Mirette

Då jag en gång passerade igenom en liten stad i utlandet, mötte jag en gammal vän, som jag icke sett på många år. Han var sig lik till sätt och utseende och vi pratade en stund om minnen och människor. Strax innan vi skulle skiljas, kom jag att fråga om en gemensam vän till oss, doktor Höjer.

— Han är död, blev svaret, och han dog för egen hand, men icke av sorg eller förtvivlan utan tvärtom.

— Tvärtom!

— Ja. I glädje och tillfredsställelse.

— Var han då i det stadium som självmordsnotiserna stående kalla för: i ett anfall av sinnesförvirring?

— Det vet jag icke. Det är svårt att avgöra. Men förmodligen skulle de flesta säga så. Jag var emellertid i hans sällskap till omedelbart före katastrofen och jag vill berätta dig förloppet precis som det hände. Nu gå vi sakta ned till din station och du skall få historien utan alla kommentarier. Jag talar bäst, när jag går...

Liksom du och jag av en slump i dag träffats på denna främmande plats, så mötte jag den gången Höjer i en utländsk, men betydligt större stad. Det var för resten ganska besynnerligt. Vi hade suttit i samma restaurang och ätit frukost. Jag kände inte igen honom. Han var tio år yngre. Då han tilltalade mig, sade jag så, och han svarade med ett egendomligt leende:

— Ja, det är sant. Jag har varit tio år yngre i nära tre veckor. Något sådant händer mig aldrig mer. Men jag vill inte bli tio år äldre igen. I dag är sista dagen av min andra ungdom. Den skall firas och du är välkommen. Endast en sak: gör inga frågor.

Han talade som en inspirerad, hans ansikte sken.

— Hör noga på, fortsatte han, här har du min adress, Slottskanalen elva. Du går så högt upp du kan komma, fem trappor. Där ser du en liten dörr. På dörren står intet namn. Du knackar fyra gånger. Till den, som öppnar, frågar du efter professor Brant. Det är mitt namn. Du kommer klockan nio. Alltså —

Och han repeterade på nytt vad han sagt.

Därpå skildes vi. Hans ansikte sken och hans ögon lyste sällsamt. Han gick som en yngling.

Jag drev hela dagen omkring i de gamla stadsdelarna, tänkande på Höjer. Det var om våren och jag kom själv i vårlig stämning, detta lätta rus av vemod och aning, av hopp om okänd lycka, som väntar bak nästa knut. I en blå dager såg jag gavlar och gamla portar, och det fläktade kring min tinning från en flik av äventyrets kappa. Äntligen slog ett tornur de nio slagen och jag var då nere vid kanalen, som är tämligen bred. Numro elva var ett högt och smalt hus, inklämt mellan kasernliknande gamla byggningar. Trappan av trä, var brant och så smal, att jag stötte armbågarna i väggen vid varje vindling. Den var heller icke upplyst, och jag höll mig hårt fast i en ledstång, rädd att falla ned under mitt uppåtsträvande. Så ljusnade det. I femte trappan brann en liten lykta, uthängd på en spik. Jag var uppe.

Innan jag nu fortsätter, vill jag än en gång påminna dig om att jag berättar utan kommentarier och att jag själv icke gjorde några frågor.

Jag knackade de fyra överenskomna gångerna på den lilla, låga dörren. Efter en liten stund öppnades den. Jag hörde icke dessförinnan några fotsteg.

Dörren ledde rakt in till ett rum — det fanns ingen tambur. Rummet hade violblå tapeter, vitt tak med förgyllda kantlister och på golvet en japansk stråmatta. Jag såg ett par blå armstolar med vita karmar, en smal empirespegel, på vars gröna marmorskiva brann en florentinsk mässingslampa med tre vekhanar. Och så ett uppslaget klaver.

Jag har beskrivit rummet först — ramen i stället för bilden. Men det går ej på annat sätt, utan att fördärva intrycket i omsättningen. — Själv såg jag först, eller rättare samtidigt på en gång — ja, vad såg jag?

Jag såg det ungdomligast vackra jag någonsin sett.

Det var ett barn, en flicka. Hur gammal? — Fjorton, femton, sexton, jag vet icke. Men högst sjutton år. Jag kan för resten icke beskriva henne — ord äro så banala. Hon var knoppen — den knopp, som skall brista för rosens första späda, skära blomblad. Hon var ungdomen. Hon var strålande blond och hennes ögon tindrade som stjärnor. Allt var så fint och samtidigt så friskt format, läpparna voro som nyss skurna, tänderna lyste. Hur rund en kind, hur smidigt formade lemmar. Och halsen! Hennes nacke! Å, detta ungflickeutseende kan icke skildras. Har du sett en nyss fullbordad lerstaty, som innan skynket svepes om den fått sin vattendusch? Den skimrar och under skimret ser du konstnärens första modellering, skaparens sista smekande handavsked. Så här — om du förstår mig. Hon stod där fulländad och dock oberörd, en bild av våren med denna ursprungliga friskhet, som står på farlighetens gräns, och till vilken man söker symboler hos dagg och lilja.

Förlåt mina liknelser, men du skall inte fästa dig vid dem!

Nu skall jag vara nykter — det är ju om Höjer, jag berättar...

— Är professor Brant hemma? säger jag.

Hon skrattar och ser på mig med uppsluppna, skälmska ögon, det blir något ystert pojkaktigt över henne. Och hennes skratt klingar som glasklockor — jag menar, som när man klingar mot kristallglas — jag kan inte få fatt i de riktiga liknelserna, det får gå utan dem...

Hon talar på svenska — ren, hög dialekt:

— Ja då, det är han visst det! Professorn väntar...

Jag var verkligen en smula perplex — det hela verkade som en mystifikation. Emellertid öppnade den unga flickan en dörr — en vitlackerad dörr och bad mig gå in.

Nu skall du igen förlåta mig ett sidsprång. Egentligen borde jag ha skrivit den här historien till dig — efter vi händelsevis kom in på ämnet Höjer — det hade blivit mer litterärt, för dig som själv... Nåja, strunt samma. Jo, ser du —

Då hon öppnade dörren i bakgrunden såg jag ett stort rum i rött — ja, tapeter, möbelöverdrag, och så vidare, och där stod ett stort, dukat bord med en liten skojig öltunna i mitten, och bakom var det ett stort fönster som i en ateljé, men lysande blått och utan gardiner. Genom rutorna såg man den breda kanalen och alla lyktor, som stodo på huvudet och citronglänste i det underbaraste blå dis... Vid bordet satt Höjer, lyckligt högtidlig, om jag så får uttrycka mig, och vid mitt inträdande reste han sig, slog ut med armarna och ropade:

— Hell och välkommen, här ser du jordens lyckligaste man!

Nu måste jag infläta: det trodde jag icke! Det var bakom masken — ty han bar, som du vet, alltid en mask — något febrilt, vilket han förgäves sökte dämpa och släcka. Ungefär som när man häller vatten på pyrande kol, det fräser sakta ändå.

Men Höjer fortfor:

— Här ser du fröken Mirette, mitt livselixir, eller kanske riktigare ett livselixir, icke bara mitt... Och du, Mirette, detta är vår gäst, min vän professor Zéro.

Jag tog muntert bockande emot både titel och namn, och fröken Mirette log emot mig, så det bokstavligt kittlade mig i ansiktet. Herre Gud, vad hon var smittande ung!

Höjer fortfor:

— Mirette är inbegreppet av ungdomen här i världen. Hon är bäst, när hon tiger eller ler eller skrattar, dansar, spelar, sjunger. Hon är också vacker, då hon sover — du behöver ej rodna, Mirette! Men när hon talar, trillar icke alltid pärlor, faller icke endast guldmynt ur hennes vackra mun, tyvärr hoppar ofta stygga grodor ur den... Och härmed är presentationen slut, seså, Mirette, visa nu, vad du som husmor kan prestera ...

Han klappade befallande i händerna och vi satte oss till bords mitt emot varandra.

Beskuggade av små rosenskärmar brunno på bordet fyra ljus i det röda rummet. Som jag satt hade jag violkammaren till vänster och till höger det allt djupblåare panoramat över kanalen och det i det oändliga förtonande gamla stadslandskapet, djupt inunder mig. Som natten skred, mörknade det därute — i djupet tändes allt flera ljus och i höjden stjärnor.

Mirette kom och gick genom en liten dörr bakom Höjer, och jag tröttnade icke att med blicken mottaga och följa henne. Med putslustig min bar hon in den ena rätten befängdare än den andra — med religiöst allvar serverade hon högtidligt de svårare och mera sammansatta. Det var ett virrvarr av påhitt, både lustigt och smakligt, och ur den lilla tunnan flöt en porter, stark, specialbryggd, som Mirette var gång kredensade. Smala, långhalsade buteljer innehöllo blomman av landets ljusa vinskörd och till ett ymnighetshorn med frukter och konfekt satte Mirette på bordet en korgomspunnen flaska med små, tjocka, rubinröda slipade glas. Snart fylldes rummet av starka cigarretters blå moln.

Det var ju icke första gången, jag deltagit i en bohemartad stämningsmåltid, men det var första och sista tillfället, då jag icke strax förstått miljön. Här var förhållandet mig en gåta.

Då Mirette dukat av bordet, kokade hon kaffe på en liten spritapparat. Det skedde med samma blandning av lek och allvar, vilken jag ej kan beskriva. Men Höjer hade rätt — hennes tal hade icke varken gyllne eller silverne vikt, det var bäst, när hon trallade och skrattade, då klang det av både guld och silver. — Plötsligt frågade han:

— Har du läst något av Cherbuliez?

— Ja något, jag minns knappt —

— Vad?

— Jag tror den hette Noirels hämnd, eller något dylikt.

— Läs Prosper Randoce.

— Varför?

— Så får du en slags förklaring på Mirette. Och ändå inte — ändå inte...

Han lutade sig bakåt och skrattade.

— Jag var för klok, sade han, jag var för klok, ingen skall förstå det.

Jag kände en stark lust att fråga. Men jag hade ju lovat att icke spörja. Min blick föll på hans skrivbord i hörnet bredvid kaminen. På ett litet bord nedanför stod en skrivmaskin under sin huv som en stor chokladpralin.

— Du begagnar skrivmaskin, ser jag, sade jag avledande, så drömmare du är följer du med tiden!

— Å, drömmare... sade han, jag vet inte om det är ordet. Jag har fullbordat ett arbete, som för mig innehöll all livets visdom — ja, du behöver inte dra på munnen, det var icke mitt eget, det var en översättning från en av de störste... Det skulle vara färdigt på några veckor och så reste jag hit — och med mig följde Mirette. Det är hon som hanterat maskinen efter min diktamen. Du kan aldrig förstå den underbara dubbelkänsla, som så småningom först fyllde mig och till sist helt behärskade mig, i att sitta mitt emellan det tryckta, kalla visdomsordet, höjden av förnuft och logik, och på den andra sidan det levande, lekande, varmblodiga och tanklösa livet i en ungdomsskepnad som Mirette! Jag försäkrar dig, det var jenseits Gut und Böse — jag blev en annan människa och jag njöt en raffinerad dryck utan namn, som förde mig tio år tillbaka. Jag var på nytt ung.»

Han såg på mig med vidgade ögon, svarta och lysande.

— Men, viskade han, märk väl, att jag bröt icke sönder kalken, ur vilket vinet beskärdes mig. Den är oskärad.

I detsamma hördes spröda toner. Det var Mirette, som spelade på klaveret i det blå rummet.

Jag lyssnade i ett drömtillstånd. Vad hon spelade var både banalt och tekniskt dåligt — hon hade varken underbyggnad eller rutin. Och ändå! Här, som i hennes gestalt, kom ungdomen fram och spelet blev fullt av melodiklara skratt och ystra löpningar. Det var en av de många utslitna valserna på modet — de som ståta med namn fulla av trånande amour, och vilkas smäktande tempon äro en vulgär smaks njutning. Men nu ljöd denna långsamma rytm som musik ur minnet, som minnesmusik: den väckte redan gravlagda glädjedagar från en tid som tillhört blodet och pulsarna. — Och alltsammans bara därför att det satt en liten Mirette vid klaviaturen ...

Natten gick som en ljusblå rökelse, jag minnes röda glas, brottstycken av sånger... Jag minns också att Höjer tillsade flickan att gå och sova, och att hon försvann. Utanför fönstren hängde slutligen morgonen sin druvblå gardin.

Jag vet inte, om jag själv slumrat till ett tag i hörnet av en divan, men då jag åter öppnade ögonen stodo Mirette och Höjer framför mig, bägge resklädda.

— Nu gå vi ut, sade han.

Vi klättrade nedför trapporna, Mirette först, och hennes klingande skratt vägledde oss. Därnere, ute på kanalkajen, var nu så blått som under en ofantlig smaragdkupa. Och tvärs över vattnet lyste några semaforögon som rubinkulor. Ett tåg av svarta människor rörde sig längs stranden, och broarna tycktes krypa. Ur de små morgonkrogarna lyste gult ljus, vars sken på de fuktiga trottoarstenarna föll som ett leopardskinns fläckar.

— Här är en liten katolsk kyrka, sade Höjer, låt oss gå in och höra mässan.

Det ljöd korsång och orgelspel från den öppna stenportalen. Längst ned vid vigvattenskärlen blevo vi stående och lyssnade till kören och musiken. Då vi åter kommo ut, gledo guldpilar upp bakom katedralens tvillingtorn. Höjer såg på sin klocka.

— Vi ha två timmar på oss. Vi ta en bil.

— Skall du resa?

Det var Mirette som svarade:

— Ja, vi skola ut i den stora världen, professorn och jag. Vill ni inte med?

Jag såg på min vän. Han lyfte ögonen mot den strålande morgonhimlen och nu märkte jag, att hans ansikte var dödsblekt.

Ett starkt och jublande fågelkvitter fyllde rymden.

— Se, hör, känn, sade han, våren. Aldrig mer blir det en sådan ungdomens vår för mig.

Vi kommo ut till en park, i vars mitt låg vid en svandamm ett litet värdshus. Där åto vi en frukost, vars detaljer jag icke har en aning om. Jag minns blott den unga flickan, som steg i en båt och rodde ut på den klara spegeln. Solen hade nyss kommit upp över de ännu olövade trädtopparna.

Glömmande mitt löfte kunde jag icke återhålla en fråga:

— Vad ämnar du göra? sade jag.

— Det skall du snart få se, svarade Höjer och log.

Han ropade:

— Mirette, nu är det tid att vi gå.

Vi foro till en stor och grå station, bullrande av brutalt liv i den tidiga morgontimmen. Svarta rökmassor bolmade och det luktade kol.

— Finns något fulare än en järnvägsstation, mumlade Höjer, men det passar för resten. Nu blir allt hemskt igen!

Till Mirette sade han i brådskande ton:

— Du far ensam, barn. Detta tåg går till Sverige och här har du en biljett, som för dig ända hem. Din koffert är redan expedierad och i denna lilla väska har du reskassa.

Hon gjorde en vild åtbörd av förskräckelse och förtvivlan. Hennes ögon förvandlades och hon började gråta högt.

Men han fortfor i mild, men obeveklig ton:

— Det hjälper icke, Mirette — du skall förstå senare.

De lämnade mig och gingo in på en perrong.

Kort efter hörde jag ett tåg vissla.

Då Höjer kom tillbaka, grep han min arm och förde mig genom trängseln ut på gatan.

— Och farväl också du, sade han, nu skiljas våra vägar för alltid. Jag reser även. Men minns en sak: i denna stund ser du framför dig en fullkomligt lycklig människa, som är helt till freds med sig själv.

Han försvann i vimlet, innan jag hann ens att svara.

Och i samma park, där vi frukosterat, fanns han innan middagen som lik.

*

— Här har du nu din station, sade min vän, som jag av en slump träffat i en liten främmande stad.

Jag betraktade honom. Han var sig lik från fordom i sätt och utseende. Men var det inte något med ögonen, som jag ej förut iakttagit ?

Jag vet ej.

Däremot vet jag att vår gemensamme vän, doktor Höjer, lever och för resten just blivit verklig professor. Mirette borde ju i så fall vara bara en fantasi.

Så framt icke — — —