öppet, den gula gardinen fladdrade i draget.
Simon Brügel vacklade. Han kände att han icke längre kunde hålla sig uppe, han skulle falla om han ej använde den sista viljekraften till att stappla hem. Det var tionde natten han stått här. Men nu var det slut, nu visste han nog. Han såg upp mot fönstren. Det ljusnade över dem, en dyster grå dager. En sådan färg som han tänkte sig att himlen haft, då den stod som bakgrund till giljotinens svarta galg-stolpar med det blodiga knivbladet. Det var som bleknade rutorna under denna hotande dagbräckning — kunde de känna ångest liksom ett gammalt, torterat, misshandlat hjärta? Eller de där innanför! Innanför... kände de något i den kalla luften som spolade in genom dragrutan — något varnande, något olycksbådande? Eller glömde de allt i hårda omfamningar, i verkliga kyssar, i verkligt livs verkliga roller... Han knöt händerna och smög bort, allt emellanåt stödjande sig mot de gamla husens buttra murar, vilkas ytor voro dödskalla.
Vid gatans mynning ut mot en bulevard såg han de första spårvagnarna gnistra och blixtra. Hem. Sova. Sova som ett djur, en död.
Det nya skådespelet var färdigt, allt var iakttaget — till och med en nattlig straffrepetition efter generalrepetitionen. Nu sovo alla ut den dagen, vars afton skulle avgöra premiärens väl eller ve. Alla repetitioner, allt arbete var avlyst. Till och med de artister som icke ens som statister deltogo i det stora melodramatiska utstyrselstycket hade ledigt. Till och med de.
Alla utom Brügel.
Tidigt på morgonen hade han varit nere vid teatern och gått runt den flera gånger som en hund kring sin koja. Två maskinister hade sett honom från den lilla källarkrogen i hörnet. Och en av snickarna hade senare hälsat på honom.
»Allt utsålt», läste han på affischerna. Det hade stått där i tre dagar. Man menade att landet fått en ny författare, en dramaturg för folket. Men så var det också uppsättningen. Och först och sist Hermine Eyden. — Hermine!
Han viskade namnet.
Kunde det också vara för den andres skull? Åja, varför inte. Jo, naturligtvis. Men mest, först och sist, för Hermine Eydens.
Klockan sju var Simon Brügel i sin loge — för denna aftons skull hade han igen som förr i tiden, en egen klädloge. Han hade ju på sätt och vis en huvudroll. Han skulle skymta i alla fem akterna och i olika historiska kostymer — en professor hade tecknat originalutkasten — och i sista — i sista — i sista —
Brügel sväljde och sväljde.
Nu skall jag strax vara färdig med Simon Brügels historia, om två minuter skall jag ju själv stå på scenen och säga i lätt forcerat ironisk ton:
— Min kära vän, livet är ungefär vad man själv gör det till. En ser vitt där en annan tittar svart — et cetera. Och så vidare.
Brügel sitter i sin loge, han är färdig för länge sen. En vaktmästare har för andra gången hämtat en kvarts konjak åt honom.
Han tänker hela tiden — under det att han avlägset hör sorl och applådåskor — på den krokiga gatan, på de tio nätterna, på regnet, blåsten och de tre orangefärgade fönstren i mörkret. Och på Hermine Eyden, som han själv gjort till skådespelerska, och på minnen vilka han förgäves söker hålla ifrån livet som vore de en flock utsvultna vargar, ja, till och med en sådan bisak som att i porten, där han stod gömd, en skylt skrek ut ett munvatten, stiger oförmodat fram, lyser ett ögonblick och är åter borta.
Akterna gå, och han går ut och in, säger sin roll, glömmer icke, snubblar icke på ett enda ord, ehuru han ej vet vad det är han säger. Nu kommer sista akten och nu stå fyra konjakskvarter på sminkbordet.
Han står på scenen och han känner värmen från rampen som om någon svedde honom med en tändsticka. Men han har ryggen åt salongen — det skall så vara. Och Hermine kryper framför honom i fasa och dödsångest — det skall så vara. Och han drar en dolk — det skall så vara — och han skall säga en replik på tjugutvå ord. Sen störtar den andra in och räddar hjältinnan.
Men Simon Brügel sade i stället en replik på endast sju ord och inga av dem hörde till rollen. Han sade, helt lågt och mycket allvarligt:
— Jag älskar dig, därför dödar jag dig.
Och det oerhörda inträffade att han stack en kniv i hennes hjärta och då det ej var teaterdolken dog Hermine Eyden.
Så, nu knackar det. Ursäkta mig, jag måste in. Brügel — jo, han fick naturligtvis sitt straff som det bör gå i en god pjäs. Han dog i fängelse. Au revoir — nu skall jag, som sagt, in på scenen:
— Min kära vän, livet är —