Hr Hultberg, Prygelsystemets Restaurator

Ur Nya Freja, tryckt i Nya Freja 1838, n:r 18 (5 Okt. 1838)

Hr Hultberg, Prygelsystemets Restaurator.

Den som minnes Wermdö-målet, känner äfven hvilken hög grad af barbarism det utvecklade, hvilken djup afsky det väckte, under det de förnämste delägarne deruti, nemligen de som buro de oskyldiges nästan oerbörda lidanden på sina samveten, temmeligen torrskodde gingo öfver samma djup, hvaruti en af de mindre delaktige, det omedelbara verktyget för de förstnämdes verksamhet, rättvist nedsjunkit, nedtryckt ej allenast af sin egen skuld, utan äfven af de andras — skuld, måhända? — Nej, af de andras anseende, som på hvad villkor som helst borde räddas. Denna Rättegång — om man så får kalla denna högst inquisitoriska pino-procedur, ty Rättegång blef det först sedan några män med hjerta i bröstet trädde upp, såsom den lidande mensklighetens försvarare, oaktadt de brottsliga föremålen stodo för högt för att träffas af vedergällningsrätten — företer fakta, som, utan att blygas för sällskapet, gerna kunna ställas i bredd med alla de mörka skuggor, dem en forntids bristfälliga lagskipning döljer i sina underjordiska gömslen. Det är en lisa för menskligheten, att glömskans natt hvilar öfver dem; men de skräcka också desto mer, när de återkallas. Efter nyssberörde händelse — den vi ej heller hade återkallat, så framt ej en ny inträffat till principen densamma, ehuru, i förhållande till bådas corpus delicti, skiljaktig — tyckes det, liksom Polismakten i vårt Fädernesland i allmänhet; med mera eftertänksamhet än förut, uppfattat kretsen för sin verksamhet och sällan öfverstigit gränsen för densamma. — Framlidne Underståthållaren Wannquist, ehuru han en och annan gång, vid de extrajudiciella straffens applicerande, öfverilade sig, aktade sig visligen för att, åtminstone på blotta misstankar, använda prygel och andra grofva ransakningsmedel, till bekännelsens framtvingande. Prygel var, som man vet, straffet för sådana förbrytelser, som, liggande utom kriminal-justitiens område, efter allmän lag skulle afbotas med böter eller häkte. Var en arbetare eller tjenare uppstudsig mot sin mästare eller husbonde, erhöll han af Poliskammaren sina efter förbrytelsen lämpade prygel, hvarmed, framför annat straff, som vi ha anledning att tro, båda parterne voro mer nöjde; alldenstund mästaren eller husbonden straxt derefter återtog i sitt arbete eller tjenst de sålunda afstraffade; då, å ena sidan, den tidsutdrägt som genom fängelsestraffet förorsakas, undveks, och å den andra, någon afkortning på arbetsförtjenst ej blef följden. Det var en potestas dominica uppdragen åt Polisen. Så fortgick det, om vi ej bedraga oss, till slutet af år 1830, då prygel helt och hållet kom ur bruk. Hvad som dertill var det mest verkande motivet, kunna vi ej så noga bestämma; om ej, efter hvad några vilja påstå, det hos de Europeiska Regeringarna, vid tanken på Carl den 10:des uppryglade Schweitzare, upplifvade intresset för det s. k. sämre folket, äfven pjort sig, i den mån det var af nöden, gällande här i Sverige.

Hr Nerman, hvilken snarare kunde tillvitas för eftergifvenhet i stället för stränghet, efterträddes af Hr Harlingson, om hvilken sistnämde man hade, med hvad anledning veta vi ej, den tanken, att han skulle blifva en »duktig Polismästare». Han ville visserligen bringa denna tanke till verklighet; men det var ej med prygel han »skulle görat.» Det var fast mer till det ogräs, som växte mellan gatstenarna, än till det ogräs, som frodades öfver desamma — mer till den orenlighet, som fyllde rännstenarna, än till den orenlighet, som fyllde dessa på malmarna för löst folk så heqväma tillflyktsorter, han sträckte sin omsorg. Det var, med ett ord, pliktfällnings-systemet han, af allo makt beifrade, till stor gamman för Polisbetjeningen, som i sistnämde system fann sin guldålder. Hr Harlingson lemnar sin plats, och Hr Hultberg, Prygelsystemets Renovator, inträder som Chef i Polisen. Den fruktansvärda bänken drages fram ur sitt gömsle, för att åter uppfriska gamla minnen. Men afskyn för de högst beklagliga uppträden, hvartill Stockholms innevånare nyligen varit vittnen, förminskar afskyn för det åter upptagna straffverktyget — ja, man anser prygel, såsom en den lämpligaste tillrättavisning för desse okynnige, som, under stenkastning och oljud, utan annan ledning än sitt brottsliga lättsinne, våldföra sig på andras egendom och derigenom sätta flera af nationens dyrbaraste rättigheter i fara. Men snart upplyses man icke allenast af «trovärdige personer», som Allehanda säger, utan äfven af de till Kämnärs-Rätterna från Kongl. Poliskammaren remitterade målen, att prygel förvandlats till ett tortyr-instrument, för att frampina bekännelser — bekännelser, som, inför Poliskammaren ej bindande i sak, inför Domstol således kunna återtagas.

Oppositionsbladen hafva redan refererat målen angående ynglingarne Christians, Berglunds och Lundbergs tvingande till bekännelse genom prygel. Lundberg, 14 år gammal, erhåller 25 prygel i två omgångar; summa: 50 prygel, hvilka, förvandlade i spöstraff, utgöra 20 par spö; alltså ett straff likstämmigt med 20 par spå för ett brott — hvartill den tilltalade ej är öfverbevist, och för hvilket han, i händelse han dertill inför Domstol blifvit förvunnen, såsom varande öfvermage, blott bort undergå den i lag föreskrifva agan. — De misshandlingar de arma gossarne dessutom fått vidkännas af Polisbetjeningens särskilta godtycke — desse Polisbetjenter, lika käcke att bruka hasselkäppen inom Polisen, som harvärjan utom densamma, — äro aparto gryn, som ej behöfva komma med i räkningen, för att förstärka den billiga afsky, hvar och en rättänkande menniska måste bära för ifrågavarande ofog. — Hvem är han då, denne kvaftige, för allmän ordning och personlig rätt nitälskande man, som med sådan käckhet knyter Polismyndighetens bindel för lagens ögon, i den tanken att lagen blott kan eluderas af packet? — Jo, en ung man från landsbygden, en Hr Hultberg med Häradshöfdinge namn &c. Vi beklage den Domsaga, som varit plantskolan för dessa begrepp om lagens och mensklighetens rätt! — Såsom ett prof på Hr Hultbergs teoretiska bildning må anföras, det hän, som oftast, i mål som till KämnersRätterna skola remitteras, låter på ed afhöra vittnen, hvilket ej tjenar till något, icke vetande att det blott tillhör Polisen, att, i förening med alla indicierna, samla alla de beståndsdelar, hvaraf slutligen en fullständig corpus delicti bildas, och att sedermera allt detta öfverlemna till allmän Domstol.

Om också de »höge gynnare» tycka, att det är, som ordspråket säger: »skinn om Hr Hultberg, fastän det är tunnt», ett förhållande, som han i sin ordning ej iakttagit mot offren för hans »tjenste-ifver»; så tro vi, för vår del, det vara af högsta vigt, att denne Herre på det allvarligaste näpses, att ej det för ett samhälle olyckliga förhållande måtte inträffa: att, å ena sidan, den oskyldige förlorar sitt förtroende till lagarnas skydd, och, å den andra, martyrkronan, genom orimligt etraff, sättes på sjelfva förbrytelsen.

—e.