Minnet (Henning Berger)

Minnet

Drake ringde mot vanligheten och ehuru han även denna dag hade den lilla patentnyckeln till entrédörren i fickan. Men han orkade helt enkelt icke taga upp den.

Han hörde samtidigt jungfruns springande steg i kökskorridoren, en telefonsignal i våningen inunder, elevatorkorgens tysta knäppningar, då den åter sjönk, samt ett avlägset positivs trista gårdstoner. Det förekom honom att han väntade på dörrens öppnande i timtal.

Genom ett farstufönsters färgade rutor föll vårsol och avtecknade en stor vinklase på trappans linoleum. Utan att tänka reciterade han:

— Im wunderschönen Monat Mai —

Men avbröt genast och tänkte. Tanken var:

—Det är ju inte maj, det är april...

I detsamma slogs dörren upp och han gick in, mumlande en otydlig hälsning — en sorts vanegurgling.

Tamburen, de ordentligt i rad och på axelhållare upphängda ytterplaggen, själva den allvarliga tjänstflickan, föreföllo honom evigt bekanta som om han sedan sin barndom icke bott annorstädes eller sett något annat. Och han hade lärt sig att undvika den smala spegelns fräcka ljusleende, då han passerade förbi in i herrummet.

På skrivbordet låg som alltid en liten packe meningslösa brev och korsband. Han sköt den trött åt sidan.

Jungfrun stod på tröskeln.

—Vad är det?

—Jag ville bara fråga om jag också i dag skall servera precis?

— Precis — i dag — vad menar —

— Joo, direktör Elsass kommer ju —

— Kors för — ja, javisst, ja. Jo, nej, vänta nu, vad skulle jag säga? Tja, låt oss säga sju i stället för halv sju. Vad har hon därute i köket hittat på?

— Beluga-kaviar, halstrad lax, vaktlar, sparris och ananas.

— Fy fan — men det kan man ju säga om allting ...

Han knäppte händerna framför ansiktet, slöt ögonen och tänkte:

—Femtio år, femtio år! Hälvten av ett hundra — — —

Och under det fotstegen avlägsnade sig snabbt och dämpat från hans rum, satt han orörlig i den stora stolen och upprepade tanklöst:

—Femtio år — femtio år — femtio år —

Till dess han plötsligt, liksom nyss i farstun, fann sig själv, hejdade, backade och rätade ryggrad i en korrigering:

—Nåja — än sedan? Ah, bah, det är ju ingen ålder...

Drake såg sig omkring. — Herre jössus, vad man ändå kunde hela rumsfilens gamla präktiga och ärvda möbler utantill!

Elsass, ja. Han kom alltså på middag i dag... Javisst — tänk, det hade han närapå glömt! Börjande minnesslöhet, kanske? Nå, never mind. Det var hans bästa, hans äldsta, hans enda vän, kunde han numera säga. Och det var bara bra! Ju färre, dess bättre. Så lärde det förbannade livet. Ja.

Jaha.

Drake reste sig gäspande:

— Den djäkla våren ...

Han blev stående några sekunder och genomtänkte vinrepertoaren.

Jo, den var ju egentligen enkel: den gamla mjuka bordeauxen — ingenting annat. Inte nu vid hans och Elsass' ålder. De »heta» karafferna stå där bara som skylt. Löjligt — men med åldern spela vinerna mindre roll än bordsvattnen. På dem blir man finsmakare. Tja, han, Elsass, kunde välja mellan Fachingen och Giesshübler, och ville han ha av de franska så fanns det både Vittel och Evian. Bien!

Nu var det ingenting mera att minnas, han skulle bara klä om sig.

Med en suck — en av dessa omedvetna ventiler, de svinnande åren installera — gick Drake långsamt genom våningen. Han uppfattade de dyrbara rummen som färgfläckar, något rött, något blått, något grågult och en bit kastanjebrunt. Där var den vita sängkammardörren och de tunga portiärerna ...

Det var rummet bland rummen.

Drake vred om kontaktknappen, det var mörkt åt gården. Och de blyinfattade kyrkfönsterrutorna gjorde det ännu mörkare.

Sängkammaren var våningens största gemak, den hade ursprungligen varit avsedd till matsal. Den stora franska sängen blev till och med liten. En schäslong under fotändans rokokobåge förmådde knappt fylla den stora bredden bort åt spegelskåpet till.

Han blev på nytt stående, eftertänksam, letande i minnet.

— Besynnerligt, mumlade han, strykande sitt gråsprängda, svarta skägg, besynnerligt ... Jag har aldrig förr känt mig så ensam — inte ens vid min skilsmässa. Och nu kommer ändå Konstantin och vi få oss en angenäm afton. Kanske borde jag resa, det är ju vår! Men jag har ju rest regelbundet tjugufem vårar. Det finns intet mer att se, och jag längtar icke tillbaka till platser med minnen.

Långsamt och metodiskt, automatiskt, började han kläda av och på sig. Då han knöt en ny silvergrå four-in-hand föll det honom in att fästa den med en gammal topasnål.

Han drog ut lådan i den lilla miniatyrsekretären av jakaranda, som stod på toalettbordet, och vilken innehöll knappar, nålar, spännen och ringar med ädelstenar. Men topasnålen var ej där.

Det var egentligen likgiltigt, alla möjliga stenar och kaméer passade till den halsduken, men med den envishet i småsaker, som är utmärkande för vissa naturer, började Drake förargad leta efter nålen.

Han sökte förgäves, bemödande sig att erinra sig dagen, han burit den sist.

Nålen fanns ej.

Han drog ut olika lådor i bord, skåp och byråer — till och med i lavoaren letade han. Men topasen var borta.

—Idiotiskt, muttrade han misslynt, fullkomligt meningslöst och idiotiskt...

Då föll hans blick på en avlång ask av svart trä, icke olik ett instrumentschatull. Den stod underst på en hylla och var för övrigt belamrad med gamla böcker, tidskrifter och noter. Han stirrade perplex på denna hemlighetsfulla låda som han icke genast kunde placera i minnet.

—Vad satan är det nu i den? sade han. Att nålen icke låg där, var säkert nog, men en underlig nyfikenhet vaknade och tog överhanden. Hur han ansträngde tankarna lyckades han icke få klart för sig vad asken innehöll.

Drake makade med foten undan en packe tidningar och drog därefter fram skrinet. På lockets mitt satt i ett inlagt gult fält ett mattrött hjärta.

— Vad i all världens dagar är det här! utbröt han.

Han lyfte upp skrinet på två stolar, tog själv en och satte sig mitt emot, fumlade vid låset, som var en gammaldags skjutinrättning utan nyckel, och lyssnade efter den lilla knäpp, vilken skulle tillkännagiva öppnandet. Den kom och Drake höjde försiktigt locket.

Häpen stirrade han ned i lådan, ur vilken en obestämbar lukt av lavendel, sandel och slumrande parfymer steg som en osynlig blå rökelse.

Den lilla kistan var till kanten fylld med små buntar och paket av brev, torkade buketter, handskar, solfjädrar och kartonger.

Han mumlade:

—Herre gud — är inte allt det här skräpet bränt ännu ...

Och vekare i sinnet än på månget år började han röra i de glömda relikerna.

Det var ett museum av minnen. Han letade i hjärnans katalog, samtalande i låg ton med sig själv:

—Det är det, och det, och det! Och där är den — det var hon — det var han — — —

På sängen bredde han ut de olika sakerna, rosetter, band, korrespondenssamlingar, porträtt. Han hade glömt såväl topasnålen som middagsvännen och satt i skjortärmarna med hängande halsduk och oknäppt väst, plockande och funderande, alltmer hänsjunken i blid minnesmelankoli. Han såg på ett porträtt:

—Teresita, å herre gud vad hon var ung, vad hon var ung! Och jag — vad jag var ung — den gången.

Han tog ur en ask en liten lustig leksak från sjuttonde seklet, en sprattelgubbe av silver:

—Det var Sigrid, hur hon lät mig sprattla! Och vad pengar hon kostade.

Han såg länge på en fotografi:

—Herman. Min kamrat liksom Konstantin genom många år.

Men så kom kraschen och du dog i boerkriget!

Drake läste några rader här, några rader där, och skakade var gång på huvudet:

—Det måste förstöras, alltsammans ...

Stundom antog hans ansikte ett förvånat uttryck inför en bild eller ett brev, ett litet album eller en pressad blomma, och ehuru han länge läste på åtföljande deviser, namn och initialer, måste han till sist lägga suvenirerna otydda ifrån sig på sängens svalblå sidentäcke.

— Jag minns dem icke mer, sade han.

Men där var andra.

Han ömsom rodnade och bleknade inför dem och vid läsningen av vissa blad och sidor kunde ibland en tår tränga fram under de mörka och smårynkiga ögonlocken samt falla över kindens skarpaste fåra. Och vid ett annat tillfälle kom ett leende som sollyste.

Klockor från våningens olika rum slogo sina bestämda kvarter, men Drake hörde dem ej. Han hade fördjupat sig i årens svunna minnen på gott och ont och han levde i en gången tid i en annan värld. Han såg sig själv som en annan människa, inbillade han sig, oskyldigare, naivare, dummare, mera olycklig men också tusenfalt lyckligare, en tillvaro där till och med sorgen var rosenröd och smärtan innebar ljuvhet. En tid med blåare himmel, lättare luft, vitare sinne och rödare blod än någonsin senare.

De namn, hans läppar viskade, voro tomma ekon, de ansikten dessa namn frammanade voro bleka som blomblad i skymning. Ja, i sanning, de voro döda — det var knappast som om de någonsin levat...

Drake strök sig över pannan. Nu var minneskistan snart tom.

Mekaniskt plockade han upp resten — en liten hårmedaljong och en näsduk med stort monogram.

Men han måste le ironiskt åt bägge.

— Medaljongen var från systern — i konfirmationsåldern. När han nu tänkte på henne som den i hög grad fysiskt utvecklade generalkonsulinnan med de besynnerligaste löslockar i huvudet, som modet krävde, var det nästan omöjligt att erinra tonårens hårfärg. Och vad näsdukens vapen beträffade, hade han sett ägarinnans vagn på Strandvägen senast i går. Seltyg och dörrar bar ett annat heraldiskt märke, och — och — nej, det var ohyggligt att gå i detaljer. Ibland skonade de ilande åren även sköna kvinnor mindre, än män. Som en sorts kinesisk pagodbild hade hon sett ut. — Brrr...

Nå, det var således allt. En smula brokigt, i sanning. Och det blev för mosaikartat att tänka på — det myllrade, kröp ihop.

Han satt en stund och tänkte efter. — Sopa ned hela tutten igen? Nej, nu skulle det brännas, det kunde han göra i kvällsbrasan i salongen. Han hade ju för resten trott att det skett för längesen — den gången han gjorde stor räfst efter skilsmässan. Men han hade väl glömt det, det var så mycket annat att ordna vid det tillfället.

Drake gäspade.

Han ville resa sig, då han i detsamma upptäckte att på botten av lådan låg ett tunt vitt silkespapper, täckande hela ytan. Och något mörkt och avlångt avtecknade sig under detta täcke.

Då han ryckte bort papperet låg på ännu ett sådant en smal orientalisk duk i mönster av svart, guld och orange — en av dessa små billiga turisttroféer, som säljas vid Bosporen, men tillverkas i Hamburg.

Häpen lyfte han den fjärilslätta tygbiten.

—Vem — vad — när? sporde han högt sin bild i spegeln.

Och han återtog flera gånger utan att själv veta det:

—Vem, vem — när var det — vad är det — varför ...

Han undersökte det lilla vackra stycket, vilket var fräscht och oskrynklat som hade det köpts i basaren samma dag.

Besynnerligt!

Han förde duken till sitt ansikte. Den andades ännu vagt en doft av ambra, te och opium som alla falska alster från halvmånens hemisfär.

Men då han undersökande vände den i sina händer fanns intet märke, tecken, spår eller häntydning som kunde lätta identifieringsförsöken.

Och dock låg den så avskild, så för sig själv, underst på reserverad plats i ungdomsminnenas mausolé.

Besynnerligt, besynnerligt!

Drake gick fram och tillbaka i sitt rymliga nattempel. Han tänkte oupphörligt och obönhörligt på denna gåta, inför vilken alla de på sängen utbredda gengångarminnena på nytt förbleknade och blevo till mull. — Denna enda var det, gällde det...

Alltmer glömde han de nyss genomgångna breven, porträtten, namnen, och samtidigt steg med doften från schalen en bild av en ung kvinna, vars drag ännu voro dimmiga, vars ögon och läppar voro slutna som på en död, men vars bröst började sakta hävas under tillbakakallelsen till livet. Stödd mot ett stort skåp tänkte Drake blundande på denna bild och slutligen viskade han tonlöst ett namn:

— Jenny...

Med handen för pannan lyssnade han efter ett gensvar, ett eko från rummets fyra väggar, men allt var tyst. Han rätade upp sig och sjönk på nytt ned vid den tomma kistan.

Ja, så var det! Hon, den allra första kärleken, vårens späda skatt, då ännu brytningstidens istäcke låg halvsmält kring spirande undran, längtan, tvekan och bråd vilja, tog minnesgestalt i den tunna, skimrande duken. Av henne hade han fått den, från henne kom doften av blommor, bevarad genom decennier på reliklådans djup.

Nu såg han henne.

Hon var en slank, nästan ranglig ung tös, portvaktsdottern i faderns hus vid den tysta Västra Trädgårdsgatan. Med ljusblå ögon som hade något farligt blinkblank i sig — ungefär som solbrytning över töis. Och ett blont hår, nästan vitt i vårsolen.

Ty en vår hade det varit.

Ack, nu såg han ju alltsammans så klart. Mötena nedanför Lantmäteribacken, där ännu den gången den gamla musikpaviljongen stod mellan sandhögarna, och då ingen blomsterrundel fanns kring statyn, utan barnen redo gränsle på bronslejonen. Och sedan, när brodern, sjömannen, kommit hem från Vanadis' världsomsegling — det var Jennys bror, han hade något med maskinerna att göra — med den unga marinprinsen, då, då, jo då hade han givit systern den här duken... Hon hade visat honom den, skänkt den till honom.

Det var länge sedan, mycket länge sedan — han skulle tillhöra sjövapnet den gången, var kadett. Det föresvävade honom otydligt reminiscenser av månskenspromenader på holmbron, om han såg länge på det mjuka tygstycket så blevo guldslingorna på den svarta bottnen till månens darrande reflexarabesker i nattsvart vatten. Viken, fartygens skrov och tackelskelett, slottets kompakta massa och augustimånens guld. — Nu kände han Jennys varma kyssar, de voro så unga, läpparna skälvde, blyga, rädda, men längtande ... Ack, så länge sen!

Och under det han frånvarande bredde ut duken och åter igen omsorgsfullt lade den samman i dens gamla vikningar, för att strax därefter ånyo veckla upp den och vika ihop den, hoppade tankarna från springpunkt till springpunkt som små lysande skärvor av en söndersprungen stjärna, och tindrade mellan år och årtionden över en stämning, ett litet öde, en bagatell, ett liv... Så djupt hade han kommit, ända till bottnen, genom den lilla schalen, att allt vad som sedan följt och bjudits var utplånat och han kände hur det började svida och hetta under ögonlocken. Då han smekande strök fingrarna över duken, som låg över hans knän, föllo ett par varma tårar likt vigvattensstänk på hans hand.

Han visste ej hur länge han satt på detta sätt. En gång, då han såg upp, mötte han spegelns matta skiva, och i den skrev en osynlig hand namnet, han viskade. Så sjönk han tillbaka i sitt drömtillstånd.

Han såg blått, han tänkte blått, han kände och mindes blått — blånande vidder, höjder, djup, hav och himlar. Och ett par ögon, ett par ögon —

Då föllo tre skarpa slag på dörren, så brutalt hårda som om de knackats med en elfenbensklubba mitt på hjässan. Han höll på att skrika ett aj under sensationen.

Dörren öppnades med ett muntert utrop, som han ej uppfattade, och Drake såg sin vän Elsass inträda — en verklighetens spökfigur.

— Elsass, tänkte han, Elsass? Varifrån kommer han och så gammal han ser ut!

Han betraktade vännen noga, utan att säga ett ord, mönstrande honom från huvud till fot, och till sist dröjande med blicken vid hans Marienbadermage, under det att ett litet sarkastiskt smil skilde läpparna.

— Femtio år, mumlade han.

Direktörens ytterst soignerade gestalt så att säga frös till en smula, och det judiska rasansiktet stelnade i en liten bestört häpnad. Han undrade en sekund om hans värd och vän möjligen kunde vara av en händelse förmiddagsberusad.

— Att du inte är klädd, kära Arvid, började han, gör ingenting, fast jag tror att jag inte kommer för tidigt — hon är två minuter över halv sju — (han såg på klockan) och att du varken ser eller hör eller hälsar, gör heller ingenting, men du ser så — så — ja, vad skall jag säga? — så blek och besynnerlig ut, du är väl inte sjuk?

— Sjuk? eftersade Drake med ett egendomligt leende, sjuk? Nej, varför skulle jag vara sjuk? Men du ser verkligen litet medtagen ut, nåja, det kommer med åren.

Elsass blev med ens allvarlig.

— Kommer med åren, upprepade nu han i sin tur, med åren? — hm, ja, javisst, men — men ehuru jag visserligen bara är ett år yngre än du, så tror jag nog att —

Han avbröt.

Blicken hade sänkts till sängen och ilade snabbt över de dubbla rader av suvenirföremål som där paraderade. Ansiktsuttrycket förvandlades till en förvåning, som gled över i ett ironiskt, halvt deltagande och ursäktande leende.

—Vad är det du gör, kära bror! utbrast han, ser jag rätt eller —

Men nu var Drake fullständigt väckt. Han skakade på huvudet åt sig själv och skulle just resa sig med sitt vanliga litet kalltorra skratt då ett utrop från direktören kom honom att sitta stilla. Elsass stod tätt invid honom och pekade på den orientaliska duken:

— Nej nu har jag aldrig sett på maken...

Och direktören fortsatte i en nästan rörd ton:

— Har du verkligen, kära vän, har du verkligen den kvar ännu!

— Jag förstår inte, stammade den förvånade Drake.

— Jag menar schalen — duken — tygstycket där — har du den ännu kvar åt mig?

— Åt dig?

— Ja, naturligtvis åt mig. Jag hade glömt den under alla dessa år.

Drake förstod intet. Han betraktade vännen i stumhet, under det han ansträngde sig att begripa. — Har jag berättat honom om Jenny, undrade han. Joo, naturligtvis ... Och med ett blekt och fånigt leende sade han högt:

—Du minns då också historien? Jenny, mitt första svärmeri, eller — eller rent av min första kärlek — fast — fast vi voro så unga —

Men herr Elsass lyssnade icke. Han tog den färglysande biten, bredde ut den, skrynklade den vårdslöst samman som en näsduk och luktade på den.

—Ja, det är riktigt, sade han, den är min. Det kan man kalla en vän. Att tänka sig —

Drake trodde icke sina öron. Han reste sig, och i detsamma förekom det honom som stjälpte han upp och ned på sin egen hjärna:

— Din!

— Va? Min? Ja, vems annars?

— Jag — jag trodde det var min — min egen. Det vill säga — hm! — ett minne...

Direktören såg på sin vän och skakade på huvudet.

— Du minns fel, sade han, den här duken gav jag dig för tjugufem år sedan att gömma — den gången, då jag skickades till Amerika. Man var sentimental, den tiden. Och så glömde jag hela historien ...

Drake rodnade starkt. Det var fullkomligt riktigt som vännen sade. Nu mindes han. För att dölja sin förvirring, började han hastigt klä sig. Och i en forcerad ton babblade han:

— Ja visst, kära bror, du har rätt, jag minns, jag minns! Kom att leta efter en nål — apropå, låt mig se, jo, den här pärlan passar lika bra, så där ja! — och så fick jag fatt i allt det där skräpet. Trodde min själ att det var bränt...

Direktören hade stoppat duken i fickan. Han nickade:

— Lustigt — lustigt — inte sant?

— Jo. Nu är jag färdig. Förlåt dröjsmålet. Var så god! Du får säsongens första vaktlar...

— Ah! Jo jag tackar!

Men Drake kunde icke låta bli att göra en fråga. Han stannade och viskade allvarligt, som beginge han kanske en indiskretion:

— Hör du, Konstantin, ursäkta mig, men vad hette hon?

Direktören svarade förstrött:

— Hon? Vilken hon?

— Jag menar naturligtvis angående duken, minnet — vilken hon det var?

Herr Elsass strök sig över pannan, rynkade den, tänkte efter.

Så sade han i lika låg och allvarlig ton som Drake:

—Ja, vet du, det minns jag, förbanna mig, inte.

Och Drake viskade för och till sig själv:

—Det är inte maj, det är april. — April, april!

De båda herrarna fortsatte halvskrattande och småpratande sin väg mot matsalen. Deras blanka hjässor försvunno bakom portiären.