←  Innehåll
Teater
av August Blanche
Hr Hultberg, Prygelsystemets Restaurator  →
Ur Nya Freja, tryckt i Nya Freja 1838, n:r 17 (2 Okt. 1838), n:r 18 (5 Okt. 1838), n:r 19 (9 Okt. 1838)


Teater.

Fredagen den 28 Sept. uppfördes å Kongl. stora Teatern Hedvig eller Banditbruden, Dram på orimmad vers, i 3 akter af Theodor Körner; och derefter: En Duell under Kardinal Richelieus styrelsetid, Dram i 3 akter, af Lokroy & Edmond Badon. — En Banditbrud och en Duell på samma afton samt dertill ex ny dekoration, målad af Dekorationsmålaren Hr Müller från Berlin! — Direktionen hade synbarligen ansträngt sina krafter — — och ändå ett bland de klenaste hus jag sett; ty första raden och amfiteatern, under de Fransyska Spektaklen hvimlande af »benade hår» och beniga hjernor, hade denna afton, utan biträde, åtagit sig representera tomhetens symboler. Direktionen hade likväl uppdukat allt hvad den förmått, för att tillfredsställa dessa »Bipedes», på hvilkas ridderlighets bekostnad Allehandisten med rätta slagit sig till riddare.

Banditbruden, en ryslig brud, med hvilken det sanna konstsinnet har svårt träda i brudstolen, innesluter likväl i sitt sköte alla de, enligt de moderna begreppen; tragiska elementerna: Blyhvittskinder, ögonrullader och hesa bastoner med thy åtföljande hjertlösa tungsprång mellan »himlar» och »helveten», och mycket annat godt, som ej så noga kan specificeras. — Se denne Grefve Julius, detta dygdemönster, som, i likhet med Viktor Hugos, ifrån början till slut, skryter med sin egen »oskuld»; hur han bland annat räddat den undan dessa för en ung Löjtnant så ytterst lockande snaror här i verlden! — Se denna unga förtjusande Hedvig, med hvilka blandade känslor af den djupaste smärta och den renaste glädje hon lyssnar till detta språk från en älskling, hvars tanga, snabbare än Lafontaines penna, flaxar kring kolt- och jack-tidens underbara minnen! — Och hon, ett offer för tacksamhten och pligten, skall försaka allt detta goda och kasta sig i armarna på Rudolf, denne vilde best, som, å sin sida, skroderar med ett af idel skuggor omhöljdt röfvarlif; men »Rudoif är ej elak» — — »Han är ädel, god och stark!» — Och denne Grefye Felsek jemte dess högvälborna Fra Grefvinna, med hvilken förvåning lyssna de ej till den långe sonens christliga vandel; — med hvilket ädelmod uppoffra de ej sina seklergamla anor åt räddarinnan af den ende sonens »oskuld!» — Hur hugsvalande upplöser sig ej slutligen alltsammans! endast den gamle Bernhard, den klokaste af hela sällskapet, expedieras på ett alltför obehagligt sätt; — ty Radolf, den sataniske brudgummen, får af sin brud sin tillräckliga hemgift i nacken, och faller, öfverhöljd af krutrök och applåder; hvarefter den sköna och hjeltemodiga Hedvig vaknar ur dåndimpeni sin älskade Julii famn. Hvilken moral för »Bipedes» af båda könen! —

Hr Dahlqvist, i sin roll en verklig bandit både i ord och åthäfvor, röfvade också till sig, nästan odeladt, publikens bifall. Fru Hjortsberg — hvem undrar väl på om Rudolf blir topprasande, när den gamle Grefvena småleende låter honom förstå: »att en annan skall plocka denna blomma?» — Hr Forsberg, i parentes sagdt, en vacker figur med vackert uttal, var, näst sin egen roll, den plattaste i hela pjesen både i aktion och kostym; den förra saknade värma och den sednare stoppning allt igenom. En älskare utan lif och en uniform utan vadd taga sig alltid slätt ut. Hr Stjernström eller Hr Sundberg hade passat för denna role. — Knappt var ridån nedgången, förrän de »Rabulister», som äga det högsta ordet, så väl som den högsta platsen i salongen, började med ett skrän, som skakade det Gustavianska templet i alla dess grundvalar, framropa Hr Dahlqvist och Fru Hjortsberg, hvilka också ganska riktigt framträdde. Den förre hade troligtvis ännu stått qvar med sina ödmjuka bockar, så framt ej den sednare dragit ut honom med sådan fart, att, som jag tyckte, den 8:de eller 9:de bocken fastnade i fondkulissen.

Derefter kom Duellen med sin nya dekoration, det praktfullaste rum jag nånsin sett på Kongl. Teatern. — En ny dekoration! — Jag blickade upp mot amfiteatern och 1:sta raden; — tomt som förut! Hvad tänker J väl på, i dekorationernas ifrige tillbedjare? — Hr Müllers arbete mottogs med ett svagt applådissemang. — O! hvarföre voro »glacehandskarne» borta! Emellertid ödmjuka tjenare, Mamsell Högqvist och Hr Almlöf! Skulle man af ert spel i Duellen vilja sluta till ert konstnärsvärde i allmänhet, vore det på en gång orättvist och ofördelaktigt för eder. — Att Hr Almlöf merendels förefaller bra tragisk i sina komika roller, lärer vara odisputabelt; måtte han ej bli konrisk i sina tragiska!

Arma Direktion! Förgäfves bar du således, under början af innevarande speltermin, annonserat om ny matta och en ny dekoration; antingen tycker den nobla verlden det vara för mycket påkostande, »att hälla sig på maltam, eller också bar smaken för de Ryska dekorationerna dragit hågen från alla andra.

—e.


Det för den 2 dennes, till förmån för Hr Lindström, bestämda spektaklet uteblef till följe af Mamsell Widerbergs inträffade opasslighet; hvilket uteblifvande man äfven kan säga blef till förmån för Hr Lindström, emedan, som vi hört, knappt en fjerdedel af biljetterna var utsåld, hvilket man torde få tillskrifva den innevarande flyttningstiden. Ferdinand Cortez, en af Spontinis mest lyckade operor, är ett grandiöst arbete, som, utan att trötta uppmärksamheten, den der alltid, vid en stor opera, äfven hos den mest musikaliske temligen uttänjes, med fördel bibehållit sig på vår Teater. Hr Lindström, såsom Ferdinand Cortez, har deruti mer än en gång skördat publikens bifall. Också är det en af hans triumfroler, den han, isynnerhet hvad recitativerna angår, utfört med manlighet, säkerhet och sanning, egenskaper, hvarpå var Lyriska scen, isynnerhet hvad den manliga sängpersonalen vidkommer, har total brist. Telascos role var aldrig för Hr Sällström, som också, å sin sida, visat tillbörliga repressalier mot densamma. Mamsell Widerberg deremot har i Amazelys parti ett fält för utvecklingen af sin på omfång och metall så rika röst.

Förliden Onsdag gafs: Den Schweitziska Familjen. Musiken till densamma af Joseph Weigl, är ett bland dessa konststycken, som, utan ansprak på att förvåna genom storartade harmonigångar, gå till hjertat der, de må komma dit hur ofta som helst, de alltid äro lika välkomna. Mamsell Lind var (epitetet må vara aldrig så utnött) förträfflig. Att i en sådan role som Emmelinas, svärmande till öfverdrift, inlägga så mycken barnslig oskuld, så mycken qvinnlig ljufhet försöker konsten förgäfves. Det måste ha sitt frö i skådespelerskans eget inre väsend — i hjertats själfullhet. - Mamsell Lind kommer att gå långt, och hon behöfver likväl ej lyssna till annan ledning, än den hon har inom sitt eget bröst: denna manande känsla för konsten, i förening med denna naturliga älskvärdhet, hvarförutan sjelfva konsten är ett tomt färgspel för ögat, utan fullkomlig tillfredsställelse och njutning för hjertat. — Hr Robach var i sina första partier icke rätt lycklig; hvaremot han i sitt sista, det han sjunger bakom scenen, inlade ren intonation och en böjlighet, som, ju mer den förenades med pianot, desto mer höjde sig i kompositörens anda. Hr Robach har utom teatern en vacker klangfull stämma, men på teatern anstränger han den så, att den får en hårdhet, ej sällan gränsande till, hvad man kallar, rosslighet, som, om den länge får råda, en gång torde bli svår att öfvervinna. Visserligen är det en sanning, att vår Orchester är temmeligen ovan vid ett pianoaccompagnement, ty Hr Berwald, utom när hans fru sjunger, skonar lika litet stråken som rösten, för att ej tala om taktpinn, som är en verklig notätare; men Hr Robach borde ej bekymra sig derom, och Hr Kapellmästaren torde slutligen blifva tvungen att ge med sig. Hvad aktion beträffar, tyckes det, som Hr Robach blifvit mer hemmastadd på scenen, hans gester mera rundade och hans deklamation säkrare; hvilket mycket fägnar oss, alldenstund Hr Robach snart sagdt är den ende, som med någorlunda fördel skulle kunna efterträda Hr Sällström på den lyriska scenen. Benen har Hr Robach minst i sitt våld, hvadan vi skulle rekommendera litet bengymnastik. Apropos bengymnastik, var Hr Pfeiffer denna afton särdeles liflig i sina ben, hvarföre han också hugnades med en välkommen liflighet i åskådarnes händer. De öfrige medspelande fyllde oklanderligt sina roler, och ensemblen gick öfverhufyud taget ganska bra.

—e.


Hr Lindströms recettspektakel försiggick i går. Utom Första raden, som till något öfver hälften var besökt och Amfiateatern; hvartill knappt en tredjedel af biljetterna var utsåld, voro de öfriga platserna fullsatta. Den förtjenstfulle Recettagaren hugnades således ej med, hvad man kallar, fullt hus, oaktadt priset för biljetterna ej öfversteg det vanliga, ett förhållande ingenting mindre än vanligt, som, om det äfven i går fått gjort sig gällande, mer än någonsin, kanhända, hade förtjent att iakttagas; ty icke allenast Hr Lindström, denne vår lyriske scens veteran, som, under så många år, utgjort ett bland de förnämsta, om ej det förnämsta, stöden för densamma, utan äfven sjelfva Operan Ferdinand Cortez, hvilken till praktfullhet på vår teater ej har sin like, för att ej tala om sjelfva musiken, som, enligt vårt tycke, har partier, hvilka gerna kunna ställas i bredd med hvilka andra som helst, hade bort föranleda en talrikare publik; men det är ett ondt tidens tecken inom konstens verld, att den sanna smaken förbleknar för de brännande strålarna af <>dagens tycken, hvilka från andra regioner än känslan för det sköna hämta lif och näring. Vi äga kanhända ej rätt att klandra detta, men att beklaga oss deröfver, är för oss lika mycket en pligt som ett bebof. — Hr Lindström återgaf emellertid sitt parti sådant man hade att hoppas af hans utbildade sångskola, ehuru ej att förvänta af hans år och sjuklighet. En och annan gång misstog han sig visserligen om sin rösts nuvarande förmåga, men han höll sig uppe i tonen och lade lif och värma i sitt föredrag. Vi anse oss böra hålla honom räkning för det han ännu är sådan han är, och tro att få finnas, som, i en ålder och kroppssvaghet som hans, ha så mycket qvar af behag och ungdomlighet i rösten. Att mamsell Widerberg i går framför de andra hade ett lysande företräde, torde vara öfverflödigt nämna. Särdeles i de tvenne första akterna sjöng hon med en säkerhet och en renhet, som lemnade ingenting öfrigt att önska. I den tredje akten tröttnade hon något, så att den första hälften af duetten emellan henne och Telasco exequerades, som vi tyckte, inemot ¼:dels ton under orchestern. Hr Habichts röst var denna afton ovanligt mjuk och klangfull, hvarföre också den herrliga trion, hvaruti han i första akten deltager, gick ganska väl och hade troligtvis gått ännu bättre om ej Hr Wennbom alltför mycket äflats framskrika sin andra tenor, hvadan trion blef något ojemn, hvilket, med en liten modulation å Hr Wennboms sida, lätt kan undvikas. I stället för Hr Sällström, hvilken enligt affischen bort utföra Telascos role, inträdde Hr Pfeiffer. Hvad som förmått honom till att maskera sig till en Neger, veta vi ej; men att han borde vara Mexikanare hade sjelfva pjesen om ej sunda förnuftet bort sagt honom. Då man lik Hr Pfeiffer egentligen ej är någon ljuspunkt, torde det vara temmeligen oklokt att med flit göra sig så svart som möjligt. Han såg ut som en Ourang-Outang, utstyrd i en Amerikansk Höfdingedrägt. Ej heller var det mycket smickrande för Amazily och den Mexikanske Konungen, att ha en sådan der svart utböling till slägting. Presterne i första akten voro äfven på ett besynnerligt sätt maskerade; de hade, rabulistiskt nog, kopparfärgade ansigten och ”svarta händer.” Hvad sjelfva utförandet beträffar, sjöng Hr Pfeiffer sina Recitativer bättre än man väntade, och det öfriga passabelt, så när som på arian i tredje akten, der han, vid ett tillfälle alldeles kom af sig, hvilket ej så mycket förvånade oss, alldenstund Hr Sällström mer än en gång äfven under sina bättre dagar hakat fast på samma ställe. Chörerna, så mycket af dem, som genom det förfärliga accompagnemagnet kunde höras, voro på teatern temmeligen sammanhängande, men deremot bakom teatern alldeles oefterrättligt. Efter spektaklets slut blef Hr Lindström framropad och af publiken både med fötter och händer vederbörligen aftackad. Han hade knappt gjort sina tillbörliga bugningar, förrän några af femte radens konstdomare började inropa mamsell Widerberg. (Vi såga det ej, såsom skulle detta vara oförtjent — långt derifrån, men det föreföll oss i dessa ögonblick mindre grannlaga mot Recettagaren.) Hr Lindström hade mer takt än publiken; han gick till en af sidokulisserna, der mamsell Widerberg redan stod med ”färdigt gevär”, och införde henne på teatern.

Förpjesen: Dagen före Brölloppet, gick i högsta grad eländigt. Det är harmligt att se med hvilken vårdslöshet Kongl. teaterns sujetter instudera sina roler. Att i en 1-akts komedi ifrån början till slut hacka sig fram, utan att en gång utantill kunna sin role, vittnar lika mycket om det värde de spelande sätta på publikens tålamod, som om den kraft, hvarmed Direktionen söker hämma detta sjelfsvåld. — Vi skulle derföre, på det vänligaste, råda Direktionen att, i stället för att genom otjenligt plus höja kostnaden för biljetterna, lägga sin vinning om att undanrödja de otaliga minus, hvilka, så i ekonomiskt som estetiskt hänseende, vidlåda Kongl. teatern.

—e.